När historikern Carl Marklund föreslog användningen av termen ”Sverigebashing” framställde han begreppet på följande sätt:
Sveriges ofta åberopade exemplaritet bland progressiva länder över hela världen – på grund av dess solidaritet i tredje världen utomlands såväl som dess solidariska politik på hemmaplan – gjorde det också till föremål för en visserligen marginell, men högljudd genre av diagnoser och kritik, först från konservativa, senare från liberaler, som kan kallas ”Sverigebashing”. Nyckelteman i denna genre inkluderar påstådda totalitära tendenser i den svenska välfärdsstaten samt en förment antivästlig fördom i svensk kalla krigets neutralitet.
Begreppet Sverigebashing användes i det amerikanska presidentvalet på 1960-talet mellan Eisenhower och John F. Kennedy. President Eisenhower beskrev 1960, när han talade till den republikanska nationella kommittén, Sverige som ett varnande exempel på socialism och den svenska regeringens intrång i enskilda individers angelägenheter. Han beskrev Sverige som engagerat i ett ”experiment av nästan fullständig paternalism”, och refererade till vad han menar var höga andelar av alkoholism, självmord och skilsmässor, samt ”brist på ambitioner”.
Även om amerikansk kritik mot svensk välfärdspolitik till en början mottogs med skepsis bland svenska konservativa, blev den gradvis accepterad som en del av en ”växling åt höger” i Sveriges självbild och uppfattning utomlands. Han skrev och noterade att vissa betraktade förskjutningen till höger som ett bevis på en motstrategi av affärsintressen att motsätta sig den radikala vänstern på 1970-talet, eller som en ”avsiktlig elitstrategi för politisk kommunikation”.
En förnyelse av negativ amerikansk publicitet om Sverige följde på Socialdemokraternas återkomst till makten 1982, med fokus på påstådda problem med ökande rasism och främlingsfientlighet med fokus på invandrare. Han noterade också att Gösta Grassman, en utrikespressansvarig för den svenska regeringen, hade hänvisat till kritiken av den svenska välfärdsstaten som ”1984 års rapporter” på grund av att sådana kritiker framställde Sverige som en totalitär stat. Grassman sa i denna nya kritik, den tidigare framställningen av Sveriges välfärdsstat som ett knep för att maskera vad som påstås vara en dold form av kapitalism hade utvecklats till ett liknande påstående om att välfärdsstaten maskerade vad som påstås vara en form av socialism. Poängen med hänvisningen till Nineteen Eighty-Four, den dystopiska romanen av George Orwell, enligt Grassman, var ”att chocka genom att nämna ett demokratiskt, jämlikt och välmående västerländskt samhälle som ’totalitärt’.”
Marklund skrev att det i debattens tumult ”blev allt svårare att skilja den utländska rapporteringen om Sverige och den svenska debatten om Sverige från den svenska diskussionen om bilden av Sverige utomlands.” Samtidigt som han erkände att kritiken ”kan ses som exempel på legitim internationell journalistik eller politisk debatt i Sverige självt”, menade Marklund att de ofta blåstes ur proportion i slutet av 1983, både i utländsk pressbevakning av Sverige och i det svenska mottagandet av den bevakningen. Han noterade att i det svenska utrikesdepartementet, som trodde att utrikeskritik förstärkte eller till och med förvrängde betydelsen av vissa frågor i den politiska diskursen, kallade han 150 korrespondenter från den utländska presskåren för att ta emot vad The New York Times beskrev som ”en föreläsning om deras förment mindre än objektiva artiklar om Sverige.” Han skrev att strategin slog tillbaka, eftersom journalisterna kände sig inskränkta.
I takt med att Sveriges syns allt mer internationellt – har kritiken genom Sverigebashing tilltagit. Japansk Sverigebashing fokuserar till exempel ofta på äldreomsorgen.
Konservativa kan engagera sig i Sverigebashing eftersom Sverige lyckats ha både ekonomisk effektivitet och jämlikhet, något de anser är omöjligt.
I en rapport från februari 2016 till svenska utrikesdepartementet angav den svenska ambassaden i London att den utbredda ”högerorienterade brittiska tidningen”, Daily Mail, som sägs vara känd för sin ”kraftiga anti-invandringshållning”, drev en kampanj mot Sveriges flyktingpolitik. Rapporten sa att Sverige användes som ett avskräckande exempel och ett argument mot att tillåta fler invandrare, och karakteriserades av Daily Mail som ”naivt och ett exempel på de negativa konsekvenserna av en liberal migrationspolitik.”
I mitten av januari 2017 gjorde den tjeckoslovakienfödda svenska författaren Katerina Janouch påståenden i en intervju med en tjeckisk tv-station som den svenska regeringen stämplade som en ”bisarr deklaration”. Janouch sa att ”svenskar lärde sig att använda vapen för att försvara sig som ett resultat av ökad invandring”, att svenska seniorer/äldre inte har tillräckligt med pengar till mat, att cancerpatienter dör på grund av de långa vänteköerna orsakade av tiotusentals nyanlända flyktingar – av vilka flyktingar som till 77% utgörs av män som utger sig för att vara minderåriga – att kvinnor våldtas och att 150 000 svenskar utvandrat från Sverige till USA och andra länder. Sveriges statsminister Stefan Löfven talade om att öka mediebevakningen av den negativa speglingen av Sverige utomlands och i intervjuer med lokala svenska medier försäkrade Löfven sig om att det fortfarande finns ”stor respekt för den svenska modellen”.
Efter att Donald Trump vid en demonstration 2017 hävdade att Sverige har problem med allvarliga brott och sociala problem relaterade till massinvandring, publicerade Olle Lönnaeus en artikel i Sydsvenskan där han anklagade Trump för att sprida falska nyheter, och sa att ”[n]är Trump vill stänga USA:s gräns till Muslimsk invandring, att det ligger i hans intresse att sprida idén om att Europas mest flyktingvänliga land är på väg mot fördärv.” Som motreplik svarade Jimmie Åkesson och Mattias Karlsson från Sverigedemokraterna, genom att låta publicera en artikel i The Wall Street Journal där de hävdade att Trump hade underskattat Sveriges problem, inte överdrivit dem, och att upplopp, attacker mot räddningspersonal, gängvåld, vapenvåld och antisemitism blomstrade som ett resultat av immigration. Som reaktion på artikeln anklagade Sveriges justitie- och migrationsminister Morgan Johansson Åkesson och Karlsson för att ljuga om invandringens brottssituation och sa att ”De målar upp en bild av ett land präglat av våld, när det är raka motsatsen”.
Under covid-19-pandemin hävdade Donald Trump att Sverige led mycket av situationen och att om USA hade följt samma strategi som Sverige skulle det ha varit betydligt fler dödstal i USA. Detta trots att Trump själv tonade ner farorna med viruset i början av pandemin. Den svenske statsepidemiologen Anders Tegnell har svarat på kritiken med att Trumps kommentarer inte ska tas på allvar och att Sverige fortfarande klarar sig jämförelsevis bra genom att göra jämförelsen mellan Sverige och staden New York.
Den euroskeptiske politikern Nigel Farage har konsekvent kritiserat Sverige i liknande retorik som Trump, med hänvisningar till flyktingar, invandrare och våldsbrott. Farage har även i klartext uttryckt att Sverige har den mest inskränkta median (journalistkår) i västvärlden.
Den tidigare ambassadören från Israel – Zvi Mazel – kritiserade konsekvent Sverige och dess socialdemokrater och anklagade dem för att vara emot sitt eget land och pro-islam och uttalanden om att det inte finns någon pressfrihet i Sverige.
Diskussionen mellan journalister och andra debattörer om Sverige
På ett diskussionsforum 2016 med titeln ”Transnationalisera relationerna mellan Sverige och USA”, hävdade Carl Marklund att svenska konservativa hade påverkats av amerikansk kritik av den svenska välfärdsstaten under 1970- och 80-talet. Marklund sa att svenskarna hade ”använt USA som en inspirationskälla såväl som en varning, i syfte att inte i första hand förstå USA utan för att främja eller förhindra social förändring i Sverige”. Dessutom, menade Marklund, sågs Sverige på liknande sätt av amerikaner, ”som både en modell och ett farligt exempel på en välfärdsstat.” Marklund kallade detta för ”Sverigebashing”.
Termen Sverigebashing har också använts av journalister och av svenska regeringstjänstemän när man diskuterar svenska utrikesrelationer. I en opinionsartikel 2002 i New York Times Magazine använde den progressive ekonomen Paul Krugman termen ”Sverigebashing” när han hävdade att amerikanska konservativa attackerade svensk välfärdspolitik som en del av ett försök att sprida en missriktad syn på omfördelning av välstånd till fattigare medborgare, att detta främjar ekonomisk ineffektivitet. Krugman hävdade att en inflytelserik konservativ ekonomisk kritik av svensk politik var missriktad eftersom den fokuserade på inkomst per capita, vilket Krugman menade inte var ett bra mått på livskvalitet i Sverige.
I en ledare med titeln ”Politisk strategi bakom Sverigebashing” i dagstidningen Sydsvenskan identifierade Joakim Palmkvist och Olle Lonnaeus möjliga politiska motiv som kan förklara en del israelisk kritik av svensk pressfrihet, såsom en önskan från kritikerna att få inhemskt stöd, att pressa Sverige som EU-ordförande inför kommande fredssamtal om den palestinska konflikten, eller till och med föranleda ett presstillslag från den svenska regeringen.
Enligt den statliga myndigheten Svenska Institutet, samtidigt som mycket av de utländska mediernas rapportering om hur Sverige skulle hantera så många migranter samtidigt var korrekt, använde sig vissa personer med en politisk agenda av Sverigebashing. Sverigebashing nådde sin topp på nytt år 2016 när utländska medier kritiserade Sveriges öppna invandringspolitik eftersom antalet flyktingar och asylsökande – av vilka många hade Sverige som destination – reste till Sverige via andra europeiska länder.
Enligt Christian Christensen, en amerikansk professor i journalistik vid Stockholms universitet, har Sverige blivit symbolen för många amerikanska republikaner, för vad man anser vara fel med Europa: feminism, miljöpolitik och öppenhet för invandring.
Donald Trump har kritiserats för att ha engagerat sig i den amerikanska högerns Sverigebashing.
REDAKTIONEN
Relaterat
Kriminella gäng utgör absolut inget hot alls mot Sverige
Ett sargat samhälle ur ett sargat samhällssystem
Bladets framtidsvision för Sverige – ett land i förändring för alltid
Svenska politiker skiter fullständigt i kriminella invandrare
Politiker hånar korruptionsanklagelserna inom EU: ”Dubbelmoral”
Trilogin “Sagan om ringen” bygger på Djupa staten och bankväsendet
Vår självbild är uppblåst – Sverige har aldrig varit alliansfria