Människor nära den tidigare presidenten Donald Trump, inklusive de som skulle kunna tjänstgöra i hans andra administration, svävar återigen den föga hjälpsamma idén om att USA ska återuppta kärnvapenprovningen. Även om Trump-administrationen inte genomförde en kärnvapenprovsprängning under sitt ämbete, övervägde höga nationella säkerhetstjänstemän idén i maj 2020, enligt Washington Post. Hade administrationen gått vidare med idén skulle det ha varit det första amerikanska kärnvapenprovet sedan 1992 och skulle sannolikt ha uppmuntrat andra länder att göra detsamma.
Men idén är inte död – långt därifrån. I en Utrikesfrågor essä, Robert O’Brien, Trumps nationella säkerhetsrådgivare från 2019 till 2021, gjorde det häpnadsväckande förslaget att USA skulle återuppta bruket av att explodera kärnvapen under Nevadaöknen. ”USA måste bibehålla teknisk och numerisk överlägsenhet gentemot de kombinerade kinesiska och ryska kärnvapenlagren”, skrev O’Brien. ”För att göra det måste Washington testa nya kärnvapen för tillförlitlighet och säkerhet i den verkliga världen för första gången sedan 1992 – inte bara genom att använda datormodeller.”
USA har inte genomfört en kärnvapenexplosion på mer än 30 år. Inte heller Ryssland eller Kina. USA, Ryssland och Kina är bland de 187 länder som har undertecknat 1996 års övergripande kärnvapenprovförbud (CTBT) som förbjuder alla kärnvapenexplosioner, oavsett storlek. Fördraget administreras av Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty Organization, som har ett stort internationellt övervakningssystem av seismiska, infraljuds-, hydroakustiska och radionuklidstationer. Tack vare fördraget finns det en stark internationell norm mot kärnvapenprov. Sedan Indiens och Pakistans kärnvapendetonationer 1998 har inget annat land genomfört en explosion, med det beklagliga undantaget Nordkorea.
Ändå har själva fördraget aldrig trätt i kraft. Även om USA undertecknade den 1996, röstade republikaner i senaten emot att ratificera den. Kina, som också skrev under, har vägrat att ratificera det förrän USA gör det. Och Ryssland, som ratificerade fördraget 2000, drog tillbaka sin ratificering i november 2023. Efter nästan 30 år i limbo är fördragets framtid mycket osäker.
O’Briens förslag kommer alltså i ett besvärligt ögonblick. Det finns verkliga frågor om huruvida Ryssland kan återuppta kärnvapenexplosioner. Ryssland, Kina och USA håller alla sina kärnvapenprovplatser i åtminstone delvis beredskap. Satellitbilder visar nya byggnader, pågående arbeten med tunnlar och en jämn ström av människor och utrustning på alla tre platserna. Det stora problemet är möjligheten att en av de tre stora kärnvapenmakterna kommer att återuppta detonerande kärnvapen. När en gör det, kommer de andra två sannolikt att följa efter. Och gör inga misstag: ett återupptagande av kärnvapenprovning skulle vara dåligt för USA.
SPELAR HÄMPA
I sin uppsats hävdade O’Brien att kärnvapenprovning – inte bara datormodellering – är avgörande för att upprätthålla USA:s tekniska överlägsenhet över Ryssland och Kina. Men en värld där Kina och Ryssland kan återuppta kärnvapenexplosioner är en där de kommer ikapp USA, inte hamnar på efterkälken. Dessutom är syftet med att testa kärnvapen inte att öka deras tillförlitlighet och säkerhet, som O’Brien skrev, utan att samla in data för att validera datormodeller.
USA har genomfört fler kärnvapendetonationer (1 149) än Ryssland (969) och Kina (45) tillsammans. Även med alla dessa tester tog USA nästan aldrig ett kärnvapen ur lagret och testade det sedan genom att detonera det i öknen; istället var testerna mer som experiment. Först under det senaste decenniet eller så av kärnvapenprov testade USA ett begränsat antal vapen ur lagret. Inte ens då etablerar en enda explosion något liknande statistisk tillförlitlighet att ett vapen skulle fungera som avsett. Resultatet av ett test beskrivs bättre som förtroende, en känsla av att allt fungerar som det ska – förtroende för datormodellerna, förtroende för människorna som designar bomberna och förtroende för processerna för att tillverka dem.
USA har genomfört fler kärnvapendetonationer än Ryssland och Kina tillsammans.
När USA slutade testa 1992 och undertecknade CTBT 1996, var det mycket bättre positionerat än Ryssland eller Kina att behålla sitt förtroende för sin kärnvapenarsenal utan kärnvapenexplosioner. USA hade genomfört fler explosioner. Den hade också fått ut mer av varje test, tack vare dess tekniska fördelar – som fiberoptiska kablar som kunde vidarebefordra data effektivt utan att dämpas från effekterna av en kärnvapenexplosion.
USA hade ytterligare en fördel. 1996 var dess superdatorer avsevärt överlägsna de i Ryssland och Kina. När de förhandlade om CTBT hade både Ryssland och Kina så dålig data och usla superdatorer att de var ovilliga att gå med på ett omfattande förbud mot kärnvapenexplosioner; istället föredrog de ett undantag för mycket små explosioner. USA höll fast vid ett avtal om ”noll avkastning”. Sedan bad båda länderna Clinton-administrationen att lätta på restriktionerna för superdatorexport som ett villkor för att underteckna fördraget. Ryssland fick några restriktioner upphävda, men Kina fick ingenting.
SMARTARE UTAN ATT TESTA
USA kombinerade superdatorer och rikedomen av data från testerna som de hade genomfört till något som de kallade ”vetenskapsbaserat lagerförvaltning”, en massiv investering i vetenskap, övervakning, anläggningar och datorer som har gjort det möjligt för landet att behålla sin kärnvapenarsenal utan att testa.
Enligt detta tillvägagångssätt genomför USA mycket närmare övervakning av kärnvapnen i sitt lager än vad det någonsin gjorde under det kalla kriget. Man har också satsat på att bättre förstå hur termonukleära vapen verkligen fungerar. Under det kalla kriget hade amerikanska forskare en relativt dålig förståelse för varför kärnvapen betedde sig som de gjorde, vilket innebar att modeller för hur vapnen skulle prestera måste finjusteras på ett ad hoc sätt – till exempel multiplicera en variabel med två, även om ingen riktigt kunde säga varför det fungerade så. Många, men inte alla, av dessa justeringar har på senare år ersatts av en mer fullständig vetenskaplig förståelse av principerna bakom termonukleära explosioner.
USA har spenderat miljarder dollar på den infrastruktur som behövs för att övervaka och förstå sina kärnvapen utan livetestning. USA har ett underjordiskt laboratorium – Principal Underground Laboratory for Subcritical Experimentation, eller PULSE – som inrymmer maskiner som utför experiment utan avkastning som involverar små mängder plutonium. Det har också en anläggning för att röntga bomber när de detonerar utan plutonium och en annan för att studera fusionsprocesser i termonukleära vapen. (Den sistnämnda, National Ignition Facility, kostade 3,5 miljarder dollar att bygga.) Som ett resultat förstår USA hur kärnvapen fungerar mycket bättre idag än de någonsin gjorde när de utförde kärnvapenexplosioner.
Ryssland och Kina gjorde några liknande investeringar, men inte i samma skala och till synes utan samma resultat. Ryssland tros helt enkelt återtillverka varje kärnvapen ungefär vart tionde år. Med tanke på några av de tillförlitlighetsproblem som den ryska militären har upplevt i Ukraina, är det rimligt att undra hur mycket tro man bör ha på Rysslands förmåga att tillverka samma vapen om och om igen utan att skadliga förändringar smyger sig in.
ATT TAPPA KANT
Bakom Förenta staternas vetenskapsbaserade strategi för lagerförvaltning låg ett åtagande att investera i superdatorer. 1995 ansågs datorkraven vara skrämmande. Department of Energy uppskattade att det skulle behöva en dator som klarar cirka 100 teraflops, en mängd processorkraft som en tjänsteman kallade ”sinsane”. Idag är den snabbaste datorn i världen, vid Oak Ridge National Laboratory i Tennessee, cirka 10 000 gånger snabbare än så.
Naturligtvis har USA inte längre den superdatorförsprång som det en gång hade. I många år har den snabbaste superdatorn i världen funnits på ett kärnvapenlaboratorium i Kina, inte i USA. Men även med några av världens snabbaste superdatorer finns det en sak som Kina inte har: testdata för sina datorkoder. Utan dessa data, som USA har samlat in från år av kärnvapenexplosioner, kan kinesiska designers mindre lätt göra ändringar i befintliga vapenkonstruktioner som redan har testats. Det kan göra det svårare för Kina att tillverka nya, mer miniatyriserade kärnstridsspetsar.
Den tekniska överlägsenheten för det amerikanska kärnkraftslagret existerar bara för att Ryssland och Kina slutade testa och USA investerade mycket i vetenskap. Om en andra Trump-administration återupptog kärnvapenproven skulle Ryssland och Kina säkert följa efter – och eftersom de har mer att lära av varje test skulle de urholka USA:s fördel. Dessutom skulle nya eller framväxande kärnvapenstater – säg Iran eller Saudiarabien – inte känna några begränsningar mot att utföra explosionstester. Resultatet skulle bli att USA:s kärnvapenfiender skulle vara ännu mer kapabla.
Den naiva tron på att ett återupptagande av kärnvapenexplosioner skulle förlänga USA:s ledning framkallar en lång tradition av kortsiktigt tänkande om bomben, där politiker och förståsigpåare inte kan planera mer än ett steg framåt. Det är ett misslyckande som dateras till själva bombens början 1945.
Tidigt trodde förespråkare för att använda bomben mot Japan att USA skulle åtnjuta ett kärnvapenmonopol över Sovjetunionen i årtionden. Moskva skaffade sin egen bomb på mindre än fyra år. Samma personer hävdade då att utvecklingen av ett termonukleärt vapen, eller vätebomb, skulle återställa fördelen. Sovjetunionen fick en mindre än två år efter USA, följt så småningom av andra, inklusive Kina. Vid varje steg i kapprustningen har beslutsfattare gett efter för sådant önsketänkande. Om USA går först för att återuppta kärnvapenprovningen kommer det snabbt att lära sig hur naivt det har varit än en gång.