Paralleller mellan de ekonomiska och demokratiska banorna – eller avsaknaden av sådana – i Bangladesh och Sri Lanka har länge uppmärksammats av externa experter. I en 2022 ANI-intervjusom har återcirkulerats i ljuset av det senaste massupproret i Bangladesh, frågade en reporter mångårig premiärminister Sheikh Hasina om hon förutsåg att landet står inför en ”kris av typen Sri Lanka”. Hasina var snabb med att avfärda oron med ett kort ”Inte exakt.” Men när de senaste videorna av Bangladeshs massprotester dök upp, som visade demonstranter som stormade Ganabhaban, upprepade det de lankesiska demonstranterna som stormade presidentpalatset 2022.
Under de senaste 15 åren har Bangladesh, liksom Sri Lanka under Rajapaksa-familjen, styrts av Awami League. Båda länderna har upplevt auktoritarism under dynastiskt styre, kännetecknat av skenande korruption, svågerpolitik och extravaganta projekt som syftar till att distrahera medborgarna från frågor som skulder och penningtvätt. Både Sheikh- och Rajapaksa-familjerna byggde sina politiska imperier på sina familjers ledarskapsberättelser i krigstid, med lite annat för att stärka deras legitimitet som nuvarande politiska ledare.
Hasina kan ha misslyckats med att se parallellerna till Sri Lanka och förutsäga resultatet av hennes auktoritära styre, men vi kan fortfarande dra lärdomar från efterdyningarna av Aragalaya för att säkerställa reformeringen av Bangladeshs demokrati.
I Sri Lanka började protester mot regeringen från mars 2022, antänds av en allvarlig ekonomisk kris. Medborgare upplevde strömavbrott och brist på bränsle, mat och medicin, tillsammans med stigande levnadskostnader. Detta uppror, känt som ”Aragalaya” eller ”folkets kamp”, härlett från singalesiska ordet, lyfte fram folkets missnöje.
Kravet från de lankesiska demonstranterna var enkelt: de ville att president Gotabaya Rajapaksa och familjen Rajapaksa skulle avgå. På toppen av protesterna uppfylldes dessa krav, och det verkade som om en politisk omvandling var i horisonten i Sri Lanka. Men vad Aragalaya saknade var en ordentlig långsiktig reformplan.
Med korruptionen förankrad i det politiska landskapet valdes Ranil Wickremesinghe till president i stället för Rajapaksa. Hans primära mål var att avveckla rörelsen, vilket han uppnådde genom ytterligare polistillslag och propagandakampanjer som misskrediterade demonstranterna. Det som började som en rörelse som enade nationen började sakta dö ut när demonstranterna tvingades återuppta sina normala liv.
Under sken av att återställa normaliteten började Wickremesinghe lätta på de ekonomiska spänningarna och två år senare verkar landet göra en långsam men stadig ekonomisk återhämtning. Men ingen uppmärksamhet har ägnats åt den demokratiska oro eller återupprättande av förtroendet mellan medborgarna och regeringsledare.
I en BBC nyhetsartikelSwasthika Arulingam, en människorättsadvokat, kallade rörelsen oorganiserad. Hon påpekade att ”vi inte har uppnått de långsiktiga målen för Aragalaya … (det har inte skett) ingen förändring i det politiska systemet, ingen ansvarighet för korruption, och de som är ansvariga för att stjäla människors pengar sitter fortfarande vid makten.”
Till råga på allt fortsätter slagen mot Sri Lankas demokrati. I år antog regeringen Online Safety Act som strikt reglerar allt onlineinnehåll. För att ytterligare säkerställa att medborgarna inte kan organisera och skapa ett andra Aragalaya, fortsätter regeringen att använda repressiva lagar som Prevention of Terrorism Act (PTA) att avveckla demonstrationer och kvarhålla protestledare.
Vid den kritiska tidpunkten där Sri Lanka vek ur kurs måste Bangladesh fortsätta att gå mot fullständig demokratisk reform.
Under hela sin mandatperiod eliminerade Hasina systematiskt sina politiska rivaler och förde alla grenar av den bangladeshiska regeringen under hennes kontroll. Utmaningen som både medborgare och interimsregeringen står inför är att ta itu med hennes genomgripande inflytande, som fortfarande är förankrat i den regering hon lämnade bakom sig. Hennes medlemsförbund har fortfarande olika positioner, vilket kräver en genomgripande administrativ omstrukturering – en process som redan pågår. Utan detta kommer staten inte att kunna återställa förtroendet för eventuella framtida valprocesser. Oppositionspartiet, Bangladesh Nationalist Party (BNP), kräver redan val. Men utan att genomföra ordentliga reformer kommer en annan valprocess i detta skede att kasta Bangladesh i samma pool som Sri Lanka.
Lika viktigt är behovet av att driva vederbörlig process för att få rättvisa för statens urskillningslösa dödande och korruptionen som förbises under Hasinas styre. Denna känsla har ekat av både stabschefen, general Waker-uz-Zaman, och rådgivarna för den nyutnämnda interimsregeringen.
Det som gör Bangladeshs situation unik är interimsregeringens beslut att inkludera två studentsamordnare från antidiskrimineringsstudentrörelsen. Denna inkludering säkerställer att den yngre generationens oro, den största demografiska i landet, lyfts fram. Det har dock väckts oro från allmänheten över bristen på transparens i beslutsprocesserna mellan studentsamordnarna och resten av interimsregeringens rådgivare. Dessa frågor måste åtgärdas i framtiden.
Samtidigt som vi firar nyfunna demokratiska friheter får vi inte förbise existensen av Cyber Security Act (CSA) i Bangladesh, som har en stark likhet med Sri Lankas onlinesäkerhetslag. I ett demokratiskt land bör yttrandefriheten inte kvävas av sådan lagstiftning.
Interimsregeringen har försäkrat sina medborgare att upprätthållandet av mänskliga rättigheter kommer att vara deras primära fokus. Men vi måste vara vaksamma och hålla dem ansvariga när de vacklar. Endast genom statlig insyn, ansvarighet och pressfrihet kan vi säkerställa en demokratisk framtid för vår nation.