Sedan han gick in i Israel-Hamas konflikt i slutet av 2023 har houthierna stadigt fått militär styrka och politisk hävstång. Kriget har drivit deras rekrytering och ökat sina styrkor från uppskattningsvis 220 000 2022 till cirka 350 000 i slutet av 2024. Deras fotfäste i norra Yemen har bara blivit starkare och drar in lokala stammar och politiska grupper som är i linje med deras anti-israeliska hållning. Gruppens förmåga att utnyttja regionala konflikter för politisk och militär vinst har väckt oro över Jemens interna stabilitet och bredare regionala säkerhet.
En alltmer sofistikerad militärspelare i Röda havet regionen
Houthiernas militära makt har expanderat med betydande stöd från Iran, vilket har gett dem avancerad missil- och drone -teknik. Deras arsenal inkluderar nu Hatem-2-missilen, ASIF-anti-ship-missilen och iranska tillverkade drönare, vilket gör det möjligt för dem att slå mål på långa avstånd, inklusive Israel, USA och Storbritanniens krigsfartyg och kritiska maritima handelsvägar i Röda havet och Aden. Gruppens militära doktrin har utvecklats utöver traditionella geriljataktiker och antagit strategier som liknar Irans andra regionala proxyer, till exempel Hezbollah och Hamas. Denna utveckling inkluderar användning av svärm drönekrig, precisionsstyrda missilstrejker och ett växande beroende av elektronisk krigsföringstaktik för att motverka luft- och missilförsvarssystem. Houthierna har också utvecklat sofistikerade distributionsstrategier, med användning av mobila lanseringsplattformar, kustområden och djupt begravda underjordiska lagringsanläggningar.
Sedan november 2023 har gruppen lanserat mer än 100 attacker i Röda havet, avsevärt störande kommersiell frakt, försenat globala leveranskedjor och uppmanat ett internationellt svar. Denna kampanj har tjänat dubbla syften: projicera styrka på den internationella scenen samtidigt som den förstärker intern legitimitet genom att framställa sig själva som försvarare av Palestina och Jemens suveränitet.
Trots konsekventa amerikanska och brittiska flygattacker som riktar sig till sina vapenlager har houthierna visat sig vara motståndskraftiga. Deras förmåga att sprida militära tillgångar över civil infrastruktur, avlägsna platser och svårt att upptäcka underjordiska anläggningar har gjort det utmanande för västerländska militära insatser att leverera avgörande slag. Deras beroende av asymmetrisk krigföring, i kombination med Irans fortsatta militära och logistiska stöd, har säkerställt deras fortsatta förmåga att starta attacker trots yttre tryck. Dessutom har gruppen förbättrat sina marinkrigsförmågor och distribuerat obemannade explosiva belastade båtar och havsgruvor för att hota sjöfartsbanor och marinstyrkor som verkar i regionen.
En central del av Irans ’motståndsaxel’
Houthiernas ideologiska anpassning till Iran, Hezbollah och Hamas – ofta kallas ”motståndsaxeln” – har stärkt deras position både regionalt och inhemskt. Deras anti-israel och anti-amerikansk retorik resonerar djupt i Jemen, där harsel mot västerländskt engagemang i regionen är utbredd. De har utnyttjat denna känsla för att rama in sig som försvarare av Jemens suveränitet och den bredare arabiska orsaken och ytterligare stärka deras inhemska legitimitet.
Deras ingripande i Israel-Hamas konflikt, i synnerhet, har gjort det möjligt för dem att samla ökat offentligt stöd, eftersom de ses som aktivt engagerar sig i kampen mot upplevd västerländsk och israelisk aggression. Denna berättelse har gjort det möjligt för houthierna att konsolidera sitt grepp om norra Yemen, ytterligare marginaliserande politiska rivaler och avvikande fraktioner.
Israeliska flygattacker mot Houthi -positioner har ytterligare förstärkt sin nationalistiska överklagande, vilket gör att de kan rama in sig som en direkt motståndare till Israel och en nyckelaktör i den bredare Mellanösterns konflikt. Dessa strejker, snarare än att försvaga dem, har gett houthierna mer motivering för att rally stöd och rekrytera ytterligare krigare. Samtidigt förblir den internationellt erkända regeringen (IRG) svag och fragmenterad och kämpar med interna maktkamp och brist på samordnat militärmotstånd.
Södra övergångsrådet (STC), som kontrollerar delar av södra Yemen, har inte kunnat samordna effektivt med andra anti-houthi-fraktioner, vilket gör regeringen mottaglig för kollaps. Denna pågående politiska oenighet ger houthierna möjligheter att utöka sitt inflytande längre söderut och riktar sig till strategiskt och ekonomiskt betydande städer som Marib och Taiz. Om de fortsätter sin territoriella expansion, kan de utöva ännu mer kontroll över Jemens kritiska energiresurser, vilket ytterligare skulle cementera deras position som den dominerande kraften i landet och öka deras förhandlingsmakt i alla framtida fredsförhandlingar.
Houthier har väderbitna västerländska repressalier efter Röda havet fraktkris
Houthi -attacker mot Röda havet sjöfartsbanor har avsevärt eskalerat geopolitiska spänningar, vilket fick ett militärt och ekonomiskt svar från USA och dess allierade. Ursprungligen hävdade houthierna att deras attacker riktades mot israeliska länkade fartyg, men deras allt mer oskärpa inriktning av kommersiella fartyg har lett till utbredd regional volatilitet. Deras förmåga att hota avgörande maritima handelsvägar, inklusive de som används för olje- och varortransport, har tvingat västerländska makter att reagera. Inrättandet av multinationella marinpatruller syftar till att avskräcka ytterligare attacker och skydda viktiga sjöfartsbanor, men utmaningar kvarstår i helt neutraliserande Houthi -hotet.
Västra svar har hittills varit främst defensiva, med begränsade offensiva operationer mot Houthi-kontrollerade områden. Medan flygattacker har riktat missil lanseringsplatser, radarsystem och lagringsanläggningar, har de inte avsevärt försämrat Houthis grundläggande militära kapacitet. Tvärtom, har gruppen visat anpassningsförmåga genom att ofta flytta tillgångar, använda hit-and-run taktik och använda decentraliserade kommandostrukturer för att upprätthålla verksamheten trots externt tryck. Dessutom har Irans fortsatta logistiska och tekniska support gjort det möjligt för houthierna att förfina sina attackstrategier.
Ser framåt
Houthierna verkar beredda att fortsätta sin Röda havskampanj och intermittenta strejker på Israel, särskilt så länge situationen i Gaza förblir olöst. Deras förmåga att upprätthålla intern enhet trots historiska stam- och politiska uppdelningar tyder på att de kommer att förbli en dominerande kraft i Jemen. Saudiarabiens motvilja mot att engagera sig i förnyad storskalig militär ingripande stärker deras hand ytterligare, vilket gör en utvidgning till södra Jemen allt mer möjlig.
Dessa ambitioner har emellertid potentiella risker. Ett tryck för långt in i söderna kunde provocera förnyat ingripande från regionala aktörer som Förenade Arabemiraten, vars intressen ligger i att säkra maritima handelsvägar längs Arabiska havet och kontrollera Jemens hamnar. Dessutom kan en framgångsrik Houthi-expansion skapa säkerhetsvakuum som grupper som al-Qaida på Arabiska halvön (AQAP) och ISIS kan utnyttja, vilket ytterligare komplicerar Jemens redan bräckliga säkerhetsmiljö. Närvaron av flera fraktioner, inklusive södra separatister och stammilitier, lägger till ytterligare ett lager av komplexitet, vilket potentiellt leder till långvariga territoriella konflikter och instabilitet.
Ett annat viktigt problem är möjligheten till ökad internationell intervention om Houthi -åtgärder börjar påverka västerländska ekonomiska och säkerhetsintressen betydligt. Röda havet är fortfarande en kritisk global handelsartär, och fortsatta Houthi -störningar kan utlösa ett eskalerat svar från USA, Storbritannien och andra internationella aktörer. Medan dessa nationer främst har tagit en reaktiv inställning, kan en utökad kampanj mot kommersiella och militära tillgångar pressa dem mot starkare militära engagemang och förändra konfliktdynamiken på oförutsedda sätt. Dessutom kan ytterligare upptrappning på att anstränga diplomatiska ansträngningar för att stabilisera Jemen, vilket lämnar landet ännu mer sårbart för långvarig krigföring och ekonomisk kollaps.
Å andra sidan kommer en betydande internationell intervention inte nödvändigtvis att ske. Även om houthierna orsakar problem i Röda havet, kanske USA och dess allierade inte vill bli för djupt involverade i en annan utdragen konflikt. I stället för att öka direkta militära åtgärder, kunde de luta sig till diplomatiska påtryckningar, ekonomiska sanktioner eller marinskort för att stabilisera handelsflöden utan att eskalera situationen. Det finns också risken att ett starkare militärt svar kan provocera Iran eller destabilisera regionen ännu mer, vilket gör att västländerna tänker två gånger innan de dyker in. Slutligen kommer det att finnas en frestelse att skjuta upp till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten och låta dem ta ledningen för att undvika direkt involvering.