Elisabeth Braw är senior fellow vid Atlantic Council, författaren till den prisbelönta ”Goodbye Globalization” och en regelbunden kolumnist för BLADET.SE.
En ständigt växande huvudvärk, Rysslands skuggflotta, som opererar utanför den officiella sjöfartssektorn och har ett dunkelt ägande såväl som praktiskt taget obefintliga försäkringar, hotar nu Gotland — och därmed Sverige.
Eftersom dessa fartyg inte är en del av några väpnade styrkor, finns det lite som Nato kan göra åt dem. Och medan Sverige nu hoppas att EU:s sanktioner kan göra susen, kommer denna lösning att gå långsamt. Så vad ska man göra under tiden?
För att ta sig till sina destinationer, som ofta är indiska och kinesiska hamnar, måste Rysslands skuggfartyg resa genom vattnet i vissa Nato-länder, eftersom en stor del av Rysslands olja lämnar via dess hamnar i Östersjön. Men resan för dessa rangliga, de facto oförsäkrade tankfartyg genom Östersjön utgör en miljörisk för Natos medlemmar där — och detta förvärras av det faktum att skuggfartygen är i dåligt skick. För att göra saken värre, många av dem vägrar lotsning när de navigerar i Danmarks knepiga och smala Stora Bält.
Utöver detta miljöhot har dessa skuggfartyg också nyligen börjat slarva utanför Gotlands östra kust, där de har ägnat sig åt riskfyllda överföringar av olja från fartyg till fartyg. De gör det strax utanför gränsen på 12 nautiska mil som betecknar ett lands territorialvatten – vilket innebär att även om skuggfartygen befinner sig i Sveriges exklusiva ekonomiska zon kan landet nästan ingenting göra för att hålla dem utanför.
Detta spelar ingen roll bara för att deras närvaro är provocerande och kan orsaka enorma miljöskador, utan – som svenska marinen rapporterade i slutet av april – dessa tankfartyg har även kommunikationsutrustning som inte krävs på något handelsfartyg. De verkar fördubblas som lyssningsstationer.
Inget av detta förvånar Solveig Artsman, livslångt bosatt på Gotland. Faktiskt tvärtom. Artsman påminner om att 2016 började en bilbärare som reste från S:t Petersburg regelbundet svänga upp från Visby hamn och helt enkelt slentra dit — även om dess bilar inte var på väg till Visby. ”Det kom extremt regelbundet och stannade alltid länge,” sa hon till mig. ”Och det gick alltid fram och tillbaka till St. Petersburg . . . Jag blev påmind om den här bilbäraren när skuggkärlen började dyka upp här. Bor man på Gotland vänjer man sig vid konstiga saker.”
Senare letade jag upp den bilbärare som Artsman nämnde: Den fungerar fortfarande. Dess närvaro utanför Visby hamn kan naturligtvis ha haft en logisk förklaring, men på Gotland vet man aldrig. Det är trots allt Östersjöns — och nu Natos — mest strategiska ö.
Och exceptionella saker har hänt på Gotland långt innan denna nuvarande strid med Ryssland.
En dag i april 1961 uppmärksammade fyrvaktaren i När, på öns sydöstra kust, ett akut SOS från ett närliggande fartyg. Han ringde genast kustbevakningen, medan en besökande fyrvaktare svarade på SOS-signalen. De två männen märkte dock att fartyget verkade ha ankrat och inte var i fara.
Cirka 30 minuter senare gick två sovjetiska sjöofficerare – fartygets kapten och en underordnad – upp till fyren, efter att ha nått stranden med livbåt. Den yngre sjömannen ändrade sig snabbt och återvände till fartyget, men kaptenen stannade och det verkade som om han hade något att kommunicera. Senare, när kustbevakningen kom och ringde polisen, visade sig den mystiske kaptenen vara en litauisk-sovjetisk medborgare vid namn Jonas Pleskys, som ville hoppa av till väst. Ja, det är just Jonas Pleskys som sedan förevigades i filmen ”Jakten på röda oktober.”
Och 2007 dök ett majoritetsägt företag i Ryssland upp på Gotland och bad om tillstånd att exklusivt hyra Slites östra hamn under flera månader. Artsman, vid den tiden en medlem av öns råd, motsatte sig att låta företaget få det, men hon förlorade och fördömdes som en russofob. Idag är det dock uppenbart att värd för den verksamheten kanske inte var den bästa idén: företaget var Nord Stream.
Som Artsman sa, det händer verkligen ovanliga saker på Gotland. Och spioneri på ön är ännu viktigare nu när Gotland är med i Nato. ”Häromdagen var två busslaster med NATO-tjänstemän i Slite och tog bilder av sig själva innan de lämnade”, berättade Artsman för mig. Och visst vill Ryssland veta vad Sverige och Nato håller på med på Östersjöns största ö.
Så vad ska man göra åt dagens skuggflotta och dess dubbla hot om miljökatastrofer och konstant spioneri?
Enligt Sveriges utrikesminister Tobias Billström har EU-kommissionen gått med på att ta itu med skuggflottan i EU:s nästa omgång av sanktioner. Men även om sanktioner mot denna farliga flotta obestridligen är bättre än inga sanktioner, kommer denna process att ta lång tid: flottan tros bestå av mer än 1 400 fartyg som behöver identifieras och undersökas, och deras ägare skulle behöva hittas. Dessutom, för varje sanktionerat fartyg, kommer troligen minst ett annat att ansluta sig till flottan. USA:s kontor för kontroll av utländska tillgångar inför redan sådana sanktioner, och det är ett mödosamt, besvärligt arbete.
Under tiden finns det dock två steg som EU-länder kan ta som skulle ha en snabb effekt på den mörka flottan: För det första skulle EU genom European Defense Agencys Maritime Surveillance-projekt (MARSUR) kunna identifiera och utreda alla misstänkta skuggfartyg som seglar i sina medlemsländers vatten.
Då skulle EU också kunna använda sig av handlingsplanen för Östersjön. Detta mellanstatliga avtal, som Ryssland också har undertecknat (liksom EU), är ett ”strategiskt program för åtgärder och åtgärder för att uppnå god miljöstatus i havet, vilket i slutändan leder till ett Östersjön i ett hälsosamt tillstånd.” Eftersom överföringar av olja från fartyg till fartyg verkligen inte följer avtalet, skulle dess andra undertecknare ha rätt att försöka ingripa när sådana överföringar inträffar.
Dessa två åtgärder skulle inte blockera skuggflottan – det är verkligen inte möjligt att blockera denna subversiva armada. De skulle dock göra flottan lite mindre farlig för Gotland, även när mystiska händelser fortsätter att inträffa på och runt ön. Det är bara det som är beläget mellan väst och Ryssland.