I hennes nya bok, ”Afghanska flyktingar, pakistanska medier och staten: Den saknade freden” (Routledge, 2024), Ayesha Jehangir utforskar hur pakistanska medier har bevakat afghanska flyktingar, med hjälp av ramarna för ”fredsjournalistik”. Jehangir, en postdoktor vid Center for Media Transition vid University of Technology Sydney, finner att stereotypa berättelser som framställer afghanska flyktingar som ”hot” och ”bördor” är ”nästan en standardpraxis i daglig rapportering.”
Innan han började på akademin arbetade Jehangir som journalist i Afghanistan, Pakistan, Tyskland och Australien. I följande intervju, som har redigerats lätt för längd och klarhet, diskuterar Jehangir dynamiken som driver pakistansk medias ”krig” mot afghanska flyktingar, hur inramningen av nyheter kan beväpnas och fredsjournalistikens arbete för att förstärka rösterna från marginaliserade samhällen.
Du hävdar i din bok att pakistansk media är i krig med afghanska flyktingar. Kan du förklara varför?
Det pågår en konstant attack mot afghanska flyktingar i Pakistan, med berättelser som framställer afghanska flyktingar som fiender till staten, ett säkerhetshot, börda eller på andra stereotypa sätt. Detta förblir nästan standardpraxis i daglig rapportering. Afghanska flyktingar har politiserats och förtryckts, pressats till marginalen och nekats deltagande i aktiviteter eller tillgång till utbildning. Enligt internationell flyktinglag har flyktingar vissa rättigheter och att beröva dem dessa rättigheter utgör förtryck.
Denna situation började i slutet av 1990-talet men intensifierades när afghanska flyktingar användes som säkerhet i Pakistans allians med USA i deras ”krig mot terrorismen”, som började med invasionen av Afghanistan efter 9/11. Sedan dess har afghanska flyktingar dragits in i någon annans krig och politik, vilket leder till att jag hävdar att pakistansk media är i krig med afghanska flyktingar.
Med tanke på uppdelningen mellan de civila och militära etablissemanget i Pakistan, hur har denna politisering påverkat medias roll? Hur har dessa två enheter påverkat mediaberättelser?
Det är välkänt att den pakistanska civila regeringen för det mesta agerar som en marionett medan den verkliga makten ligger hos det militära etablissemanget. Det militära etablissemanget och underrättelsetjänsten är de starkaste institutionerna och sätter vissa ämnen som gränsöverskridande för journalister.
Som tidigare journalist i både Pakistan och Afghanistan har jag sett att journalister är begränsade från att täcka vissa ämnen. Militären och underrättelsetjänsten dikterar hur vissa ämnen ska rapporteras och kopplar dem till nationell säkerhet. Detta upplevda nationella säkerhetshot skapas för att kontrollera den allmänna opinionen.
Inramning avser i mediaframing-studier hur information presenteras i ett visst ljus. I Pakistan byggs inramningen av politiska frågor av regeringen, politiska eliter, det militära etablissemanget och underrättelsetjänster. Journalister får inte utöva sitt eget omdöme eller sitt eget ansvar i känsliga ämnen, som inkluderar påtvingad repatriering av afghanska flyktingar, Balochfolkets rättigheter eller förhållandet till Indien.
Denna politisering utgör också ett hot mot journalisters säkerhet och anställningstrygghet.
Afghanska flyktingar används ofta av det militära etablissemanget som ett förhandlingskort mot Afghanistan. Detta var uppenbart i den senaste vågen av afghanska flyktingar efter talibanernas maktövertagande i augusti 2021. Flyktingarna har också utnyttjats för att pressa de afghanska myndigheterna, särskilt under Ashraf Ghanis presidentskap.
Hur hotar denna politisering av media och mediaframing pressfriheten i Pakistan?
För att förstå inramningens roll i media måste vi överväga dess stadier. Framing handlar om hur en fråga presenteras för allmänheten. Det finns tre stadier: rambyggnad, som styrs av politiska aktörer som väljer hur en policy eller bild presenteras; framing, som handlar om journalistens roll i genomförandet av denna agenda, såsom att införliva avhumaniserande element, för att tala om hur afghanska flyktingar presenteras i media; och slutligen inramningseffekter, som visar hur allmänheten påverkas av denna inramning över tid.
Inramning sker inte över en natt; det är en långsiktig process. När ett narrativ upprepade gånger presenteras för allmänheten som en realitet, blir det inarbetat i människors medvetande och accepterat som sanningen. Jag talar om maktföreslagen och maktkonstruerad ”sanning” i min bok i detalj. Medias roll är avgörande i detta, eftersom det formar allmänhetens uppfattning och styr agendan. I pakistanska medier är vissa frågor, som afghanska flyktingar, frågan om försvunna personer i Balochistan-provinsen och relationerna med Indien, hårt inramade av politiska eliter och militäretablissemanget. Min forskning tyder på att mellan 60 och 80 procent av inramningen är regisserad av dessa eliter.
Vad är fredsjournalistik, och hur kan den förstärka rösterna från marginaliserade samhällen, såsom afghanska flyktingar?
Låt oss fördjupa oss i fredsjournalistik, ett koncept som ursprungligen myntades av den norske fredsforskaren Johan Galtung på 1970-talet. Fredsjournalistik kretsar kring att prioritera fred framför konflikt i rapporteringen. Det syftar till att höja vanliga människors röster och flytta fokus från elitberättelser som är vanliga i västerländska medier. Genom att göra det konfronterar den propaganda med sanning och förespråkar allmänintresset snarare än politiska agendor.
Denna form av journalistik utmanar missuppfattningen att frånvaron av krig är lika med fred. Den skiljer mellan negativ fred, kännetecknad av frånvaron av våld, och positiv fred, som innebär rättvisa, lycka och socialt välbefinnande. Fredsjournalistik omdefinierar alltså journalisternas roll och uppmanar dem att tjäna allmänheten snarare än att vidmakthålla status quo.
I konfliktområden uppmuntrar fredsjournalistik till kritiskt tänkande och kontextdriven rapportering. Det främjar överläggningar bland publiken och uppmanar dem att ifrågasätta och analysera information snarare än att passivt konsumera den. Detta tillvägagångssätt kräver att journalister gör grundlig research och ger nyanserade perspektiv, som går bortom förenklade berättelser.
Dessutom betonar fredsjournalistik empati och handling. Den erkänner skillnaden mellan sympati, som uppstår från delade erfarenheter, och empati, som motiverar handling och opinionsbildning. Genom att förstärka rösterna från de marginaliserade och förtryckta, ger fredsjournalistik samhällen möjlighet att forma sina berättelser och förespråka förändring.
Angående empati kontra sympati i media, och objektivitetsbegreppet, motsäger de inte varandra?
Ja, det är intressant eftersom den här debatten pågår i de flesta västerländska medier just nu, särskilt när det gäller bevakningen av Israels krig mot Gaza. En kritik mot fredsjournalistik är att den förespråkar fred. Det är sant, eftersom det förespråkar slutet på kriget, för att det vanliga ska lyssnas på och för etiskt och aktivt lyssnande. Den vill inte att du ska titta på en dokumentär eller läsa en nyhet och sedan avfärda den.
Objektivitet är ett relativt begrepp, särskilt i konfliktområden. Fredsjournalistik ber inte journalister att kasta bort objektivitet och bli aktivister. Aktivism är skild från journalistik. Fredsjournalistik påminner journalister om att vara objektiva men också subjektiva gentemot sanningen, särskilt när mänskligt lidande är inblandat.
Fredsjournalistik är inte vanlig journalistik. Det handlar om fred, krig, konflikter och mänskligt lidande. Att vara 100 procent objektiv i fredsjournalistik innebär att man inte ifrågasätter status quo. Journalistik började med små tidskrifter som i tysthet trycktes av vissa grupper eller medlemmar av samhället för att informera allmänheten om maktmissbruk av vissa grupper i samhället. Med tiden blev journalistiken en affärsverksamhet som tjänade pengar och med den kom idén om att förbli objektiv.
Medan en journalist bör vara objektiv och inte ta parti, särskilt i krigs- och konfliktrapportering, är fredsjournalistik inte för alla. Det kräver att journalister står på sanningens sida oavsett vad. Fredsjournalistiken förväntar sig inte att journalister ska bli aktivister, men det kräver klarhet på vilken sida journalisterna står på.
Fredsjournalistik ser till att rollerna som offer och förövare inte slentrianmässigt kastas runt. Definitioner av journalistik skapad av Global North eller koloniala medier bör inte tillämpas på journalistik i Global South. Det föränderliga medielandskapet, med framväxten av sociala medier och digitala plattformar, nödvändiggör en omvärdering av traditionella föreställningar om objektivitet. Det är avgörande att anpassa hur vi bedriver journalistik i olika sammanhang.
I din bok reflekterade du över Afghanistans fall till talibanerna i augusti 2021. Hur rapporterar medierna i Pakistan för närvarande om Afghanistan? Kan du kortfattat dela med dig av dina observationer?
Berättelsen förblir konsekvent, men på grund av regionens politik fluktuerar agendor. Från min begränsade forskning under det senaste året är det uppenbart att journalister har begränsad tillgång. När afghanska flyktingar skickades till Torkham-gränsen, nära Durand-linjen, i slutet av 2023 efter att den nya vågen av tvångsrepatriering började, tilläts inte journalister längre än en viss punkt. De kunde inte ens engagera sig direkt med flyktingarna.
Följaktligen är bilderna vi ser mestadels från sociala medier, vilket utgör en betydande utmaning för fredsjournalistiken, men också en möjlighet att åtgärda information från en plattform till en annan. I min pågående forskning undersöker jag sätt att förbättra tillgängligheten, med drönarteknik som en potentiell lösning. De flesta journalister har dock inte råd med sådan teknik.