Den djupa staten och korruptionen i Sverige – så ser den ut

Den djupa staten är ett begrepp som innefattar den informella koalitionen mellan olika grupper och organisationer inom en stat och ett land. Det kallas även för en ”stat i staten” som använder korruptionen för sin egen agenda.

Den Djupa Staten integrerar med varandra under föreställningen att det finns en koordinerad plan bland myndigheter och statsanställda att influera staten att föra en viss politik utan att ta hänsyn till demokratiska val. Ungefär så som Sverige styrs – fråga till exempel svenska folket vad de tycker om massinvandring i ett val – vilket man aldrig har gjort. Varför inte då – kan man undra?

Den djupa staten agerar helt enkelt utifrån att man struntar i demokratiskt fattade beslut och lagar – och bortser ifrån demokratiska val.

Termen den djupa staten myntades ursprungligen för att beskriva skuggregeringar i länder som Turkiet och det sovjetiska Ryssland. Trump har också använt sig av termen i den politiska debatten i USA för att beskriva hur myndigheter och statliga institutioner utövar makt mot folket. Helt enkelt att det finns en stat i staten med en egen politisk agenda – än den som Trump förespråkade – dessutom utreder man fortsatt det omfattande valfusk som högst troligt har ägt rum i USA och som Trump-administrationen har presenterat en mängd bevis för. Ett valfusk som högsta domstolen i USA inte vill ta i- trots att man har presenterat bevis – vad får oss att tro att Sverige då skulle vara en föredömlig demokrati – när det mesta pekar i motsatt riktning – att Sverige inte är en demokrati och att politikerna gång efter en annan fattar beslut över svenska folkets huvuden.

Den djupa staten finns inom det politiska, juridiska, militära och mediala planet. Det är högt uppsatta militärer, domare och polischefer, chefer inom underrättelsetjänsten och mediechefer men de är även högt uppsatta inom näringslivet. Detta är grupper som har samma syn på landets politik, styre och framtida ledning, en slags tyst konsensus som agerar utifrån en gemensam agenda i det tysta, för att inte väcka allmänhetens vetskap om den annars så öppna korruptionen.

Robert Obrien – USAs nationella säkerhetsrådgivare – sa under rättegången mot Asap Rocky – att anledningen att han var i Sverige för att övervaka rättegången, berodde på ”det svenska rättssystemet”. USA tycks därmed veta att Sverige inte har något rättssystem värt namnet. Men ändå har inte ett enda politiskt parti i Sverige belyst vikten av att rensa upp i våra domstolar eller överhuvudtaget rensa bland myndigheter för att bli av med den djupa korruption vi faktiskt har i Sverige. Vågar man ställa sig frågan; varför?

Gränserna inom den djupa staten är ofta flytande och personer kan växla mellan olika positioner. Ett exempel är José Manuel Barroso som gått från att vara Portugals Premiärminister till att vara ordförande för investmentbanken Goldman Sachs International. Eller varför inte vår egen Fredrik Reinfeldt, som gick från att vara statsminister i Sverige, till att börja jobba för Bank of America. Detta efter att han uppmanat svenska folket att öppna sina hjärtan för migranter som sades vara flyktingar, vilket vi idag vet att en majoritet av dem som har kommit till Sverige, inte har varit några flyktingar, men ändå har vi lämnat gränserna vidöppna för personer som lurat sig in i vårt land och in i våra välfärdssystem.

Fredrik Reinfeldt har plockat ut många miljoner från sitt bolag efter att han avsade sig sitt uppdrag som svensk statsminister – vilket visade sig vara en ekonomisk språngbräda:
Fredrik Reinfeldt plockade ut 17 miljoner från sitt bolag 
Fredrik Reinfeldt har skördat 37 miljoner kronor i vinst

Uttrycket ”den djupa staten” härrör från det turkiska uttrycket derin devlet som är en grupp inflytelserika antidemokratiska sammanslutningar inom det turkiska politiska systemet.

I Sverige består den djupa staten av dels tjänstemän inom myndigheter men även delar ur media och framför allt näringslivet där korruptionen är som mest påtaglig.

Efter valet 2018 uppkom ett upprop av 261 opolitiska tjänstemän i regeringskansliet som lämnades in till deras arbetsgivare. I uppropet undrade man hur en kommande regering kan påverka värdegrunden om ”alla människors lika värde”. Även om inget parti nämndes vid namn, var det underförstått att man oroade sig för om Sverigedemokraterna skulle få inflytande på regeringen.

Ett annat är en rapport från Linköpings universitet där man undrade om det går att lita på Brå. ”Ett flertal intervjupersoner vittnar bland annat om hur Brås ledning direkt utsatt dem för påtryckningar för att ändra rön som av politiska, ideologiska eller andra skäl inte varit önskvärda”, skriver författarna. Författarna drar slutsatsen att det går att ifrågasätta Brås tillförlitlighet och att dess ställning som myndighet under justitiedepartementet är problematisk. ”Denna studie visar att risken för snedvridning är särskilt hög för forskningsstudier som är politiskt känsliga eller som starkt går emot agenda och föreställningar hos en beställare”, skriver man.

Man menar även att Lilla Saltsjöbadsavtalet är ett exempel på när journalister försöker påverka rapporteringen om mångkultur.

Det finns partier i Sverige som gärna profilerar sig som ”Sveriges enda oppositionsparti” och sägs företräda ”Sverigevänner”. Låt gå för att vi har sju partier i riksdagen som opponerar tillsammans och som styr Sverige gemensamt – i och med att vi inte har någon verklig opposition i Sverige. Men att utnämna sig som ett ensamt oppositionsparti – för att man vågar diskutera massinvandringens konsekvenser – är väl tunt. Är det inte i själva verket som så, att hela det politiska etablissemanget i Sverige – värnar om den ”djupa staten” – eller varför har inte ett enda parti i Sveriges riksdag exponerat den? Framför allt nu då vår statsminister liksom försvarsminister nyligen har bekräftat den djupa statens existens? Vän av ordning bör vara ytterst kritisk mot hela det svenska etablissemanget.

Dessutom har man nu börjat prata om att ekonomin är skuldmättad – något som inte en enda svensk politiker eller media har pratat om. Det är som om man inte vill upplysa folket om hur Sverige styrs och fungerar i grunden. Och om man har lurat folket att tro att de är rika av att tjäna och spendera varandras skulder – som de dessutom ska betala en ackumulerad räntekostnad på – vad kan man möjligen ha ljugit om mer?

Andreas Swedberg