Nepals policy för ”gratis visum, gratis biljett”, som introducerades 2015, hyllades som en milstolpe för att minimera migrationskostnaderna för blivande arbetare på väg till Gulfländerna och Malaysia. Policyn syftade till att säkerställa att arbetsgivarna fick bära bördan av rekryteringskostnaderna, och lämnade arbetstagare att betala endast nominella avgifter för väsentliga utgifter som medicinska tester och sociala avgifter.
Ändå, nästan ett decennium senare, förblir denna politiks löften i stort sett ouppfyllda. Migrerande arbetare fortsätter att brottas med orimliga avgifter, desinformation och systemexploatering, vilket resulterar i cykler av skulder och desillusion.
Gratis visum, gratis biljett: fantasi vs verklighet
Policyn ”Free Visa, Free Ticket” utformades för att begränsa migreringskostnaderna till cirka 75 USD per arbetare. Intervjuer med migrantarbetare avslöjar dock en helt annan verklighet. Många rapporterar att de betalar mellan 1 500 och 2 200 dollar för rekryteringstjänster, belopp som vida överstiger Nepals årliga BNP per capita, vilket var $1 324 i slutet av 2023. Denna diskrepans härrör från en blandning av svag tillämpning och djupt förankrad korruption inom arbetskraftsrekryteringssystemet.
Rekryteringsbyråer utnyttjar ofta kryphål i policyn och tar betalt för tjänster som dokumentation och placering utomlands, som arbetsgivare är juridiskt skyldiga att finansiera. Migranter är ofta omedvetna om policyns skydd eller känner sig maktlösa att utmana dessa metoder. Som en statlig tjänsteman som tidigare arbetat på den nepalesiska ambassaden i Saudiarabien förklarade: ”Bristen på granskning och verkställighet tillåter myndigheter att agera ostraffat. Politiska kopplingar skyddar dem ytterligare från ansvarsskyldighet.”
Resultatet är att arbetare tvingas förlita sig på informella lån från familj, vänner eller penninglångivare, vilket får dem i skuld redan innan de reser. Väl utomlands stöter många på felaktiga anställningar, undanhållna löner eller lägre löner än utlovat, vilket ytterligare förvärrar deras ekonomiska kamp.
Arbetskraftsinvandringssystemet plågas av betydande asymmetrier i information och makt. Migranter, särskilt de från landsbygdsområden, förlitar sig ofta på subagenter – informella mellanhänder – för att navigera i rekryteringsprocessen. Dessa underagenter tillhandahåller ofta ofullständig eller vilseledande information om anställningskontrakt, löner och arbetsvillkor utomlands. Till exempel lovas vissa arbetare roller som chaufförer eller hjälpare men finner sig istället för att städa toaletter eller utföra tungt manuellt arbete vid ankomsten.
Som en migrantarbetare berättade: ”Byrån ljög för mig. Jag vet hur man gör skrädderi och blev lovad ett skräddarjobb, men de skickade mig till städa toaletter. Jag blev äcklad av arbetet och lämnade inom två år.”
Den verkliga effekten av Nepals politik
Intervjuer gjorda med migranter under fältforskning belyser de genomgripande och ofta systemiska maktobalanserna i arbetskraftsinvandringsprocesser. Många deltagare berättade erfarenheter av kontraktsbrott och bristande ansvarighet från rekryterare. Till exempel sa en återvändare: ”Jag blev lovad 300 $ i månaden, men jag fick bara 200 $.” En annan beskrev att de blivit övergivna av sin agent, som flydde med sitt pass och sina avgifter och lämnade dem strandsatta i månader.
Regeringsbeslutade orienteringsprogram, som skulle kunna ge migranter viktig information, är underutnyttjade. Många arbetare betalar agenter för att hoppa över dessa sessioner, med hänvisning till logistiska utmaningar som distansutbildningsplatser och extra resekostnader. Denna brist på förberedelser gör dem illa rustade att hävda sina rättigheter utomlands.
Trots sin djärva avsikt lider policyn för ”gratis visum, gratis biljett” av systemfel i styrning och tillämpning. Rekryteringsbyråer och mellanhänder verkar inom ett djupt politiserat ekosystem, där tillsynsorgan ofta saknar autonomi eller resurser för att upprätthålla efterlevnad. En arbetskraftsrekryterare noterade öppet: ”Det finns ett nätverk av byråer och politiska myndigheter som upprätthåller status quo. Även när oegentligheter avslöjas är konsekvenserna sällsynta.”
Ambassader i destinationsländer, med uppgift att hjälpa nepalesiska arbetare, har fick kritik för ineffektivitet. Migrantintervjuer visar ofta att de inte svarar eller är dåligt utrustade för att ta itu med klagomål. Detta understryker det akuta behovet av att stärka de diplomatiska beskickningarnas roll när det gäller att lösa tvister och förespråka arbetstagarnas rättigheter.
Nepals beroende av arbetskraftsinvandring som en ekonomisk livlina komplicerar ansträngningarna att reformera systemet. Remitteringarna uppgick till nästan 26,2 procent av landets BNP från och med 2023vilket gör migrerande arbetstagare oumbärliga för den nationella ekonomin. Detta beroende prioriterar ofta volym framför enskilda arbetstagares välfärd.
Konkurrensen mellan arbetskraftsföretag om rekryteringskvoter förvärrar dessa frågor. Byråer tävlar om kontrakt med Gulf-baserade arbetsgivare, ofta på bekostnad av transparens och etiska metoder. För att kompensera sina kostnader lägger de ekonomiska bördor på arbetstagarna, vilket undergräver själva premissen för policyn ”Gratis visum, gratis biljett”.
Ett decennium senare är förändringen försenad
Att ta itu med misslyckandena i Nepals migrationssystem kräver ett mångsidigt tillvägagångssätt. För det första är striktare upprätthållande av policyn ”Gratis visum, gratis biljett” viktigt. Ministeriet för arbete, sysselsättning och social trygghet och ambassader i Gulfstaterna och Malaysia måste ges större självständighet och resurser för att effektivt övervaka myndigheter och bestraffa kränkningar för att säkerställa smidiga övergångar i de tre stadierna av migration: före avresan, medan de är utomlands, och efter återkomst. Regelbundna granskningar av kontrakt och arbetsvillkor före avresa kan bidra till att förhindra exploatering, medan samarbete med destinationsländer är avgörande för att upprätthålla bilaterala avtal.
För det andra kan ökad transparens och informationsspridning ge migranter möjlighet att fatta välgrundade beslut. Att utöka räckvidden för orienteringsprogram och integrera dem i lokala samhällen kan bidra till att säkerställa ett bredare deltagande. Dessutom kommer att upprätthålla en centraliserad, allmänt tillgänglig databas med rekryteringsbyråer, kontrakt och överträdelser öka transparensen och ansvarsskyldigheten genom hela processen.
För det tredje måste ambassader i destinationsländerna spela en mer proaktiv roll för att skydda arbetstagare. Att inrätta en dedikerad klagomålsmekanism för rättelse med tydliga tidslinjer och regionala kontor och utbildad personal för snabb hantering av klagomål är väsentligt, särskilt i områden med stort migrantflöde. Ambassader bör spela en proaktiv roll för att ta itu med arbetstagarnas klagomål och se till att deras rättigheter upprätthålls.
Slutligen är det avgörande att främja samarbete mellan den offentliga och privata sektorn för att etablera etiska rekryteringsmetoder. Sydkoreas System för anställningstillstånd erbjuder en övertygande modell där statlig tillsyn arbetar tillsammans med reglerad privat sektors engagemang för att säkerställa rättvisa och transparens. Genom att centralisera rekrytering, utbildning och tillsyn minimerar systemet möjligheterna till exploatering samtidigt som det tillgodoser ekonomiska behov och arbetstagarnas välfärd. Detta belyser potentialen för balanserade partnerskap för att skapa etiska och effektiva ramar för arbetskraftsinvandring.
Policyn för ”gratis visum, gratis biljett” var ett steg i rätt riktning, men dess inverkan har urvattnats av systemiska svagheter och exploaterande metoder. Ett decennium senare har brådskan att ta itu med dessa klyftor bara intensifierats. De maktobalanser och ekonomiska bördor som nepalesiska migranter står inför är inte bara individuella kamper utan återspeglar bredare strukturella frågor inom arbetsexportekonomin.
Genom att stärka förvaltningen, öka ansvarsskyldigheten för mellanhänder och prioritera migrantarbetarnas rättigheter och välbefinnande kan Nepal omvandla sitt migrationssystem till ett som verkligen levererar på löften om möjligheter och rättvisa. För de miljontals nepalesiska arbetare som trotsar dessa resor är sådana reformer inte bara nödvändiga – de är sedan länge väntade.
Fältforskningen för detta stycke utfördes av författaren i samarbete med Nepal Institute for Policy Research (NIPoRe) i december 2023-januari 2024.