Med sina attacker mot Israel den 7 oktober 2023 hade Hamas en strategi med två pelare: först att uppmuntra en brutal överreaktion från Israel som skulle skada dess internationella rykte och försvaga dess stöd från dess allierade, och i andra hand skapa en intensiv våg av politiska och sociala schismer i hela västvärlden. Målet var att göra Israel och Palestina den enda frågan och få det att äta upp varje organisations uppdrag, oavsett om de är direkt relaterade eller inte.
Med båda dessa pelare har Hamas varit enormt framgångsrika.
Den australiensiska regeringen har i huvudsak erkänt denna framgång genom att försöka begränsa dess effekter genom att skapa tre nya särskilda sändebud. Den första att vara utsedd var ett särskilt sändebud för att bekämpa antisemitism, utnämnd tidigare i juli. Sedan signalerade australiensiska ledare att de skulle utse ett särskilt sändebud för att bekämpa islamofobi (kandidater är fortfarande övervägs), och i en nyligen genomförd regeringsombildning premiärminister Anthony Albanese utsedd Riksdagsledamoten (MP) Peter Khalil som särskilt sändebud för social sammanhållning.
Att behöva skapa sådana positioner är ett visst erkännande av nederlag. Det är en demonstration av det sociala förhållanden i landet har förändrats och att det civila samhället kräver en statlig push för att förstå konsekvenserna av religiöst och etniskt hat. För ett land som har gjort en oerhört framgångsrik övergång till ett mycket mångkulturellt samhälle under de senaste decennierna är det oroande att behöva utse personer till sådana positioner.
Det har funnits en betydande spik i rasistiskt och religiöst motiverade fysiska övergrepp, verbala övergrepp, dödshot, vandalism av MP:s kontor, bojkottade företag och nästan veckovisa protester under de senaste nästan 10 månaderna. För ett land vars bredare befolkning värdesätter stabilitet över allt annat – och vanligtvis är otroligt fredligt – är denna upptrappning av offentliga passioner ett bekymmer.
Hamas förstod att frågan om Israel och Palestina hårdnar och förankrar politiska klyftor, samt fäster sig vid kraftfulla begrepp som avkolonisering. Dessa positioner inflammeras ytterligare av sociala mediers ofta ruttna silor. den ”välja sida” det offentliga samtalet strider inte bara mot liberala demokratiska principer, utan också mot den dagliga funktionaliteten av mångkulturell harmoni.
Naturligtvis är massdöd och förstörelse onekligen hemskt och kan inte låta bli att störa och reta människor. Israel har gick i en fälla lagt av Hamas och skiftet i den australiensiska regeringens eget svar på kriget är ett tecken på Canberras eget försvagade tålamod och tolerans för Israels handlingar. Men att vara förfärad över våld och förespråka ett slut på fientligheterna skiljer sig markant från att misshandla och attackera andra australiensare. Det senare drivs förstås ofta av ideologiska ställningstaganden och psykologiska dispositioner som inte har mycket att göra med lösningar på problemet.
Så när Australien skapar dessa nya speciella sändebud för att hantera nuvarande sociala förhållanden i landet, kvarstår frågan: Vad kan de egentligen uppnå? De kan förespråka bättre processer för att rapportera hatbrott, med en stark lagstiftning mot smutskastning för att mer kraftfullt kriminalisera dessa handlingar. De kan också försöka skapa bättre folkbildningskampanjer.
Ändå fastnar människor som drivs av hat ofta i en obeveklig och alltförtärande cynism mot världen. Det är mycket svårt för regeringar att nå människor som misstro officiella strukturer. Folkbildningskampanjer kan tjäna till att befästa människors förbittring, i strid med deras syften.
Med skapandet av särskilda sändebud för antisemitism och islamofobi kan regeringen också oavsiktligt skapa konkurrens mellan sändebuden – ett större problem. Bara om de två sändebuden kan arbeta intimt med varandra – och ser varandra som att de arbetar för samma orsak – kommer deras uppdrag att vara effektiva. En utgångspunkt skulle vara insikten om att trots vad den nuvarande polariserade sociala miljön kan indikera så vidmakthålls båda dessa former av hat ofta av samma individer.
För att den sociala sammanhållningen ska vara äkta borde den inte behöva statligt ingripande. Det borde finnas inom vardagliga normer och praxis. Individuellt engagemang för det bör vara implicit inte explicit. Att behöva uppmuntra det – att vifta med armarna och uppmärksamma det – är en uppvisning i social otrygghet. Att den australiensiska regeringen måste tillgripa skapandet av särskilda sändebud för att bekämpa hat och främja social sammanhållning är ett medgivande att denna sammanhållning vacklar.
Med globala mått mätt är Australien fortfarande ett sammanhållet samhälle. Den är dock inte immun mot stora chocker som kan äta bort den framgång som dess folk har byggt upp. Problemet är att dessa chocker fortsätter att materialiseras – oavsett om de är Israel/Hamas-kriget, covid-19-pandemin och Donald Trump som en inflytelserik störande figur – och var och en fräter på denna sammanhållning lite mer.