I många politikers och analytikers ögon undergrävs Aotearoa Nya Zeelands ”oberoende” utrikespolitik. Kritiker hävdar att närmare säkerhetsarrangemang med Australien och Nato samt möjligheten att Nya Zeeland kommer att ansluta sig till Pillar II av AUKUS skulle vända på landets förmåga att kartlägga en pragmatisk självbestämmande strategi i sin utrikespolitik.
Nyligen fd Premiärminister Helen Clark och tidigare National Party-ledaren Don Brash lägga undan sin historiska fientlighet för att hävda att ett beslut att gå med i AUKUS skulle ”överge vår oberoende utrikespolitik till förmån för okvalificerat stöd för USA:s ”Kina-inneslutningspolitik”. De anklagade Nya Zeelands nuvarande regering för att ha beslutat att ”kasta in vår lott med USA:s försök att bromsa Kinas ekonomiska uppgång och hålla den hårt inskuren av amerikanska styrkor.” Olika medlemmar av oppositionspartiet Labour har på liknande sätt argumenterat mot en Nya Zeelands närvaro i AUKUS, och beskrivit pakten som ett försök att ”kila” Kina och ett handelshot.
För dessa kommentatorer är sådana handlingar en beklaglig (och farlig) ideologisk reflex av den nuvarande konservativa nationella regeringen för att återföra Nya Zeeland till dess traditionella kvävande säkerhetsrelationer, vars politik enbart grundar sig på inneslutningen av kinesisk makt i Stilla havet. Som Clark noterade under hennes besök i Wellington i april 2024, under en ”oberoende utrikespolitik” är det regeringens uppgift att navigera i relationerna med både Kina och USA, ”och inte agera på ett sätt som stödjer polarisering och stöder en uppfattning om att en sida driver spänningar .” Politiken, bagaget och konsekvenserna av ökat försvarssamarbete ses som illa lämpade för Nya Zeelands nuvarande ekonomiska och säkerhetsmässiga situation som en liten Stillahavsstat.
Med tanke på politiken och retoriken som kretsar kring AUKUS pelare, tillsammans med den nuvarande regeringens till synes oförmåga att på ett adekvat sätt formulera sin ståndpunkt, är det osannolikt att det skulle finnas en klarsynt analys av ett djupare säkerhetssamarbete. Istället faller frågan om huruvida en sådan omanpassning är önskvärd eller inte ofta ner i en peroration på ”traditionen” att ställa upp med historiska allierade eller etisk överlägsenhet för Nya Zeelands icke-diskriminerande handelspolitik, dess anti-kärnkraftspolitik och South Pacific fokus som har varit grundnormer av en ”oberoende” utrikespolitik sedan Lange-regeringen på 1980-talet.
Men exakt vad är Nya Zeelands ”oberoende” utrikespolitik och hur passar policyns inslag i det internationella sammanhanget?
Nya Zeelands första satsningar på internationella angelägenheter började med undertecknandet av Versaillesfördraget 1919 under det brittiska imperiets överinseende. Det var en av grundarna av Nationernas Förbund. Under förbundet tilldelades Nya Zeeland ett mandat för den tidigare tyska kolonin (västra) Samoa, som det styrde fram till samoanska självständigheten 1962. Vid denna tidpunkt var Nya Zeelands utrikespolitik nära det brittiska imperiet, och sedan USA efter andra världskriget. Dess västerländska inriktning var uppenbar i dess engagemang i den malaysiska nödsituationen, Vietnamkriget och de multilaterala femmakternas försvarsavtal (Australien, Malaysia, Nya Zeeland, Singapore och Storbritannien), ANZUS-pakten och GATT.
Den pro-västerländska inriktningen dämpades dock av ett starkt engagemang för FN, kollektiv säkerhet och liberal internationalism, som politikerna ansåg skyddade mindre stater och handel. Premiärminister Peter Fraser, en av de få världsledare som deltog i San Francisco-konferensen 1945 som upprättade FN, argumenterade passionerat mot den permanenta medlemmens veto i FN:s säkerhetsråd.
Under loppet av 1960-talet gav förändringar i inhemska attityder till ras och invandring, maoriaktivism, erkännande av Nya Zeeland/Aotearoa-exceptionalismen enligt Waitangi-fördraget, såväl som den växande besvikelsen över det USA-ledda Vietnamkriget upphov till nya normativa och politiska perspektiv. Dessa avvisade bipolära kalla krigets mentaliteter som låg till grund för mycket av den västerländska säkerhetspolitiken efter andra världskriget. Förändrade säkerhetsuppfattningar åtföljdes av ekonomiska utmaningar som följde av britternas anslutning till Europeiska ekonomiska gemenskapen med dess åtföljande förlust av marknader för Nya Zeelands jordbruksprodukter och den ökade icke-livskraften för Nya Zeelands efterkrigskontrollerade ekonomi.
Lange-regeringens beslut att anamma nyliberal ekonomisk politik och en icke-tvetydig kärnvapenfri politik skapade en ytterligare grund för politisk innovation. Den icke-nukleära politiken, som förankrades av USA:s mobbning, de fortsatta franska kärnvapenprovningarna vid Moruroa-atollen och bombningen av Greenpeace-skeppet Rainbow Warrior i Auckland ledde till upplösningen av ANZUS.
Samtidigt fick Nya Zeeland en medvetenhet om det bredare utbudet av säkerhets-, ekonomiska och miljömässiga utmaningar. Som en liten handelsnation försökte beslutsfattare att utöka handelsmöjligheter och en regelbaserad internationell handels- och investeringsregim. Nya Zeeland har arbetat hårt för att sänka handels- och investeringsbarriärer med Kina som en viktig aspekt av att fördjupa sina ekonomiska förbindelser med Asien generellt. Det var det första landet som gick med på att Kina skulle bli medlem i WTO, det var den första staten som erkände att Kina har en marknadsekonomi (USA och de flesta europeiska stater har inte); och det var det första utvecklade landet som ingick ett omfattande frihandelsavtal (FTA) med Kina. Nya Zeeland stödde fördjupningen och expansionen av Världshandelsorganisationen och försökte skapa en Stillahavsomfattande handelsregim genom Trans-Pacific Partnership.
Den oberoende utrikespolitiken har flera element. För det första, som en liten makt stödjer och arbetar Nya Zeeland inom internationella organisationer som WTO och FN. Även om det finns ett klart erkännande av att det finns många stater som misslyckas med att upprätthålla den internationella regelbaserade ekonomiska och säkerhetsordningen, anses det fortsatta engagemanget för en regelbaserad ordning vara avgörande för välstånd och säkerhet.
Relaterat till detta är idén att Nya Zeeland, som en liberal frihandelsnation, är engagerad i den grundläggande betydelsen av transparenta, öppna och icke-diskriminerande handels- och investeringsrelationer. Med andra ord kommer Nya Zeeland inte att villkora handels- och investeringsrelationer baserat på normativa eller geostrategiska överväganden om inte sådana överväganden antas av det internationella samfundet. Dessa policyer återspeglas i Nya Zeelands frihandelsavtal.
För det andra förkastar Nya Zeeland närvaron och användningen av någon typ av kärnkraft eller kärnvapen. Det kärnvapenfria åtagandet understryker det tydliga hot som kärnkraft och vapen utgör för mänskligheten samt visar effektiviteten av normativa överväganden för icke-spridning, kärnvapennedrustning och omarbetning av säkerhetsarrangemang, särskilt i Asien-Stillahavsområdet.
För det tredje fortsätter Nya Zeeland att främja en nära ekonomisk och säkerhetsmässig relation med Australien, men kommer att delta med andra stater som Kanada, Storbritannien och USA i militära och underrättelseverksamheter, såsom Five Eyes Intelligence Agreement.
Och för det fjärde, Nya Zeeland uppfattar sig själv som en engagerad ärlig aktör bland Stillahavsöstaterna och har försökt hjälpa dessa stater när de tar itu med klimatförändringar, miljöförstöring, mindre än adekvat styrning och konsekvenserna av stormaktskonfrontationer.
De politiska framgångarna – inklusive uppkomsten av den globala kärnvapenfria rörelsen, Rarotongafördraget, integrationen av den kinesiska ekonomin i den globala ekonomin, det omfattande och progressiva avtalet för trans-Pacific Partnership (CPTPP) och förbättringen av ursprungsbefolkningen och mänskliga rättigheter – är betydande. För många människor har idéerna blivit en del av Nya Zeelands/Aotearoa nationella identitet. Ändå innebär behovet av att omvärdera säkerhetsrelationerna med Australien och andra västerländska stater ett lämpligt svar på förändringar i den internationella miljön. Liberal internationalism och demokrati är uppenbart hotade. Det är viktigt att Nya Zeeland stöder och ansluter sig till de stater som fortsätter att stödja liberal internationalism och en regelbaserad ordning.
Handel och investeringar har blivit mer politiserade och föreställningen om ”värde-neutral” icke-diskriminerande handel och investeringar är svårare att föra vidare i praktiken. Som sådan har frågan om handels- och investeringsasymmetrier och beroenden återigen blivit ett viktigt utrikes- och ekonomiskt övervägande.
Dessutom verkar det som att Kina försöker återskapa den internationella ordningen och maktbalansen i dess Asien-Stillahavsområdet. Sedan president Xi Jinpings himmelsfärd har Kina åter betonat auktoritärt styre och anammat en mer upprorisk nationalism. På den retoriska och normativa nivån har den kinesiska regeringen förkastat giltigheten och effektiviteten av liberala värderingar, mänskliga rättigheter och västerländska modeller för internationalism. Detta förkastande understryks av Pekings försök att påverka valpolitiken i hela regionen, dess stöd för den ryska invasionen av Ukraina och dess ökade villighet att använda våld och/eller hoten om våld i Taiwan och Sydkinesiska havet. Nya Zeeland kan inte undvika det förändrade internationella sammanhanget genom att bara fokusera på sina handels- och investeringsförbindelser i Stilla havet.
Det kan hävdas att regional polarisering är produkten av både amerikanska och kinesiska missuppfattningar och inte berör Nya Zeeland. Dessutom, ett steg mot en närmare relation med Australien och USA tillsammans med att gå med i Pillar II av AUKUS felidentifierar inte bara hotet mot Nya Zeelands nationella intresse (Kina) utan ökar också polariseringen och risken för konflikter och hotar handeln med Kina. Ändå förs en sådan politisk ståndpunkt inte fram genom att hålla fast vid namnet ”oberoende” eller genom att omfamna tanken att närmare säkerhetsrelationer kommer att undergräva Nya Zeelands självbestämmande natur eller göra det mindre demokratiskt.
Som diskuterats ovan har Nya Zeeland alltid fört en västerländsk, liberalt baserad utrikespolitik. Dess utrikespolitik har alltid varit inriktad på den liberalt baserade ordningen, säkerhetsrelationer med västerländska stater och uppskattning av små handelsstaters position inom den ordningen. Det skapades av missnöje med ideologi, kärnvapenspridning och oförmågan hos västerländska stater (särskilt USA) att se de verkliga problemen och frågorna i Stilla havet och utvecklingsländerna men var aldrig i opposition till den liberala internationella ordningen eller västerländska säkerhetssamarbete i sig.
Det internationella sammanhanget och Nya Zeelands normativa och materiella mål idag och i framtiden är vad beslutsfattare måste tänka på när de överväger pelare II av AUKUS. I vilket fall som helst, det eftertryckliga engagemanget för de utrikespolitiska element som diskuterats ovan, utan vilka Nya Zeeland inte skulle ha en ”oberoende” utrikespolitik, ersätter troper och diskurs med verklig politik och återspeglar en ideologisk predisposition istället för tydlig analys.
Nya Zeelands utrikespolitik har alltid varit ett laboratorium för små stater för att påverka globala angelägenheter. Det har inkluderat realpolitik överväganden samt andra materiella och normativa inslag som ofta varit svåra att förena. Det inkluderar också ett specifikt engagemang för småstaters oberoende och liberala värderingar (både i säkerhets- och ekonomiska relationer), som varken utesluter ytterligare säkerhetsåtaganden eller föreskriver en politik som bygger på att undvika polariserande konkurrens. Frågan är snarare om den internationella miljön kräver en djupare anpassning av utrikespolitiska mål och åtaganden.
Denna analys har gjorts av både Finland och Sverige när de valde att gå med i Nato, trots deras djupa historiska engagemang för neutralitet och utrikespolitisk ”oberoende”. En sådan analys underlättas inte av ett felplacerat engagemang för en idealiserad föreställning om en ”oberoende” utrikespolitik som har varit närvarande i Nya Zeelands politiska diskurs.