Synkronicitet är ett relativt nytt ord och ordet är besläktat med synkronisering, men med i princip motsatt betydelse eftersom synkronisering är en (av människan) organiserad samordning i tid – exempelvis att en buss avgår fem minuter efter att tåget har anlänt. Ordet synkronicitet baseras på synkron = samtidig efter grekiskans sýnkhronos. Det är ett begrepp som står för ”ett iakttagbart meningsfullt sammanträffande utan orsaksmässigt samband”.
Annorlunda uttryckt är synkronicitet och synkronisering ”upplevelsen av två eller flera händelser som saknar synbart orsakssamband, eller som osannolikt kan förekomma tillsammans av en slump, ändå upplevs som förekommande tillsammans på ett meningsfullt sätt”. Här kan det vara fråga om två personer som inte har träffats på många år, men som båda har velat hitta varandra och återuppta kontakten, och som av en händelse hamnar de båda på den där bussen i en främmande stad dit de har anlänt med varsitt tåg.
”När man talar om trollen står de i farstun”, är ett ordstäv som illustrerar samma sak. Dessa exempel inkluderar ett inre (jag föreställer mig att…) och ett yttre (…och så inträffar det på riktigt) händelseförlopp som sammanträffar, vilket gör att det upplevs som psykologiskt meningsfullt. För att betraktas som synkronisering skall händelserna vara av samma natur och chansen att de ska inträffa i anslutning till varandra genom ren slump ska upplevas vara mycket liten. Ofta upplevs synkronisering när det är fråga om aktiviteter vars utfall kan upplevas som tur eller otur: i brädspel, i kärlek, etc.
Teorin om meningsfull samtidighet och upprepade återkomst i människors upplevande av händelser som saknar orsaksmässigt samband lanserades under 1920-talet av den schweiziske psykologen Carl Gustav Jung (1875-1961), och har en betydande roll i nutida jungiansk och arketypisk psykologi och coaching.
Synkronicitet har även plockats in i olika new age-baserade andliga föreställningar och i teorier om förälskelse och konvergens när man hittar en livspartner.
Att någon man talar om eller tänker på plötsligt dyker upp, kan upplevas som ett meningssamband utan att man behöver tro på ett rent orsaks- och tidsmässigt samband i fysikalisk bemärkelse. Men kan det finnas ett orsakssamband, dvs en ännu inte upptäckt förklaring till varför slumpen inte är någon slump? Begreppet synkronicitet och synkronisering är nära knutet till koncept som det kollektivt omedvetna, global coaching, holografi, interconnectedness, komplexitet, arketyp och transpersonell.
Teorin har dock inte fått något större vetenskapligt genomslag på grund av avsaknad av såväl empiriska belägg som koherent teori. Att sannolikheten för ett sammanträffande upplevs vara liten är dessutom inte detsamma som att den faktiskt är liten – man behöver ta hänsyn till den samlade sannolikheten för alla händelser som man skulle ha upplevt som lika meningsfulla, vilket kan vara ett mycket stort antal.
När vi verkligen får kontakt med varandra synkar sig delar av våra hjärnor och nervsystem till varandra som om de avbildade varandra, delar som är djupt kopplade till kropp, känsla, relationer men även till perception och inlärning.
Hur snabb och genomgripande synkningen är korrelerar nämligen inte bara med grad av upplevd kontakt – utan även med hur effektiv vår kommunikation och inlärning blir. I verklig kontakt ”prognostiserar” vi till och med den andres hjärnaktivitet.
Barbara Fredrickson, Ph.D och forskare inom positiva emotioners effekt på relationer och neurobiologi beskriver forskningen bakom detta i sin bok Love 2.0. Hon betonar att forskningen visar att vår hjärna, kropp och nervsystem beter sig mer som verb än som substantiv. Alltså inte något vi är utan något vi gör. Momentant.
Från stund till stund alltså något som ständigt förändras, rör sig, tonar in, justerar sig i våra mellanmänskliga möten på mikronivå, som t.ex. oxytocinfrisättning och grad av aktivitet i vårt parasympatiska nervsystem. Båda djupt kopplade till vårt sociala engagemangssystem, Stephen Porges namn för den neurobiologiska basen för vår kontaktförmåga. I detta ligger oändliga och ofta oanvända möjligheter att hitta kontakt och möten som stärker våra nervsystem.
Många forskare och anknytningsinriktade kliniker har intresserat sig för hur våra hjärnor avspeglar varandra. T.ex. psykologen Allan Schores arbete om att den tidiga anknytningen förälder-barn involverar hjärnsynkroni hos båda parter, mellan speciellt höger domän.
Uri Hasson, neurovetenskaplig forskare vid Princeton Universitet, har skannat hjärnor i realtid medan man lyssnar på en berättelse med relationellt och känslomässigt innehåll, återberättat av en främmande person utan tidigare relation till lyssnaren.
Hasson et al. har sedan matchat genom fMRI hur väl hjärnorna hos både berättaren och lyssnaren synkar med varandra, på engelska kallat ”brain coupling”. Resultatet går långt bortom aktivering av enstaka spegelneuron: det sker en omfattande synkning/spegling (”brain coupling”) i hjärnans olika delar, mer ju större inlevelse lyssnaren har. Barbara Fredrickson kallar det för en ”hjärndans” där två hjärnor i kontakt speglar varandras aktivering. Hassons första studier gällde verbalt överförd kommunikation. När man i senare experiment lägger till den kroppsliga kommunikationen: gester, mimik, lutning, ton, timing med mera utökas denna hjärndansande spegling ännu mer.
För dig som vill läsa mer om Uri Hassons forskning, se t.ex. Brain-to-Brain coupling: A mechanism for creating and sharing asocial world.
Graden av synkning mellan hjärnorna verkar ha en mycket stark koppling till hur mycket av det berättade materialet man minns i efterskott. Ett lyssnande med inlevelse och full uppmärksamhet ger en snabbare och mer utspridd synkning mellan de båda hjärnorna, i flera områden både kortikalt och subkortikalt. Graden av synkning korrelerar i sin tur med hur väl lyssnarna efteråt kommer ihåg både faktadetaljer och känslomässigt material från berättelsen efteråt.
I genomsnitt tar det 1-3 sekunder i fördröjning för våra hjärnor att sätta igång synkronisering, om vi tänker oss att vi är måttligt engagerade och till exempel lyssnar på verbal kommunikation. Det har viktiga implikationer för inlärning, som generellt kan behöva saktas ned för att hjärnsynkningen skall hinna ske, och inlärningen maximeras.
Bland annat Hasson et. als forskning visar även att denna synkning kan ta ännu ett steg – vid upplevelse av verklig kontakt mellan människor synkar delar av hjärnan hos den som lyssnar till och med i förväg med berättarens. Vi kan alltså se på fMRI från lyssnaren att bland annat hjärnans insula kan aktiveras på ett sätt som förutspår hur berättarens insula kommer att fyra av inom kort. Insulan är den så kallade femte loben i hjärnan, som aktiveras speciellt vid kroppsbaserade känslor.
Detta sker alltså även vid rent verbal kommunikation om inlevelse men maximeras när den så kallade höger domäns kommunikation (kropp, mimik etc) kopplas på. Vi gör helt enkelt en ”prognos” av hur berättarens hjärna kommer att fyra av – som syns i vår egen hjärna. Detta, menar Hasson, och kollegor, kan vara en av grunderna till gemenskap.
Detta tillstånd verkar även utgöra basen för det Hedy Schleifer kallar generativ inlärning – den typ av inlärning som verkligen leder till förändring för paret: vänster domäns verbala kommunikation och höger domäns kroppsliga är integrerade och synkade. Två nervsystem i synk, kontakt och i ”förutsägande” av varandra skapar grunden för en djupgående, nyskapande inlärning som gör relationen förändras på djupet.
Synkroni är inte bara inne i hjärnan, även våra kroppar och vårt varseblivande sinne (Mind) synkar när vi får kontakt. Lyssna på när Barbara Fredrickson pratar om synkroni mellan kroppar, hjärnor, mind och nervsystem kopplat till det hon kallar mikrostunder av kärlek, se Positivity Resonance som är en del av onlineutbildningen med Barbara Fredrickson om Positive psychology.
När vi får verklig kontakt med varandra så synkar sig nämligen delar av våra hjärnor och nervsystem till varandra som om de faktiskt avbildade varandra. De delar som främst synkar är delar kopplade till kropp, känsla, relationer – men även till perception och inlärning. En del forskare menar till och med att graden av synkroni i sig är ett mått på kontakt.
Synkroni innebär att det nästan vid samma tidpunkt som en människa känner något så uppstår liknande avfyrningsmönster, gester, känslor och kroppsliga sensationer i en annan kropp som är närheten. Det kan beskrivas som en social koppling mellan två, eller fler, människor där det uppstår ett “här och nu” mellan dessa personer som går långt bortom den verbal kommunikationen. Ju mer upplevelse av kontakt, desto snabbare sker dessutom synkningen.
I genomsnitt tar det 1-3 sekunder i fördröjning för våra hjärnor att sätta igång synkronin, när vi har ”mitt emellan-bra” kontakt. Kropp och hjärna synkar, speglar och imiterar samma aktiviteter som finns i den andres inre. I de möten som vi efteråt skattar att kontakten varit extra god kan våra nervsystem till och med förutsäga (=brain forecasting) varandras aktivitet med upp till 2 sekunder. Forskning visar att denna typ av synkronisering har starka skyddande hälsoeffekter, på bådas kroppar, hjärtan och nervsystem.
REDAKTIONEN
Relaterat
Anledningar till varför människor inte investerar i sin självutveckling
Människor är programmerade robotar – ska vi fortsätta vara det?
Vårt undermedvetna styr oss 95% av tiden
Hur du lär dig att leda dig själv – och varför det är viktigt
Girigheten avslöjar hur fattiga vi är – i själen
Människor konsumerar känslor och inte saker – undermedvetna styr