Hem Samhälle Politik Rakhine Armed Group ansvarig för Rohingyamassakern, säger Rättighetsorganisationen

Rakhine Armed Group ansvarig för Rohingyamassakern, säger Rättighetsorganisationen

Rakhine Armed Group Responsible for Rohingya Massacre, Rights Organization Says

Bevisen ökar på att en framstående etnisk beväpnad grupp var ansvarig för en massaker på civila rohingya nära Myanmars gräns mot Bangladesh tidigare denna månad.

Den 5 augusti dök det upp rapporter om att ett stort antal civila rohingyaer hade dödats längs gränsen mellan Bangladesh och Myanmars Rakhine-stat, när de försökte fly till säkerhet i Bangladesh. När jag skrev om de inledande rapporterna då var ansvaret svårt att avgöra; civila ögonvittnen skyllde på Arakan Army (AA), en etnisk Rakhine-nationalistisk grupp som kämpar för att etablera en oberoende Rakhine-politik i västra Myanmar.

AA, som har gjort betydande framsteg i delstaten Rakhine sedan kollapsen av en vapenvila med militärjuntan i november, förnekade bestämt ansvaret för attacken. Den anklagade istället militären för massakern och attackerade trovärdigheten hos utländska rohingya-aktivister som hade hjälpt till att förstärka ögonvittnesrapporterna från Maungdaw. Den anklagade också militanta rohingyagrupper för att samarbeta med regimen.

En ny rapport som släpptes i går av stödgruppen Fortify Rights gör dock ett övertygande argument för att AA var ansvarig för attacken den 5 augusti. Rapporten anklagade också AA-soldater för att ha skjutit ihjäl ”dussintals flyende rohingya-civila längs gränsen, även i Maungdaw Township” den 6 augusti och förflyttade tusentals civila när AA-styrkor stängde sig in i townships centrum.

Enligt rapporten, som baserades på intervjuer med 23 rohingya-ögonvittnen och ”öppen källkodsvideo och fotografiska bevis” för massakern, samlades en folkmassa som uppskattas till tusentals rohingya-civilister vid floden Nafs strand på morgonen i augusti. 5. Gruppen hade flytt från en AA-offensiv på Maungdaw och till synes ”väntade på att båtar skulle ta sig över till Bangladesh.”

Medan gruppen väntade, säger rapporten, övervakades de noga av AA-drönare. De utsattes sedan för ”flera drönar- och beskjutningsattacker” som lanserades från territorium kontrollerat av AA, som dödade ”över hundra rohingya-kvinnor, barn och män.”

Vittnen vittnar om att drönare och mortlar kom från byarna Pan Taw Pyin, Shwe Zar och Maung Ni, där AA hade positioner. ”Plötsligt kom en drönare från Shwe Zar. Jag vet inte vad den såg på, men den återvände (till sin bas)”, citerade ett ögonvittne. ”Sedan kom några andra drönare och började släppa bomber på oss. Drönarna kom från Shwe Zar-sidan.”

Fortify Rights-rapporten avfärdar också effektivt några av påståendena från United League of Arakan (ULA), den politiska flygeln av AA, i en ”faktakontroll och incidentanalysrapport” som den släppte den 17 augusti. Denna rapport förnekade ansvar för attacken och hävdade att AA inte använde drönare vid den tiden. Den beskrev också rohingya-aktivisters påståenden om motsatsen som ”ett försök att skylla på motståndsgrupper som AA samtidigt som de döljer de grymheter som begåtts av Myanmarjuntan och muslimska militanta grupper” och lovade att undersöka händelsen när AA ”har tagit kontroll över stad och händelseplats.”

Påståendet om AA-ansvar är inte svårt att föreställa sig baserat på dess handlingar under de senaste månaderna. I maj, efter att AA erövrat grannstaden Buthidaung, förminskade mordbranden stora delar av staden till aska, vilket tvingade tiotusentals rohingyer att fly. Rohingya-ögonvittnen hävdade att AA var ansvarig för attackerna; gruppen förnekade det och skyllde på juntans luft- och artilleriangrepp.

De mest grundliga oberoende bedömningarna verkar dock återigen peka på AA:s ansvar. Enligt en analys från Australian Strategic Policy Institute genomförde AA attackerna som vedergällning för tidigare mordbrandsattacker från militärjuntan och rohingya-militanter på Buthidaungs stadsdelar med buddhistisk och hinduisk majoritet.

Fortify Rights erbjuder också en trolig förklaring till varför AA kan ha valt att rikta in sig på folkmassan som samlats på stranden av Naffloden. Den citerar ögonvittnen från rohingya som uppger att de såg beväpnade krigare från Rohingyas frälsningsorganisation (RSO), en militant rohingyagrupp som är allierad med militärjuntan, bland folkmassan. Dessa krigare ska också ha försökt fly till Bangladesh vid tidpunkten för attacken.

Förutom att erbjuda en rimlig motivering för AA:s agerande, pekar detta också på de sätt på vilka den myanmariska militärens agerande har förbittrat de sekteristiska förbindelserna i delstaten Rakhine. De flesta av de rohingya som fångades i och runt Maungdaw var överlevande från den folkmordsoperation som inleddes av Myanmars militär i augusti 2017, som slutade med att mer än 740 000 civila rohingya körde över gränsen till Bangladesh.

I sin desperation för att stoppa AA:s angrepp har juntan nyligen samarbetat med militanta rohingyagrupper inklusive RSO, och Fortify Rights citerade ögonvittnen om att ”militärjuntan och RSO samordnar sina militära aktiviteter runt Maungdaw.” Tidigare rapporter från Fortify Rights avslöjar också att väpnade rohingyagrupper inklusive RSO har fört bort rohingyaflyktingar från flyktingläger i Bangladesh och tvingat dem att gå med i Myanmars militär och bekämpa AA.

Medan Myanmars militär utan tvekan har det yttersta ansvaret för situationen som rohingyaerna står inför, noterade Fortify Rights att ”den stora majoriteten av folket som samlats på stranden var civila rohingyaer med välgrundad rädsla för våld, som alla försökte fly från striderna.” Den konstaterade också att ”närvaron av RSO-krigare bland de flyende civila motiverar inte AA:s attack mot gruppen” och uppmanade Internationella brottmålsdomstolen att inleda utredningar av AA:s attacker mot civila. Som gruppens verkställande direktör Matthew Smith noterade, ”precis samma kultur av straffrihet som ledde till folkmordet på rohingya underlättar nu AA:s dödliga attacker mot civila.”

Huruvida denna vädjan till internationell rätt kommer att göra mycket för att övertyga AA:s ledare, eller dess allierade i det bredare motståndet mot militärjuntan, är osannolikt. Som en långvarig observatör uttryckte det i morse på X: ”Ingen vill ha rohingyas grymheter. Men ingen vill att AA ska sluta vinna mot ()juntan.”

Av denna anledning har National Unity Government (NUG), som samordnar det rikstäckande motståndet, i stort sett varit tyst om de växande bevisen på övergrepp mot rohingya. I ett uttalande den 25 augusti, som markerar sjuårsdagen av militärens kampanj för etnisk rensning i delstaten Rakhine, fördömde gruppen militärens kraftfulla rekrytering av soldater, ”inklusive från den utsatta rohingyabefolkningen.” Den sade också att ”alla revolutionära krafter måste svara med försiktighet och intelligens” på militärens försök att ”uppvigla (e) etniska och religiösa konflikter.” Men den nämnde inte de senaste grymheterna, inte heller AA:s troliga ansvar.

Den besvärliga formuleringen av NUG:s uttalande återspeglar svårigheten i dess nuvarande position: nämligen möjligheten att dess öppna fördömande av AA skulle kunna alienera en av de mäktigaste medlemmarna i motståndskoalitionen.

Man skulle kunna hävda att militären är grundorsaken till landets lidande och att dess permanenta avlägsnande från Myanmars politiska och ekonomiska liv borde vara den första affären för motståndet. Samtidigt väcker de senaste händelserna i delstaten Rakhine frågor om vilken typ av stat som så småningom kan ersätta militären.

Som Andrew Nachemson noterade i en ny artikel för Foreign Policy, är det en besvärlig verklighet att de mest militärt effektiva grupperna i motståndet – detta inkluderar AA och dess allierade, Myanmar National Democratic Alliance Army, som har gjort fantastiska framgångar i norra Shan Stat nära den kinesiska gränsen – ha en tvetydig inställning till de demokratiska principer som NUG påstår sig kämpa för.

”Kraftfulla etniska väpnade grupper är nyckeln till att störta den militära diktaturen”, hävdade Nachemson, ”men beroendet av militanta, etnonationalistiska arméer som misshandlar civila kanske inte inleder en så annorlunda framtid.” När bevisen på dess grymheter ökar är det faktiskt inte svårt att se ULA/AA representera en sorts spegelversion av Bamar-chauvinismen som uppenbarats av successiva militärjuntor – ett faktum med oroande konsekvenser för ett postrevolutionärt Myanmar.