Under de senaste åren har USA:s stöd till den nordatlantiska fördragsorganisationen (NATO) snabbt avtagit från sin topp efter kalla kriget. Enligt en undersökning från Pew Research Center uttryckte bara 58 % av de svarande i USA stöd för Nato, vilket är en kraftig minskning med fyra poäng från 2023, trots Rysslands pågående krig i Ukraina. På samma sätt säger bara 66 % av amerikanerna att NATO-medlemskapet gynnar landet, en minskning från 69 % 2022.
När Natos medlemsländer samlas för att fira de 75th årsdagen av alliansen vid toppmötet den 9-11 juli i Washington DC, skulle det ge europeiska allierade en kritisk boost av förtroende att se starkt stöd från framstående medlemmar från båda partierna. Men om den fientliga, isolationistiska berättelsen tar över, borde vi vara mycket oroade över framtiden för våra nationella säkerhetsstrukturer.
Det är sant att Västeuropa har haft en semester från historien sedan slutet av det kalla kriget. Deras ekonomier blomstrade under den antagna garantin från USA:s säkerhetsparaply, offentliga utgifter riktades bort från försvaret, medan energiberoende på rysk gas ansågs avskräcka konflikter. Men Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 väckte plötsligt Europa från den trevliga drömmen och inledde en ny era där Europa måste spela en mycket större geopolitisk roll.
Tidigare president Donald Trump och hans anhängare har skarpt klagat på Nato och hävdat att allierade har utnyttjat USA. Under ett tal vid en demonstration tidigare i år chockade tidigare president Trump observatörer när han sa att han skulle ”uppmuntra” Ryssland eller andra fiender att ”göra vad fan de vill” med Nato-länder som inte betalar tillräckligt.
Även om vi alltid bör vara noga med att separera Trumps kampanjretorik från faktiska politiska förslag, finns det en oroande tendens bland hans anhängare att se säkerhetsallianser på en nollsumma transaktionsbasis. Enligt deras uppfattning är många länder ”skyldiga Nato miljarder dollar” för att kompensera för tidigare amerikanska utgifter.
Detta är inte bara djupt missvisande, utan rent ut sagt falskt. Det finns inga obetalda avgifter, räkningar eller fakturor bland NATO-medlemmar, ingen är skyldig någon annan medlem. Det finns ett åtagande på 2 % av BNP som ska användas till försvar, vilket man enades om vid Nato-toppmötet 2014 i Wales, och faktiskt har vi sett den starkaste ökningen av försvarsutgifterna bland medlemmarna under de senaste åren. I år förväntas tjugotvå av de totalt 32 medlemsländerna uppfylla eller överträffa målet på 2 procent, inklusive Frankrike och Tyskland.
Men om vi måste se på Nato utifrån en transaktionsbas, bör vi överväga avkastningen på investeringar. Långt ifrån att vara en börda för de amerikanska skattebetalarna, som isolationisterna hävdade, har USA gynnats enormt av alliansen.
För det första, när det gäller råa försvarsutgifter, har USA inte spenderat budget på andra nationers vägnar. Utan Nato skulle USA:s försvarsutgifter faktiskt behöva vara mycket högre. Tack vare Nato är USA bättre berett att försvara sig och kan använda sina resurser mer effektivt. De gemensamma finansieringsmekanismerna och gemensamma militära övningarna för Nato säkerställer att medlemsländerna delar på kostnaderna för försvaret, vilket hjälper till att mildra den ekonomiska påfrestningen för en enda nation. Dessutom innebär standardiseringen av utrustning och interoperabilitet mellan Natos styrkor att USA kan arbeta sömlöst med sina allierade, vilket ökar den övergripande militära beredskapen.
För det andra gynnas USA av ledarskapet i den globala ekonomin. Genom att leda NATO behåller USA ett betydande inflytande över global säkerhetspolitik och -initiativ. Denna ledarroll gör det möjligt för USA att forma alliansens strategiska riktning och säkerställa att dess intressen och värderingar representeras på den globala scenen. I synnerhet ser vi framväxten av samordnade försvarsindustriella strategier bland NATO-allierade, inklusive European Defense Industrial Strategy (EDIS), som syftar till att skapa ett ramverk för att inte bara dramatiskt öka tillverkningen av ammunition, utan för att konkurrera globalt inom teknik, innovation, jordbruk och energi.
Slutligen finns det enkla nominella värdet av avskräckning från attack. Ett ömsesidigt försvarsavtal med ett så stort, geopolitiskt viktigt block förbättrar avsevärt USA:s nationella säkerhet till en mycket lägre kostnad än att göra det ensamt.
Men Trump och andra republikaner har inte fel när de kritiserar och kräver reformer och modernisering av Nato. Européer kan inte vara friåkare, och de måste nu inse att oväntade händelser, som den ryska invasionen av Ukraina, kan inträffa när som helst. De måste följa, bidra och kompensera för förlusterna under tider av underleverans.
Genom att arbeta tillsammans kan vi reformera Nato i enlighet med de geopolitiska realiteterna i de 21st århundrade. Vi måste arbeta tillsammans på rättvisa villkor för att ta itu med hoten inte bara i Östeuropa utan också i Mellanöstern och Indo-Stillahavsområdet, som inte bara inkluderar militära hot utan också hybrid krigföring, såsom ekonomisk störning och desinformation.
Genom att inte bara fokusera på värderingar utan också på ekonomiska band och självförsörjning kan västvärlden vara bättre förberedd att stå redo mot världens tyranner som fruktar våra friheter. Nato har verkligen varit en av de smartaste investeringarna som gjorts av den amerikanska regeringen under det senaste århundradet.
Bilal Bilici är ledamot av det turkiska parlamentet och ledamot av utrikesutskottet.