Land grabbing har varit en hett fråga i Kambodja ända sedan FN:s första fredsbevarande styrkor anlände i början av 1990-talet och initierade sina första minröjningsprogram, i ett land där kvalitetsfastigheter var en bristvara och argumenten om ägande var många och uppvärmd.
Det går knappt en vecka då en marktvist – stor som liten – inte rapporteras. Den senaste oro är människor med försörjning runt den planerade Funan Techo-kanalen, som ska grävas från Phnom Penh till Kep, medan kvardröjande tvister kvarstår i Angkor Wat där upp till 40 000 människor har fördrivits.
Sedan 1992 har de berömda templen i Angkor Wat åtnjutit alla rättigheter och privilegier som följde med att de listades av världsarvskommittén från FN:s organisation för utbildningsvetenskap och kultur, mer känd som UNESCO.
I åratal stod templen på toppen av världens mest eftertraktade resmål och en turismboom gav en välbehövlig kassako i ett land som kämpade med efterkrigstidens återuppbyggnad – och som man kunde förvänta sig flyttade kambodjaner i hopp om att skrapa fram sitt levebröd. in på webbplatsen.
Det var där de största problemen uppstod.
UNESCO tar hänsyn till att människor som upprätthåller en traditionell livsstil kring dess monument kan bo på plats; men det kanske inte inkluderar lokala försäljare som säljer burkar med cola, cigaretter och turistprylar. UNESCO har sagt så mycket.
När UNESCO utnämnde Angkor till ett världsarv var det tydligt att människor som bor runt kärnområdena på den 162 hektar stora platsen ”var olämplig för bevarandet och presentationen av stora arkeologiska platser.”
En UNESCO-rapport fann senare att vissa människor som bor i traditionella byar hade rätt att stanna inne i Angkor-komplexet medan nya bosättare inte gjorde det. Det gjorde det möjligt för kambodjanska myndigheter att flytta med sin vanliga stridslystnad och pressa tusentals att bosätta sig på en flyttplats känd som Run Ta Ek.
Tomter, byggmaterial och två månaders lön erbjöds de som flyttade, men enligt alla uppgifter finns det inte mycket att erbjuda på Run Ta Ek. Familjer lever under presenningar, saniteten är otillräckligt, jobben är obefintlig och det ligger 45 minuters bilresa från provinshuvudstaden Siem Reap, porten till Angkor-templen.
Människorättsgruppen Amnesty International har noga följt tvisten och funnit UNESCO:s rekommendationer och kambodjanska lagar har misslyckats med att klargöra vilka bosättningar som var traditionella byar. Amnesty hävdade också att 40 000 invånare hade vräkts.
Intervjuer som gruppen genomförde med mer än 100 personer fann att myndigheter ”använde hot för att tvinga bort människor från deras land.” De flyttades sedan till en ”karg omlokaliseringsplats som saknade nödvändiga tjänster.” Amnesty uppmanade UNESCO att ”offentligt fördöma påtvingade vräkningar utförda i dess namn.”
Amnestys fynd har äntligen slagit igenom i världsarvskommittén. Vid sitt senaste möte i New Delhi förra veckan fokuserade kommittén på ”tredjepartsrapporter om möjliga påtvingade befolkningsförflyttningar.”
Den rekommenderade att sända ut ett team för att inspektera de påstådda förflyttningarna och kränkningarna av människor i tempelkomplexet i Angkor Wat. Det kommer inte att passa bra i Phnom Penh, där regeringstjänstemän njuter av internationell legitimitet men avskyr all form av kritik.
Men det här är en fråga de måste tänka klart över. Angkor Wat är inte världens främsta turistmål som det var innan tillslaget mot politiska oliktänkande uppstod i slutet av 2010-talet. COVID-19 säkerställde sedan slutet på Kambodjas drömlopp som ett resenärers paradis.
Nuförtiden rankas Angkor Wat inte ens bland de 10 bästa över världens främsta turistdestinationer och den ständiga strömmen av negativa rubriker som härrör från landet – allt från människohandel och bedrägeriföreningar till fängslande av politiska dissidenter och rättighetsförespråkare – don’ inte hjälpa.
Det är ett pinsamt fall från nåden som inte kan förnekas genom att stänga ner kritiker, och gör inga misstag, Amnesty är fullt kapabel att driva en kampanj för att få Angkor Wat borttagen från UNESCO:s världsarvslista, inte olikt Greenpeaces försök att få Australiens stora Barriärrevet togs bort 2015.
Greenpeace-budet misslyckades men först efter en extraordinär diplomatisk insats av den australiensiska regeringen och en 10-årig plan på 1,5 miljarder dollar för att återställa revets ekosystem. Kambodja kanske vill tänka likadant innan UNESCO:s utredare anländer.