Sri Lankas politiska landskap har alltid varit turbulent, kännetecknat av skiftande lojaliteter och strategiska manövrering, särskilt när nationella val närmar sig.
När det efterlängtade presidentvalet den 21 september närmar sig, bevittnar landet en aldrig tidigare skådad våg av politiska korsningar, som omformar dynamiken bland huvudkandidaterna.
Omfattningen av dessa avhopp, särskilt från Sri Lanka Podujana Peramuna (SLPP), har väckt intensiv debatt om deras potentiella inverkan på valets resultat. Med allmänhetens växande besvikelse över traditionella politiska personer, kommer det kommande valet att bli ett kritiskt ögonblick i Sri Lankas politiska historia, vilket väcker frågor om huruvida dessa avhopp verkligen kommer att påverka omröstningen eller bara understryka väljarnas frustration över status quo.
Det finns 38 kandidater i striden. Fyra av dem, inklusive Anura Kumara Dissanayake som representerar National People’s Power (NPP), president Ranil Wickremesinghe som tävlar som en oberoende kandidat, oppositionsledaren Sajith Premadasa från Samagi Jana Balawegaya (SJB), och Namal Rajapaksa från SLPP, är de främsta utmanarna. .
Under de senaste två åren har SLPP blödat parlamentsledamöter. Av de 145 SLPP-ledare som vann platser i parlamentet i riksdagsvalet 2020 gick nästan 130 över för att stödja president Wickremesinghe, SJB-ledaren Premadasa och affärsmannen Dilith Jayaweeras Mawbima Janatha Party (MJP). De flesta av dem — nära 100 parlamentsledamöter anslöt sig till Wickremesinghe efter att valet officiellt tillkännagavs i slutet av juli 2024. SJB och NPP har inte påverkats av storskaliga korsningar.
Miljonfrågan är om de 100 SLPP-parlamentsledamöter som gick med i Wickremesinghe har tagit med sig betydande röster.
I valet 2020 fick SLPP över 6,85 miljoner röster men partiets popularitet har rasat sedan dess. De flesta lankeser skyller på Rajapaksas, familjen som kontrollerar SLPP, för den nuvarande ekonomiska krisen. Konsensus i Sri Lankas politiska kretsar är att den överväldigande majoriteten av dem som röstade för SLPP har flyttat till NPP, Wickremesinghe och SJB. De människor som skulle rösta på SLPP nu är förmodligen hårda Rajapaksa-lojalister.
Inverkan av riksdagsledamöter som beslutat att ändra sin partitillhörighet är ett mycket studerat ämne. Det har funnits många tillfällen runt om i världen där politiska partier har destabiliserats av korsningar.
Närmare hemmet, 2001, orsakade avhoppen folkalliansregeringen under ledning av dåvarande presidenten Chandrika Bandaranaike, ett drygt år efter att hennes allians vunnit ett tätt kämpat parlamentsval. Hennes rival, United National Party (UNP) Ranil Wickremesinghe vann valet 2001.
Några år senare drabbades UNP av ett allvarligt bakslag när 17 av dess parlamentsledamöter anslöt sig till Mahinda Rajapaksa. Dessa avhopp skadar partiets rykte. Om man ytligt tittar på dessa två exempel från Sri Lankas senaste politiska historia, kan man dra slutsatsen att avhoppen påverkade SLPP negativt, och att de massiva avhoppen från SLPP de senaste åren kan stärka Wickremesinghes valresultat.
Det finns dock betydande skillnader mellan de ovan nämnda tillfällena och det aktuella ögonblicket.
Först och främst skulle dessa avhopp bara ha en marginell inverkan på SLPP, som är en part av Rajapaksas för Rajapaksas. Naturligtvis skulle avhoppen på nära 100 parlamentsledamöter ha en inverkan på moralen i SLPP och SLPP:s organisationsstrukturer som har försvagats av avhoppen. Men även om de 100 parlamentsledamöterna stannade kvar i partiet, skulle SLPP ha kommit på fjärde plats.
Enkätundersökningar från 2023, såväl som de som är inblandade i att mäta allmänhetens stämningar, har placerat SLPP som det mest populära politiska partiet. De flesta lankeser ser Rajapaksas som korrupta och direkt ansvariga för den ekonomiska krisen 2022. Den överväldigande majoriteten av SLPP-rösterna har splittrats mellan NPP och SJB, där de flesta SLPP-väljare har flyttat stödet till det förstnämnda.
Redan före avhoppet av parlamentsledamöterna röstade SLPP på cirka 8 procent. De som är kvar i SLPP är inbitna Rajapaksa-lojalister, som skulle rösta på vem som helst från Rajapaksa-familjen. Det är osannolikt att de avhoppade parlamentsledamöterna skulle ta med sig en del av de återstående SLPP-rösterna. Deras stöd kommer inte att ge miljontals röster till Wickremesinghe.
Den andra skillnaden är att de avhoppade parlamentsledamöterna 2001 och 2007 gick med i ett parti som var skyldigt att vinna. I juli 2001 attackerade LTTE Bandaranaike International Airport (BIA). De flesta lankeser anklagade Chandrika Bandaranaikes regering för bristen i säkerhet. Efter attacken var Sri Lankas BNP-tillväxt på negativa 1,4 procent, första gången landet såg negativ tillväxt sedan självständigheten.
Under omständigheterna sågs UNP som den självklara ersättaren. 2007 anslöt sig UNP-dissidenterna till Mahinda Rajapaksa, som var på höjden av sin makt. Sri Lankas armé besegrade stadigt LTTE och den överväldigande majoriteten av lankeserna låg bakom krigsansträngningen. UNP tappade mark politiskt och det var allmänt erkänt att partiet skulle decimeras i de kommande valen. Dessa förutsägelser visade sig vara korrekta. Till skillnad från 2001 och 2007, när avhoppade parlamentsledamöter gick med i ett parti som var redo att vinna, samlas de nuvarande avhopparna bakom en kandidat som inte ses som det självklara nästa valet.
Det kommande presidentvalet i Sri Lanka kommer att fungera som ett lackmustest för landets politiska landskap, präglat av aldrig tidigare skådade korsningar och skiftande lojaliteter. Även om dessa avhopp utan tvekan har påverkat SLPP och förstärkt Wickremesinghes läger, kanske de inte leder till betydande valvinster. Urholkningen av allmänhetens förtroende för SLPP, främst på grund av Rajapaksas upplevda roll i den ekonomiska krisen, tyder på att partiets kärnstödsbas har minskat till en liten men lojal fraktion.
Den större frågan kvarstår om avhopparna kan svänga tillräckligt många röster för att göra en meningsfull skillnad i valet. Wickremesinghes bristande popularitet, vilket framgår av det låga valdeltagandet vid möten som anordnas av dessa avhoppare, indikerar att många väljare kan vara skeptiska till politiker som byter sida för personlig vinning. Denna skepsis förstärks ytterligare av den utbredda kritiken på sociala medier, där väljarna uttrycker sin frustration över politisk hästhandel.
När valet närmar sig kommer den verkliga effekten av dessa avhopp att avslöjas. Kommer de att stärka Wickremesinghes kampanj, eller kommer de helt enkelt att lyfta fram allmänhetens besvikelse över den befintliga politiska ordningen? Hur som helst, det kommande valet lovar att bli ett avgörande ögonblick i Sri Lankas politiska resa, med potential att omforma landets framtid på djupgående sätt.