Kishida Fumio meddelade den 14 augusti att han inte skulle ställa upp i nästa månads val till presidenten för det regerande liberala demokratiska partiet (LDP), och därmed avsluta hans cirka 1 000 dagar långa mandatperiod som Japans premiärminister.
På 49,9Japans medianålder är den äldsta bland världens stora ekonomier, vilket gör det till ett testfall av hur en åldrande väljarkår kan påverka utvecklingen genom valurnan. Hypotetiskt sett bör hög ålder försena utvecklingen. Politiker som vill gynna äldre väljare skulle kanalisera landets resurser till pensioner och sjukvård på bekostnad av utbildning, forskning och utveckling, digital infrastruktur och andra framtidsinriktade investeringar. När ungdomarna avskyr demokratisk politik som att den inte tillgodoser deras intressen, blir politikerna ännu mer beroende av de äldres intressen.
Men överensstämmer Japan med denna hypotes? I ett mått är svaret ett otvetydigt ja. Enligt data som upprätthålls av inrikesministeriet, minskade valdeltagandet till parlamentsvalen stadigt från 73,99 procent 1967 till 55,93 procent 2021. Medan valdeltagandet i 60-årsåldern var relativt oförändrat (77,08 procent till 71,38 procent) de i 20-årsåldern dök från 66,69 procent till 36,5 procent under samma period. Denna skillnad illustrerar tydligt sambandet mellan ålder och intresse för politiskt deltagande och accentuerar storleken på de äldre väljarkåren utöver deras faktiska andel av den totala befolkningen.
Mer oroande är att det verkar finnas en motsvarande åldersskillnad i hur japanska medborgare ser på sitt lands allmänna välbefinnande. Enligt de senaste åsikterna undersökning genomfört av regeringskansliet, bland de svarande i 70-årsåldern, uppgav 67,7 procent att de älskar sitt land och 63,1 procent är nöjda med samhället överlag. Motsvarande siffror för dem i sena tonåren och 20-årsåldern är endast 40,2 procent och 40,8 procent. Med fler och fler ungdomar som är besvikna över synen på Japan som land, blir en större andel ointresserade av att gå till valurnan.
Uppgifterna bekräftar hypotesen att Japan är på väg mot ”gammalpolitik”. Ännu snabbare än de försvinner i demografisk data och på gatorna, försvinner landets unga från väljarna, drivna av sin allmänna pessimism om samhällets övergripande riktning. Ungdomarnas politiska hjälplöshet ställs i kontrast till landets äldre medborgare, som av sin större kärlek till landet och sin större sociala tillfredsställelse fortsätter att lita på valurnans förmåga att få samhället att överensstämma med deras intressen.
På grund av den oproportionerliga närvaron av äldre i väljarna verkar japanska politiker justera sin politik för de äldres skull. Det ökande fokus på äldre är tydligt när man jämför landets årliga budget under de senaste decennierna. Andelen av utgifterna för socialvård, som inkluderar pensioner och sjukvård, ökade stadigt från 18,4 procent i 1998 till 33,7 procent in 2024. Under samma period minskade respektive utgifter för utbildning/FoU och offentliga arbeten från 8 procent respektive 11,3 procent till 4,9 procent och 5,4 procent. Berättelsen är en där utgifter för ”gamla människors” behov pressar ut mänskliga och fysiska kapitalinvesteringar som kommer att göra Japan globalt konkurrenskraftig i framtiden.
Visst, man skulle kunna hävda att de större resurserna som ägnas åt välfärd i Japan bara tillgodoser de genuina behoven hos en äldre befolkning. När allt kommer omkring, mellan 1998 och idag, landets andel över 65 år ökade från 17 procent till 30 procent. Men att säga att utgifterna helt enkelt borde vara proportionella mot befolkningen ignorerar den tekniska utvecklingen de senaste åren. Även om ungdomsbefolkningen minskar, implementerar digital transformation i regeringsmiljön, som Japan har kämpade genom sin nyskapade Digital Agency, kräver ökade utgifter för ny infrastruktur – och undervisning av människor som kan använda dem – snarare än nedgången som syns i budgeten.
Det är inte konstigt att japanska ungdomar inte ser sitt land gå i en positiv riktning. Med framtidsorienterade investeringar som stadigt minskar, saknar Japan alltmer regeringsledda ansträngningar för att konkurrera med andra stormakter inom spjutspetsteknologier som ännu inte ska utvecklas. Resultatet är möjligheten att Japan går miste om teknologiledd ekonomisk utveckling under de kommande åren.
Det som är bestämt är att landets ungdomar blir allt mer övertygade om att de inte kan ändra på den möjligheten i valurnan. För andra demokratier med äldre befolkningar borde denna korrelation i sig vara ett varningstecken, att ungdomarnas röster måste redovisas även när deras antal minskar så att landet förblir på en väg för framtidsinriktad ekonomisk utveckling.