BRYSSEL — Europa kommer inte att släppa ut sina skräp till försäljning längre och det gör dess kunder inte glad.
Länge anklagat för att dumpa sitt avfall i fattigare länder istället för att ta itu med det, beslutade Europeiska unionen i år att begränsa avfallstransporter, vilket förhindrar att vissa material som plast eller kemikalier skickas till länder som inte kan behandla dem ordentligt.
Från arga återvinningsföretag i Turkiet till second hand-handlare i Norden, företag inom den mycket lukrativa avfallshandeln driver tillbaka mot blockets beslut att vissa saker inte är värda att sälja.
Deras argument? De nya reglerna är förvirrande, kommer att skada lokala industrier som är beroende av import och ibland även hota individuella rättigheter.
För Bryssel är dock lagen central för att uppfylla sina gröna ambitioner. En genomsnittlig europé genererar cirka 4,8 ton avfall varje år, från kartong, plast och glas till medicinska förnödenheter, elektronik, möbler och kläder. Det motsvarar ungefär vikten av en elefant – och mycket av den hamnar utomlands.
Medan över 90 procent av EU:s avfall behandlas lokalt, transporteras miljontals ton – över 35 miljoner ton 2023 – utomlands för behandling eller återvinning, en siffra som har ökat med 72 procent sedan 2004, enligt Europeiska kommissionen. Den summan vill EU minska.
Att göra det innebär att gå emot det globala skräpindustriella komplexet.
EU:s totala avfallsexport förra året uppgick till 18,5 miljarder euro – inte inklusive de 15 till 30 procent av avfallstransporterna som Bryssel uppskattar kan vara olagliga. Och de som samlar in pengarna vill inte ge upp dem.
Det har ställt EU vid ett vägskäl. Antingen tar den ansvar för den förorening som den skapar utomlands och skapar fiender i processen, eller så offrar den gröna ambitioner för att blidka allierade och företagsledare.
”Det kommer verkligen att bero på hur hela exportprocessen kommer att drivas av EU:s myndigheter,” sa Svitlana Taran, handelspolitisk konsult och forskare vid European Policy Center som kommenterar konsekvenserna av lagen om global handel, till BLADET.SE.
Olaglig och dåligt kontrollerad avfallsexport leder ofta till miljöskador och utgör hälsorisker för samhällen. För att förhindra detta har länder gått samman under ett internationellt fördrag som kallas Baselkonventionen.
Konventionen förbjuder export av farligt avfall, inklusive metallskrot, föråldrade droger och kemikalier från rika länder till mindre utvecklade regioner. EU:s nya regler för avfallstransporter, som uppdaterades i april förra året och träder i kraft 2027, går ett steg längre med ett förbud mot export av plastavfall.
Förutom att förhindra att skadliga ämnen skickas utomlands är lagen också utformad för att försvåra handel med avfall totalt sett.
Det kräver att handlare ska tillhandahålla starka bevis för att föremålen de skickar är tillräckligt säkra för att exporteras och att köparna både samtycker till försäljningen och har möjlighet att hantera avfallet.
Viktigt är att förordningen också säger att regeringar måste ta tillbaka avfall och hantera det på ett säkert sätt när en misstänkt transport som lämnar deras land stoppas. Det är faktiskt världens strängaste uppsättning skyldigheter för export av avfall.
Men här är problemet: Utan en gemensam definition av vad som är eller inte är avfall kan de myndigheter som ansvarar för att tillämpa reglerna inte alltid tillämpa dem.
När inspektörer tittar igenom last i hamnar eller vid sidan av vägen måste de avgöra på plats om det de ser är säkert att exportera eller inte – och det beslutet kan lätt bestridas.
– Jag har inte kommit på något sätt att få det här problemet att försvinna, säger Markus Ollikainen, chef för enheten för miljöinformation och avfallstransporter på Naturvårdsverket.
Ollikainens enhet ansvarar för att upprätthålla förordningen om avfallstransporter, men står inför påtryckningar från svenska personer som anklagas för att ha försökt skicka avfall till utlandet illegalt.
De hävdar att byrån inte har rätt att konfiskera deras tillhörigheter – även om dessa tillhörigheter tekniskt sett är avfall – eftersom européer har en grundläggande rätt till egendom. Och än så länge är domarna överens.
”Rätten sa att vi inte har rätt att behandla detta avfall och att vi måste lämna tillbaka det”, förklarade Ollikainen och tillade att hans enhet har överklagat beslutet.
Sveriges rättsliga problem, som nu har hänskjutits till EU-domstolen, kan förebåda en mycket större utmaning för Bryssel: hur man kan ge sina medlemsländer möjlighet att faktiskt genomföra miljöpolitik.
”Det har gjorts ett ganska stort arbete med att se till att dessa återtagandeskyldigheter fungerar bättre – men jag kan inte riktigt säga att det här fallet inte skulle ha inträffat med den nya förordningen”, säger en svensk tjänsteman som beviljats anonymitet för att tala fritt om fallet.
Sedan finns det EU:s kunder utomlands. EU:s skräp driver flera industrier i andra länder, som papperstillverkning eller återvunnen metall för byggnation. De hårdare exportreglerna utsätter vissa av dessa företag för risker.
Flera länder, däribland Indonesien, Indien och Turkiet, har tagit upp detta inom Världshandelsorganisationen (WTO), ett standardförfarande när en region inför nya regler som påverkar handeln med varor.
Indonesien, till exempel, hävdar att dess pappersbruk kan påverkas ”avsevärt av denna förordning” eftersom EU-lagstiftningen begränsar import av pappersavfall, som Indonesien använder för att producera återvunnet papper.
Turkiet har under tiden varnat för att reglerna kan skapa ”tekniska handelshinder” och skada deras återvinningsanläggningar som körs på importerat avfall.
”Dessa farhågor kan (anses) motiveras” med tanke på att EU-reglerna sätter nya administrativa bördor på avfallsimporterande länder, sade Taran, forskare vid European Policy Center.
Hon meddelade att reglerna ”inte borde förhindra export av avfall som råvara eftersom det annars skulle kunna betraktas som en protektionistisk åtgärd.”
Men Bryssel har ett bra läge att stå ut.
Om Indonesien, Indien eller Turkiet ville fortsätta trycka tillbaka, skulle de behöva lämna in ett formellt klagomål till WTO. Men effekten skulle bli minimal eftersom WTO:s tvistlösningsarm är i kris.
Kommissionen, som övervakar genomförandet av EU-lagstiftningen, sa till BLADET.SE att Bryssel ”noga har övervägt feedbacken från sina partners” och kommer att fortsätta att erbjuda ”praktisk vägledning” till länder som vill fortsätta ta emot EU-avfall.
För länder som förlitar sig på detta avfall kommer ”praktisk vägledning” inte att ta bort den underliggande frågan om reglernas existens.
Skräpkrigen är med andra ord långt ifrån över.