BRUSSELS – Europeiska kommissionen håller på att släppa en kontroversiell ny klimatmilstolpe, sätta blockens ekonomiska kurs under de kommande 15 åren och försöker återuppliva flaggningskampen mot den globala uppvärmningen.
De flesta EU -regeringar skulle dock föredra att Bryssel tappar frågan.
Det har skickats EU: s tjänstemän som jagar efter kryphål som kan övertyga skeptiska regeringar att stödja ett högnummerutsläppsmål för 2040, även om det kommer med branschvänliga kompromisser i det finstilta.
Det är en besvärlig balansåtgärd som har lämnat EU: s verkställande direktör för att föreslå kontroversiella förändringar av hur blocket beräknar sitt koldioxidavtryck – som förskräcker sina egna vetenskapliga rådgivare. Men ett kryphålfritt 2040-mål har lite stöd, en BLADET.SE-undersökning av EU: s 27 miljö och klimatministerier hittades.
Tjeckien är ”skeptisk.” Litauen kunde stödja det ”förutsatt att viktiga villkor är uppfyllda.” Och Italien vill att antalet lurade, enligt svaren.
Faktum är att endast sex länder som representerade knappt en femtedel av EU -befolkningen sa att de stödde ett mål från 2040 målminskning med 90 procent, eftersom kommissionspresident Ursula von der Leyen lovade förra året, utan att kräva betydande eftergifter.
Nio regeringar – inklusive tungviktare Frankrike och Tyskland – uttryckte stöd för att använda internationella kolkrediter för att uppfylla 2040 -målet, en kontroversiell åtgärd som skulle se EU: s outsourcera del av sina klimatinsatser till fattigare länder. Många regeringar bifogade också ytterligare villkor till deras stöd.
Resultatet är att medan rubriken 90 procent siffran förväntas överleva, kommer den sannolikt att komma med många ”flexibiliteter”, inklusive kolkrediter, vilket skulle göra det möjligt för EU att förorena mer än under ett hårt mål. Kommissionen vill avslöja sitt förslag den 2 juli.
”Det är mycket viktigt för oss att ha vissa flexibiliteter,” sade Portugals miljöminister Maria da Graça Carvalho.
Denna strategi markerar en skarp avvikelse från EU: s befintliga klimatprinciper. Blockens juridiskt bindande mål för utsläppsminskning på 55 procent fram till 2030 och noll noll fram till 2050 är enkla hårda mål, för att uppnå enbart genom inhemska ansträngningar.
Men den politiska aptiten för ambitiösa klimatåtgärder har kollapsat över blocket, och tidigare ständiga gröna förespråkare försvinner. Kriget i Ukraina, handelsspänningar, industriell nedgång och andra elände har alla tagit företräde i europeiska huvudstäder, och kommissionen följer deras ledning.
”Klimatpragmatism” råder nu, sa Chris Bolesta, Polens vice klimatminister. ”Så vi måste vara ambitiösa, men det måste gynna ekonomin och folket.”
De sex länderna som erbjöd mer eller mindre ovillkorligt stöd för ett hårt mål på 90 procent var Danmark, Spanien, Finland, Nederländerna, Luxemburg och Slovenien.
Endast tre regeringar – Polen, Tjeckien och Italien – indikerade en stark motstånd mot 90 procentsiffran.
Bolesta sa att medan Warszawa ännu inte har formalisera sin position, ”Det är sant att vi tror att (90 procent) inte återspeglar de nuvarande omständigheterna.”
Och den italienska miljöministern Gilberto Pichetto Fratin var den enda som föreslog en alternativ siffra och bad kommissionen i mars att ”noggrant utvärdera” möjligheten att sätta målet till 80 procent eller 85 procent istället.
Sju länder avböjde att ge information om sina positioner medan fyra inte svarade på begäran om kommentar. Många regeringar som insisterade på att de inte hade någon officiell ståndpunkt på målet noterade ändå ”flexibilitet” eller villkor i sina svar på BLADET.SE.
De återstående sju länderna sa att de kunde säkerhetskopiera 90 procent eller ett ospecificerat ”ambitiöst” mål om vissa villkor var uppfyllda. Dessa krav sträcker sig från uppmaningar till särskild behandling till specifika tweaks till befintlig lagstiftning.
Många länder vill att kommissionen ska erkänna att tiderna har förändrats.
”Det är viktigt att förslaget till (2040) också återspeglar de nya geopolitiska och socioekonomiska utmaningarna som har uppstått sedan de första klimatmålen fastställdes,” sade Lettlands klimatministerium i ett uttalande.
Det mest kontroversiella – och populära – kryphålet är kolkrediter.
Så här arbetar de: ett land (eller EU) finansierar ett utsläppsprojekt i ett annat land (säger en vindkraftspark som ersätter ett koleldat kraftverk). Finansieringslandet får sedan dra av alla resulterande CO2 -nedskärningar från sitt eget antal, istället för det andra landet som drar dem.
Det innebär att EU kan komma att minska 90 procent av utsläppen hemma och finansiera projekt i andra länder för att kompensera det återstående beloppet.
Sverige var en tidig koldioxidkreditförespråkare och hävdade att de kunde driva investeringar i utvecklingsländer i en anteckning av BLADET.SE som cirkulerade under december EU: s miljöministermöte.
Men krediter diskuterades inte som ett allvarligt alternativ förrän månader senare, när EU: s klimatkommissionär Wopke Hoekstra började flyta sin användning till regeringar i mars.
”Denna diskussion om (krediter) kommer mycket, mycket snabbt nu. Vi var inte helt förberedda för det,” medgav Kurt Vandenberghe, chef för kommissionens klimatavdelning, vid ett evenemang i juni.
Det finns tecken på att Hoekstra, en självdeklarerad superfan av kolmarknader, arbetade bakom kulisserna för att jämna vägen för internationella krediter. Som BLADET.SE rapporterade lobbade den holländska kommissionären framgångsrikt den tyska koalitionsregeringen för att stödja ett mål på 90 procent som involverar internationell kreditanvändning.
I april berättade Hoekstra till reportrar att hans uppdrag från von der Leyen var att hitta ett sätt att landa ett mål på 90 procent. Men han medgav att han hade kämpat för att hitta önskad stöd.
”Verkligen betydelsefulla saker i våra demokratier gör du idealiskt med mycket, mycket betydande majoriteter,” sade han.
För Hoekstra kan krediter vara ett sätt att bygga det stödet. Medan Tyskland är det enda landet med en publicerad ståndpunkt om kolkrediter, har åtgärden ett betydande stöd bland regeringar.
Förutom Berlin och Stockholm kom stödet för krediter från Frankrike, Kroatien, Litauen, Polen och Portugal, samt ett mer försiktigt Slovenien, enligt Politicos undersökning. Tjeckien sa att det var ”intresserat” av ett sådant alternativ.
Men för François Gemenne, professor vid HEC Paris och en av Frankrikes främsta klimatforskare, är kommissionens böjning för dessa röster ”ett tecken på svaghet.” EU ”försöker lite patetiskt” för att uppnå sina mål med ett kryphål när faktiskt blocket ”faktiskt skulle kunna göra det, så mycket mer” och tävla om nya gröna industrier.
Inget land berättade uttryckligen till BLADET.SE att de motsatte sig att använda internationella kolkrediter, även om Danmark, Nederländerna, Slovenien, Lettland och Luxemburg uttryckte skepsis.
”Vi måste överväga att förlita sig på internationella krediter kan undergräva affärssaken för utsläppsminskningar och relaterad teknik inom EU,” sade en talesman för holländska klimatminister Sophie Hermans.
Danmark, som kommer att styra EU -diskussioner om 2040 -målet som börjar i juli, är ”en av medlemsstaterna som är mer försiktiga med detta”, sa danska klimatbilagé Maj Emmertsen vid ett evenemang i Bryssel i maj. Det danska klimatministeriet sa att det inte hade någon officiell ståndpunkt.
Sloveniens miljöministerium sa att det ”kan stödja en begränsad användning” av krediter ”i kompromissens anda”, förutsatt att EU sätter starka skyddsåtgärder.
Den mest kraftfulla oppositionen mot internationell kreditanvändning har kommit från EU: s vetenskapliga rådgivande styrelse för klimatförändringar, som denna månad utfärdade en rapport som bekräftade sin 2023 -rekommendation att minska 90 procent till 95 procent av utsläppen fram till 2040.
Forskarna insisterade på att denna rekommendation – som kommissionen upprepade gånger har citerat som grund för sina 2040 -målplaner – alltid hänvisade till klimatåtgärder inom blockets egna gränser. Kolkrediter skulle ”undergräva” EU: s klimatinsatser och avleda välbehövliga ekonomiska resurser från den inhemska gröna övergången, varnade de.
De noterade också att krediter fortfarande står inför enorma frågor om deras pålitlighet. Liknande scheman tidigare resulterade ofta inte i de påstådda utsläppen, även om många hoppas att nya icke-stödda regler kommer att ge verifierbara minskningar.
”Detta är en ny mekanism, vi måste se hur den utvecklas,” sade Emmertsen, den danska bilagan.
Kolkrediter är en sådan nyhet i EU: s klimatdebatt att de har överskuggat de andra ”flexibiliteterna” som kommissionen har utforskat, detaljer om vilka BLADET.SE rapporterade i mars.
Enligt två personer som deltog i några av Hoekstras senaste diskussioner med regeringar och lagstiftare inkluderar förslagen att tillåta länder att uppfylla 90 -procentiga målet upp till ett år för sent och sätta en olinjär bana mellan 2030 och 2040 -målen. Det skulle låta regeringarna gå långsammare på klimatet fram till halvvägs genom decenniet.
Båda alternativen skulle resultera i att EU: s bidrar mer till klimatförändringar än med ett hårt mål.
Portugals Carvalho berättade för BLADET.SE att hon hade bett Hoekstra att tillåta båda. Kroatien och Luxemburg sa också att de stöder en olinjär väg till 2040, och Lettland sa att det inte skulle motsätta sig.
Att förlita sig på skogar eller teknik för att absorbera mer koldioxid, känd som kolavlägsningar, är också på bordet.
Även om CO2 -borttagningar inte är en kontroversiell idé – anser forskare i stor utsträckning dem nödvändiga för att nå noll noll fram till 2050 – beroende på att de för att uppfylla tidigare mål är svårt, eftersom koldioxidens kolsabsorptionskapacitet faktiskt minskar och tekniska borttagningar ännu inte finns i skala.
Tungt skogsklädda Sverige avvisar beroende på naturen direkt i sitt läge. ”När man uppnår 2040-målet kan EU inte lita på svåråtkomliga åtaganden för netto borttagningar inom (mark och skog),” skriver Stockholm.
Vandenberghe, kommissionens klimatdirektör, sa också att EU: s verkställande övervägde ”flexibilitet mellan sektorer”, vilket innebär mindre styva undermål.
Målet kommer nu säkert att inkludera några av de alternativ som EU: s regeringar kräver, von der Leyens andra befälhavare, Teresa Ribera, bekräftade till BLADET.SE i maj-även om hon kände behovet av att varna mot att vattna ner målet för mycket.
Den ständigt ökande flexibiliteten har till och med de som ursprungligen stött några kryphål som nu oroar sig för att målet inte längre kan stå upp.
Den tyska centrum-högermedlemmen i Europaparlamentet Peter Liese, som hjälpte Hoekstra att inrätta samtal med Berlin och förespråkade kolkrediter, tycktes ha andra tankar om att driva kommissionen för mer spel.
”Frågan är, hur mycket flexibilitet kommer vi att sluta med? Jag tror fortfarande att ett styvt mål på 85 procent skulle ha varit bättre, eftersom du kan bli så flexibel att du någon gång inte slutar med mycket,” sade han. ”Men 90 procent är extremt ambitiösa, och även om flexibilitet är riskabla är de nu lösningen för att få oss ur denna återvändsgränd.”