Två år efter mordet på president Jovenel Moïse har politisk omvälvning och gängvåld nästan förlamat den haitiska staten. Trots uppmaningar till ensidig militär intervention har USA:s president Joe Biden klokt nog valt att istället delta i en öppen och transparent internationell fredsbevarande koalition. Det har tagit tid att underlätta men inom ramen för det geopolitiska landskapet är Bidens beslut att driva en multilateral strategi det rätta valet för både Haiti och regional stabilitet.
Situationen i Port-au-Prince är emblematisk för våldet som bara har blivit värre de senaste månaderna. Enligt FN kontrollerar rivaliserande gatugäng nu 60 % av Haitis huvudstad och använder mord, utpressning och sexuellt våld för att skrämma lokalbefolkningen. Dessutom har 180 000 barn fördrivits i kaoset, med uppskattningsvis 30-50 % av rebellgrupperna som har barn bland sig. I mars har nästan 2 000 människor dött till följd av våldet. Haitis interimsledare Ariel Henry, som vägrade att hålla val efter Moïses död, tvingades avgå efter att ha nekats inresa i landet av de väpnade fraktionerna.
För vissa experter kan rötterna till den nuvarande krisen observeras i den haitiska regeringens systemfel under det senaste decenniet. Professor Greg Beckett, som undervisar vid Kanadas Western University, anser att misslyckandet med att svara på en specifik incident bär en del av ansvaret. ”Det vi ser i Haiti har byggts upp sedan jordbävningen 2010,” sa Beckett till NBC News i mars förra året. Under åren efter naturkatastrofen insisterade Beckett på att ”det har funnits grupper i Haiti som försökt kontrollera den återuppbyggnadsprocessen och finansieringen, de miljarder dollar som kommer in i landet för att återuppbygga det.”
I oktober 2023 godkände FN skapandet av en internationell fredsbevarande styrka för att stoppa våldet. Med 1 000 kenyanska soldater i spetsen har operationen utvecklats till att även omfatta personal från Benin, Tchad, Bangladesh, Barbados och Bahamas. Utrikesminister Antony Blinken bekräftade under de inledande planeringsskedena att Washington skulle tillhandahålla kommunikations- och underrättelsestöd, tillsammans med ett monetärt löfte på 100 miljoner dollar. När utplaceringsdatumet närmar sig har kenyanska tjänstemän redan börjat förbereda vägen i Port-au-Prince.
I en gemensam presskonferens den 23 maj med president William Ruto från Republiken Kenya, hävdade Biden att Vita huset är engagerat i en icke-konfronterande strategi mot Haitis civila oroligheter. Den amerikanske presidenten försäkrade dock det internationella samfundet att Haiti har USA:s fulla stöd i form av logistisk underrättelseverksamhet och leverans av livsviktig utrustning. Bidens multinationella ansträngning, koordinerad med Kenya, är avsedd att ge 300 miljoner dollar till det multinationella säkerhetsstödet för Haiti (MSS), samt ytterligare 60 miljoner dollar i annan nyckelutrustning. Denna tvåfaldiga strategi, som både bekräftar humanitärt bistånd och stöd samtidigt som man erkänner att varje militär utplacering kan misstolkas som imperialistisk överdrift, är precis vad regionen behöver. President Biden visar att USA har lärt sig av sina slumpmässiga ingripanden från det förflutna och prioriterar äntligen internationellt samarbete framför ensidig inblandning.
Trots den FN-godkända koalitionen har det förekommit uppmaningar till USA att ingripa militärt för att stoppa våldet. Vissa, som USA:s förre ambassadör John Foley, har framfört det välmenade argumentet att endast USA har kapacitet att få slut på kaoset i Haiti. Så långt tillbaka som 2021 har haitiska tjänstemän själva registret att de formellt begärt närvaro av amerikanska trupper. Det är uppenbart att den humanitära och politiska krisen som har omslutit den karibiska staten kräver ett otvetydigt svar. Som sagt, en amerikansk militär intervention skulle vara ett kostsamt misstag med ödesdigra konsekvenser för både Haiti och USA.
En fredsbevarande intervention i Haiti, även om den är tillfällig, skulle innebära betydande strategiska och politiska utmaningar. Med en befolkning på 11 miljoner skulle den enorma skala som behövs för en ensidig operation kräva en enorm finansiell investering. Nästan 60 % av befolkningen bor i täta orter, vilket ökar möjligheten för ihållande urban krigföring. Endast 47 % av befolkningen har direkt tillgång till el, och miljoner saknar tillgång till mobiltjänst. Trots sin bergiga geografi används majoriteten av Haitis mark för jordbruk, vilket utgör en viktig del av dess ekonomi som kan vara hotad i en potentiell ockupation. Dessutom är Haitis infrastruktur otroligt begränsad. Med endast tre hamnar och fyra asfalterade flygfält i hela landet skulle ett ingripande oundvikligen kräva någon form av utbyggnad av dessa anläggningar.
Utöver strategiska farhågor tyder USA:s problematiska historia med haitiska ingripanden på att en sådan operation skulle visa sig vara meningslös, om inte katastrofal. 1914 satte USA:s president Woodrow Wilson in amerikanska marinsoldater för att ockupera ön efter år av politisk oro och installerade en pro-amerikansk chef som övervakade undertryckandet av yttrandefriheten och etnisk diskriminering. Folkuppror tvingade så småningom USA att dra sig tillbaka 1934, men vid den tiden hade år av ekonomisk exploatering och lamslagna medborgerliga institutioner tagit ut sin rätt. Detta skulle dock inte vara sista gången amerikanska trupper skulle sätta sin fot på haitisk mark. 1991 skulle USA:s president Bill Clinton skicka trupper till ön igen efter en kupp mot Haitis demokratiskt valda ledare, Jean-Bertrand Aristide. Amerikanska soldater skulle åter utplaceras till ön 2004.
President Bidens multilaterala strategi gentemot Haiti är emblematisk för en önskan om ett starkt internationellt partnerskap. Unilaterala ingripanden under de senaste decennierna har urholkat förtroendet för Washingtons förmåga att leda; Biden-administrationen är medveten om detta. Förenta staterna som går i spetsen för ett autonomt ingripande skulle bidra till denna skadliga uppfattning. Oundvikligen skulle en tro uppstå om att USA ägnade sig åt ytterligare ett maktövertagande, uppmuntrande antidemokratiska krafter för att omformulera konflikten som en mot imperialismen. Stadgan för det multinationella säkerhetsstödsuppdraget för Haiti (MSS) beskriver en internationell koalition som har legitimitet och förhoppningsvis väl mottagen av det haitiska folket. Genom att engagera sig i MSS som en jämställd partner, signalerar USA äntligen ett avsteg från sin revolvermansdiplomati från det förflutna.