Den 1 april inledde Israel sin senaste attack mot Iran i de två ländernas pågående skuggkrig, med ett luftangrepp som tillplattade en del av Irans ambassadkomplex i Damaskus och enligt uppgift dödade minst 12 personer. Bland de döda fanns Mohammad Reza Zahedi, som ledde Irans militära operationer i Syrien och Libanon, där han arbetade i årtionden och blev en nära samtalspartner med Hizbollah och dess ledare, Hassan Nasrallah. Strejken dödade också Mohammad Hadi Haji Rahimi, Zahedis ställföreträdare, och minst fem andra officerare i Irans islamiska revolutionsgardet (IRGC).
Israel korsade en ny linje med attacken mot Irans diplomatiska sammansättning, som Iran och många andra regeringar ser som liktydigt med att slå iranskt territorium i sig. Beslutet att rikta in sig på högnivåtjänstemän på den platsen kan återspegla den israeliska regeringens övertygelse att nu är det dags att agera mot iranska militära mål, var de än befinner sig, med relativ straffrihet. Ur Israels perspektiv är Iran tillräckligt begränsat för att det sannolikt inte kommer att svara på ett sätt som kan leda till ett okontrollerbart utbrott av regionalt krig. Det vill säga, Israel kan se Gazakriget som att expandera snarare än att begränsa sitt manöverutrymme mot Iran och dess allierade. Om så är fallet är det möjligt att israelerna underskattar oförutsägbarheten i det nuvarande regionala klimatet. Attacken kan visa sig vara en missräkning som leder till farliga utfall, inte bara för Israel utan också för hela regionen.
UT UR SKUGGARNA
Israels kampanj mot iranskt anknutna mål i Syrien startade inte efter att Hamas attackerade Israel den 7 oktober, även om Israels attacker verkar ha intensifierats sedan kriget i Gaza startade. Israel har varit engagerat i vad israeliska säkerhetsexperter har kallat en ”kampanj mellan krigen” i Syrien i över ett decennium, en del av en uthållig ansträngning för att förnedra iranskt knutna milisgrupper. Omfattningen och karaktären av israeliska attacker har under åren skiftat från fokus på att slå iranska vapenöverföringar och ammunitionsplatser till en mer riktad kampanj för att döda viktiga operativa och underrättelseledare i Irans nätverk, inklusive allt högre iransk militärpersonal.
Den senaste attacken följer faktiskt ett mönster av israeliska attacker mot iranska mål med högt värde i Syrien och utanför de senaste månaderna. Iran anklagade Israel för att ha dödat en högsta befälhavare för IRGC i ett luftangrepp i Damaskus i december, och månaden därpå dödade ett israeliskt luftangrepp där en iransk underrättelsechef och flera andra IRGC-medlemmar. I februari riktade israeliska flygattacker i Damaskus återigen höga medlemmar av IRGC såväl som Hizbollah, som också har mötts av en uppgång i israeliska anfall.
Sedan starten av kriget i Gaza har Israel dödat höga Hizbollah-befälhavare i Libanon och minst 150 Hizbollah-krigare som svar på flera Hizbollahs drönare och antitankmissilattacker mot norra Israel. Israels försvarsminister Yoav Gallant erkände i februari att Israel hade ”trappat upp” attackerna mot Hizbollah med tyngre bomber och mål djupare in i libanesiskt territorium. Israeliska styrkor dödade också den biträdande chefen för Hamas, Saleh al-Arouri, i ett drönaranfall i Beirut i början av januari, vilket markerade en tydlig upptrappning; tidigare israeliska attacker var till stor del begränsade till gränsområdet mellan Israel och Libanon. Den 29 mars dödade israeliska luftangrepp dussintals syriska soldater och Hizbollah-militanter nära Aleppo.
Även om Israel har slagit iranska mål i Syrien i flera år, äger dess attacker sedan den 7 oktober rum vid en tidpunkt då hela regionen är på kant. Den iranskstödda, jemenitiska militanta Houthi-gruppen är fortfarande oförskräckt från att attackera internationell sjöfart genom Röda havet. Iranskstödda miliser i Syrien och Irak har riktat in sig på amerikanska styrkor. Samtidigt har fortsatta sammandrabbningar mellan Israels försvarsstyrkor och Hizbollah fördrivit tiotusentals civila på båda sidor om den israelisk-libanesiska gränsen. Förvisso är det ännu inte ett heltäckande regionalt krig, men den militära upptrappningen fortsätter på alla fronter, och eventuella uppehåll i våldet kommer sannolikt att vara tillfälliga så länge som blodsutgjutelsen och den humanitära katastrofen i Gaza fortsätter. I denna farliga miljö finns det en ökande risk att israeliska attacker mot iranska mål kommer att leda till återslag.
EN PAPPERSTIGER?
Efter Hamas oöverträffade attacker den 7 oktober kunde Israel ha minskat sin bredare regionala kampanj mot Iran eftersom det fokuserade på de överhängande hoten från Gaza, särskilt med tanke på att Hizbollah inte verkade vara ivriga att gå med i Hamas kamp. Israel kunde ha justerat sin regionala kampanj i ljuset av den ökade regionala volatiliteten, särskilt med tanke på USA:s starka önskan att begränsa kriget och undvika en direkt konfrontation med Iran, en preferens som delas av Israels arabiska grannar.
Men Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och hans nödkrigskabinett verkar välja en annan väg. Sex månader in i kriget fördubblar Israel sin regionala kampanj. Detta är den logiska förlängningen av vad Naftali Bennett, då Israels utbildningsminister, kallade ”bläckfiskdoktrinen” 2018. Israel anser att de måste konfrontera Iran direkt och inte bara gå efter proxystyrkorna som fungerar som dess fiendes tentakler i hela regionen. Efter denna strategi måste Israel hålla Iran ansvarigt för sina regionala milis handlingar, även om Iran har olika grader av kontroll över de olika grupperna i sitt decentraliserade nätverk. Det finns ett starkt stöd från den israeliska allmänheten och över hela det israeliska politiska spektrumet för detta tillvägagångssätt.
Vissa observatörer tror att Israel försöker provocera Iran till krig. Men den motsatta logiken kan hända. Israel kan satsa på att Iran är mer återhållsamt och inskränkt nu eftersom det är försiktigt med vedergällningsaktioner som kan utlösa en direkt israelisk attack. Israel ser Iran som i en sårbar politisk och ekonomisk position, även om många analytiker tror att Iran har fått stöd av Gazakriget och dess ökade militära anpassning till Ryssland. Politiker och analytiker har diskuterat Irans förmåga att svara på attacker ända sedan USA dödade general Qasem Soleimani, befälhavare för Irans Quds Force, 2020. En vanlig berättelse inom Israel är att mordet på Soleimani avslöjade att Iran är en papperstiger: efter att ha lovat att hämnas Soleimani, iranierna gjorde i slutändan väldigt lite. Den konkurrerande tolkningen är att Soleimani-mordet i själva verket främjade ökad militans och hot mot både Israel och USA. Den utökade kapaciteten hos iranskstödda militanta grupper de senaste åren tyder på att Soleimanis dödande inte i grunden avskräckte eller minskade förmågan hos iranskstödda aktörer att orsaka avsevärd skada i hela regionen.
Israel passerade en ny gräns med attacken mot Irans diplomatiska förening.
Men Israel har inte fel i sin observation att Iran och Hizbollah efter attackerna av israeliska attacker i Syrien och Libanon under det senaste halvåret har gjort lite för att hämnas. Israelerna kan se detta ögonblick, när de fortfarande har full uppbackning av Washington och redan tror att världen är emot dem, som en möjlighet att ytterligare försvaga Iran och dess regionala allierade. Israel kan känna sig övertygad om att de kan tänja på gränser utan att provocera Hizbollah eller Iran till ett direkt krig. Med andra ord, israelerna kanske inte eskalerar sina militära anfall för att provocera Iran att direkt gå in i kriget; de kanske eskalerar eftersom de tror att iranierna sannolikt kommer att stanna utanför.
En liknande logik kan vara vägledande för israeliska beräkningar angående Washington. Israel kan tro att det kan fortsätta att tänja på gränserna för militär upptrappning eftersom det förväntar sig att USA ska hålla sig ur vägen eller till och med underförstått stödja israeliska åtgärder mot grupper som också hotar USA:s intressen. Biden-administrationens meritlista av att stödja israeliska militära aktioner sedan den 7 oktober verkar stärka sådana antaganden. Trots den oro som Biden-administrationen har uttryckt om den israeliska kampanjen i Gaza, är USA:s militära och politiska stöd för Israel oförändrat.
FLIRTA MED KATASTROF
Genom att anta att det står inför få begränsningar när det försöker försvaga Iran och dess ombud, tar Israel en betydande risk. Iran kan känna ett behov av att reagera direkt mot Israel någon gång, och det verkar stå inför ökande press på hemmaplan att göra det. Rapporter om omintetgjort iranska komplotter för att attackera israeliska diplomatiska anläggningar och civila utomlands tyder på att Irans misslyckande med att hämnas direkt mot israeliska intressen inte beror på brist på försök. Irakiska milisstyrkor börjar redan attackera Israel och inleder en drönarattack mot en israelisk flottbas i Eilat natten innan Israels senaste attack i Damaskus. Houthierna i Jemen har riktat missiler även mot södra Israel.
Israel kan se sådana risker som hanterbara. Men en ökad känsla av straffrihet är inte bara en risk för Israel; det är en farlig hållning som direkt kan äventyra amerikanska intressen och liv. Efter tidigare israeliska attacker mot iranska mål i Syrien före Gazakriget valde Iran att hämnas mot amerikanska trupper genom sina milisstyrkor i Irak och Syrien. Från och med 2021 inledde iranskstödda grupper mer än 80 attacker mot amerikanska styrkor, tills ett informellt deeskaleringsavtal nåddes mellan Iran och USA i mitten av 2023. Efter att kriget i Gaza började återupptogs attackerna mot amerikanska styrkor, och med mer intensitet. I januari genomförde en iranskstödd milis i Irak en drönarattack som dödade tre amerikanska militärer i Jordanien. Som svar inledde USA en serie repressalier mot iranskstödda grupper i Irak och Syrien. Sedan den amerikanska attacken har det varit en paus i våldet mot amerikanska trupper i regionen. Nu med den israeliska attacken i Damaskus kan denna paus vara i fara. Inom några timmar efter det israeliska anfallet sköt amerikanska trupper stationerade i Syrien ner en attackdrönare som flög i närheten.
Gazakriget verkar förstärka redan starka israeliska incitament för mer, inte mindre, militär upptrappning med Iran. Israeliska ledare har arbetat under antagandet – både före och efter Gaza – att konflikten med Iran kan förbli begränsad när Israel uppnår sina mål att förnedra den iranska axeln samtidigt som de förbättrar banden med arabstater som är lika försiktiga med Iran. Dessa antaganden var bristfälliga redan före den 7 oktober. Men mitt i ett ihållande angrepp på Gaza och dödandet av civila palestinska i en tidigare ofattbar skala, leker Israel med elden. Risken är att Israel vid något tillfälle kommer att betala ett högre pris för sina attacker än vad de räknat med. Och i det scenariot är det troligt att USA betalar också.