BRUSSEL – När det gäller diplomati var det lika förödmjukande för Europa som det var brutalt i militära termer för Iran.
Donald Trumps beslut att bomba iranska kärnkraftsanläggningar avslöjade hans totala ointresse i USA: s traditionella allierade över Atlanten, som alla hade krävt återhållsamhet. Nu försöker europeiska tjänstemän sätta ett modigt ansikte på sin egen uppenbara irrelevans för USA och till den spiralande, oöverträffliga krisen i Mellanöstern.
Kanske mest fördömande av allt är dock den kvarvarande misstanken om att Trump inte bara ignorerar sina motsvarigheter i Europa, utan använder dem som jätte geopolitiska lockor för att lura Iran att tänka att en attack inte var överhängande.
För Europa är priset på denna impotens tungt. EU skickar inte bara miljarder euro för att finansiera stödprogram för palestinier, utan konflikten har drivit en skarp kil genom politik i många europeiska länder sedan Hamas -attackerna från oktober 2023.
USA: s strejker mot Iran visar det ”minskande om inte perifera inflytandet” av de europeiska makterna i regionen, säger Sanam Vakil, en expert på Mellanöstern vid Chatham House Think Tank i London.
När Trump ratchade upp sin retorik på flygattacker förra veckan, verkade det oundvikligt att Amerika skulle gå in i Israels krig med Iran inom några dagar. Sedan på torsdagen den 19 juni utfärdade Vita huset ett överraskningsuttalande från presidenten och föreslog att han fick kalla fötter om militära åtgärder. Trumps Maga -rörelse delades, med några stora namn djupt motsatta till ett annat amerikanskt krig i Mellanöstern.
Trumps talesman Karoline Leavitt sa att han skulle besluta under de kommande två veckorna om militära åtgärder skulle gå vidare, eftersom han ville ge en verklig chans att diplomati.
Det sågs som ett välkomnande uppsving för diplomati bland tjänstemän i Frankrike, Tyskland och Storbritannien, som hade en historia av partnerskap med Amerika om att innehålla Irans kärnkraftsambitioner. Dessa så kallade E3-makter tillsammans med EU: s schemalagda krissamtal med den iranska utrikesministern Abbas Araghchi i Genève dagen efter. Dessa samtal tycktes plötsligt ha mycket mer vikt.
Det finns tecken på att amerikanerna också tog Genève -mötet på allvar och blev besvikna över att Iran verkade envis i sin position. Samtalen bröt upp utan att göra framsteg, men E3 sa att de ville att förhandlingarna skulle fortsätta.
Inom några timmar var dock USA: s bombning att raid.
Under dagarna efter attacken från B-2-bombplanerna på tre iranska kärnkraftsanläggningar erkände europeiska ministrar att de var helt i mörkret om planen.
Johann Wadephul, Tysklands utrikesminister, sa i en TV -intervju med ZDF på söndag kväll att USA: s statssekreterare Marco Rubio hade varit ”entydig” för att Amerika inte skulle gå med i kriget. Han sa att han trodde att han hade fått höra om bombningen ”precis som min brittiska kollega David Lammy, i efterdyningarna (om attacken), inte förut.”
I London insisterade brittiska tjänstemän på att de hade fått ”meddelandet” om den militära åtgärden. Men det var fortfarande en förnedring för den brittiska ledaren Keir Starmer, som hade tillbringat de föregående dagarna och veckorna och krävde descalation, och gick till och med så långt som att förutsäga offentligt att USA inte var på väg att inleda militära åtgärder mot Iran.
Starmer har gjort mycket av sin speciella relation med Trump och syftar till att agera som en bro mellan Washington och resten av Europa. Men du behöver inte en bro om ditt fordon är ett B-2-krigsplan.
Italiens premiärminister Giorgia Meloni är en MAGA -favorit, men hon var också helt förblindad av USA: s bombning.
Det är pinsamt att europeiska och brittiska grunder för avskalning ignorerades och värre att USA: s antagna allierade hölls borta från den militära slingan. Men det mest olyckliga förslaget är att Trump aktivt använde de diplomatiska ansträngningarna från hans antagna ”vänner” över Atlanten för att vilseleda Iran att tänka att någon attack var potentiellt veckor borta.
Enligt en lång rapport från New York Times var Trumps uttalande om att han skulle ta så länge som två veckor för att besluta om att slå Iran – på grund av en ”betydande” chans för diplomati – alltid bara en beräknad felkondition. Cirka 17.00 fredagen 20 juni, bara några timmar efter att E3 -samtalen i Genève avslutades, beordrade Trump bombplanerna i luften, rapporterade tidningen.
”I anledningen till strejkerna var E3 till stor del på sidan i kärnkraftssamtal, eftersom förhandlingarna blev alltmer dominerade av direkta USA-Iran-interaktioner, med Europa som inte kunde erbjuda meningsfulla incitament eller garantier,” sade Vakil från Chatham House. Genèvemötet ”avslöjade vidare denna impotens, med europeiska uppmaningar till återhållsamhet överskuggas av avgörande amerikanska militära åtgärder som vidtagits utan deras samråd.”
En tysk regeringstjänsteman försökte bagatellisera betydelsen av att bli utesluten. ”Varje konflikt har en militär sida och en diplomatisk sida,” sade tjänstemannen. ”Vi vet att amerikanerna själva fortsätter att vidta försiktighetsåtgärder för att komma in i en sådan diplomatisk off-ramp. Det är därför jag tror att avtalen, förståelserna som nåddes mellan USA, E3 och andra för att arbeta med en sådan off-ramp var inte värdelösa vid den tiden och de kommer att förbli inte värdelösa.”
På frågan om den två veckors tidsfristen som Trump fastställde sa tjänstemannen: ”Det finns något lite bibliskt med det. Två veckor kan betyda många saker. Vi har lärt oss i andra sammanhang att det kan beskriva en mycket lång tid. Vi har nu också upptäckt att det kan beskriva en mycket kort tid.”
På tisdagen försökte den franska presidenten Emmanuel Macron hävda att Europa vann. ”Jag är väl medveten om att när vapen strejker, när vi inte deltar i dessa strejker, kan vi känna sig marginaliserade,” sade han. ”Det är vad jag ibland hör i kommentarer från vissa människor. Jag tror att när vi beslutade att inte slå men vi förblir konsekventa i vår position, strategiskt och på lång sikt vinner vi.”
I själva verket är Europa inte ens i spelet.
När det gäller konflikten i Mellanöstern har Europeiska unionen, Storbritannien och andra länder som Kanada alla försökt att ha inflytande särskilt över Israel men ingen av deras ansträngningar har skurit igenom.
Särskilt för Europa är förbindelserna med Benjamin Netanyahus högerregering i en parlous stat.
Israels veckas långa blockad av Gaza och den resulterande humanitära krisen, där tusentals palestinier möter svält utan tillräckligt med mathjälp, har förskräckta EU-ledare, vilket framkallar allt stark kritik. En översyn av EU: s bästa diplomat Kaja Kallas den här månaden fann att Israel hade brutit mot de mänskliga rättighetsklausulerna i sitt föreningsavtal.
EU väger nu huruvida och hur man ska straffa Israel för dessa brister, medan den israeliska regeringen rasande fördömer Europa för sitt ”upprörande och otillbörliga” beslut att granska förhållandet i en krigstid.
För EU är det tydligt att Israel i huvudsak har beslutat att sluta lyssna. All trovärdighet som Kallas hade byggt upp med Israel har nu oåterkalleligt underminerats och Europas klagomål kommer sannolikt att ignoreras.
När EU är den största källan till stödfinansiering för Gaza, och konflikten resonerar i hela den europeiska politiken, är detta en dålig position för Bryssel att vara i.
Men Netanyahu har visat att han egentligen bara lyssnar på Trump, och sedan inte alltid.
”I många ämnen i Mellanöstern är det lätt att se att till exempel USA har en stark roll att spela i vad som händer, men jag tror att vi från EU -sidan också kan vara tydliga i våra positioner,” sa Jessica Rosencrantz, Sveriges minister för EU: s frågor, till BLADET.SE.
Men lyssnar någon i regionen på Europa? ”Tja, jag tror att det gör en skillnad när 27 länder är överens om något och vi pratar med en röst,” sa hon. ”Men du måste naturligtvis vara realistisk att det också finns många andra skådespelare i denna region som spelar en viktig roll.”