Med tydlig taktisk och strategisk panik bland alla nyckelspelare är Mellanöstern indraget i allvarlig oordning. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu, Hamas ledare Yahya Sinwar, Hizbollahs Hassan Nasrallah och ledare i USA och Iran är alla gripna av obeslutsamhet och brist på mod. Trots de eskalerande spänningarna har ingen visat det nödvändiga mod och visdom för att ta itu med och lösa de djupt rotade kriser som uppslukar Mellanöstern. Varje ledare, förankrad i sin hållning, verkar mer investerad i att behålla makten än att sträva efter fred. Det är ett oroande skådespel av missade möjligheter och växande spänningar, där jakten på upplösning är lika svårfångad som någonsin. Den nuvarande turbulensen understryker det akuta behovet av ledare som kan överskrida förankrade positioner och föreställa sig en framtid fri från evig konflikt.
Förra månaden, i en skarp demonstration av krigförande, hotade Hizbollahs chef Hassan Nasrallah Cypern med en attack om det skulle tillåta israeliska militärbaser på dess mark. Denna medelhavsö, en EU-medlem, fick snabbt och otvetydigt stöd från Bryssel, som varnade för att ett hot mot en medlemsstat är ett hot mot hela blocket. Samtidigt frossade pro-Hizbollah media i den globala oro som väcktes av Nasrallahs inflammatoriska retorik, vilket antydde ett förestående regionalt krig. Nasrallahs provokationer kom i hälarna på Israels tillkännagivande att de hade grönt ljus för operativa planer för en offensiv i Libanon. Israels utrikesminister Israel Katz betonade att ett fullskaligt krig skulle innebära Hizbollahs förstörelse.
Den framtida riktningen för spänningarna mellan Israel och Hizbollah beror på pågående förhandlingar, med Washington som medlare. Amos Hochstein, USA:s sändebud, har lyckats ta itu med tvister inte bara mellan Libanon och Israel utan även mellan Hizbollah och Israel. Hochstein har försökt använda parlamentets talman Nabih Berri som en kanal mellan Biden-administrationen och Hizbollah. Trots Washingtons klassificering av Hizbollah som en ”terrorist”-organisation, speglar Biden-administrationens engagemang ett försök att avvärja ett krig mellan Libanon och Israel. Centralt för dessa diplomatiska ansträngningar är ett förslag som skulle innebära att Hizbollah drar sig tillbaka bakom Litanifloden, och upprättar en buffertzon som skulle skilja den militanta gruppen från den israeliska armén, och därigenom minska risken för direkt militär konfrontation. Pragmatismen i ”Hochstein-strategin” till diplomati erkänner i huvudsak att Hizbollah har mer makt än den libanesiska staten, vilket förvisar libanesisk suveränitet i bakgrunden.
Å andra sidan är Israels premiärminister Netanyahu och hans nära medarbetare fixerade vid att nå seger till varje pris. Trots den höga civila avgiften i Gaza och misslyckandet med att fånga Hamasledaren Yahya Sinwar, viskas det nu högt om en potentiell operation för att avveckla Hizbollah. Biden-administrationens hållning är otvetydig: den kommer inte att pressa Israel att hålla tillbaka om Hizbollahs Hassan Nasrallah avvisar Amos Hochsteins diplomatiska utspel. Irans roll i denna flyktiga ekvation är komplex. Det skulle potentiellt kunna förhindra ett fullskaligt krig mellan Hizbollah och Israel. Men Iran är för närvarande indraget i sina egna inrikesfrågor efter presidentvalet. Denna politiska omvälvning, präglad av intensiva maktkamper och djupa interna splittringar, kan hindra Iran från att inleda en konflikt med Israel vid denna tidpunkt. Snarare skulle Teheran för närvarande föredra att distansera sina syriska och irakiska fraktioner från en fullskalig konflikt för att skydda sina avgörande transregionala nätverk. Irak har större strategisk betydelse för Iran än Hizbollah, och Teheran är ovilligt att äventyra det i en konflikt i södra Libanon. Teheran syftar tydligen till att isolera sig från konflikt, utan avsikt att delta i återuppbyggnad, vilket speglar dess hållning efter 2006. Medan Iran fokuserade på att rusta upp Hizbollah var det arabstater som investerade miljarder i att återuppbygga Libanon. Den här gången bör Beirut inte förvänta sig sådan ersättning. Teherans strategiska manövrering framhäver dess prioriteringar och den känsliga balansen som man försöker upprätthålla i regionen.
Mitt i eskalerande spänningar på gränsen mellan Libanon och Israel förutspår experter en oundviklig fullskalig konfrontation mellan Israel och Hizbollah. I väntan har Israel tillåtit att kalla upp till 350 000 reservister, vilket signalerar att de är redo för kraftfulla militära åtgärder. Generallöjtnant Herzi Halevi, Israels militärchef, varnade nyligen för ett nära förestående beslut som svar på Hizbollahs pågående attacker i norra Israel, en känsla som upprepades av premiärminister Netanyahu, som bekräftade Israels beredskap för avgörande åtgärder i norr. Till en början spelade Hizbollah en stödjande roll i Gazakonflikten, och har eskalerat provokationer längs gränsen, vilket resulterat i massfördrivningar av israeliska invånare. Sammandrabbningarna har också tagit hårt på Hizbollah, med rapporter som tyder på betydande förluster bland dess krigare och befälhavare. När spänningarna ökar, stödjer regionen sig för potentiell eskalering, vilket framhäver den osäkra säkerhetsdynamiken som finns. Washingtons hållning erbjuder inte mycket mer än att uppmana Israel att acceptera Nasrallahs villkor: Hizbollah kommer att upphöra med attackerna om Israel avslutar sin Gaza-konflikt, vilket nyligen upprepades av Nasrallah. Detta tillvägagångssätt riskerar att ge Nasrallah otillbörligt inflytande över förbindelserna mellan Israel och Palestina, en oro som förstärks av Libanons krav. Biden-administrationen saknar tydliga strategier utöver att råda Israel att stoppa sin sydliga offensiv för att förhindra en bredare konflikt i norr. Detta står i kontrast till den traditionella diplomatins synsätt med ”tyst styrka”.
Trots hård retorik mot Iran och dess milis verkar Washingtons avskräckande hållning osäker. Nasrallah kan tolka Biden-administrationens obeslutsamhet och tvetydighet – möjligen genom att prioritera inhemska omval framför stabilitet i Mellanöstern – som tolerans mot Hizbollahs provokationer mot Israel och eventuellt nu Europa. Efter nio månader in i kriget verkar Teheran vara övertygad om att i en total konflikt skulle Israel ge ett förödande slag mot Hizbollah, dess nyckelallierade. För Nasrallah innebär de utdragna striderna enorma påfrestningar, vilket gör en vapenvila i Gaza allt mer tilltalande, även om det innebär att Israel ensidigt stoppar sin kampanj. Skulle en allmän vapenvila förmedlas, skulle Nasrallah sannolikt följa det för att undvika ytterligare eskalering. Detta scenario bygger på en gemensam israelisk-amerikansk hållning. Israel skulle förklara att om Hizbollah inte drar sig tillbaka kommer det att inleda ett heltäckande krig, med USA som tillhandahåller vapen, underrättelser och stöd från säkerhetsrådet. Israel kommer utan tvekan att samla på sig betydande styrkor i norr för att pressa Nasrallah och Teheran att dra sig tillbaka, liknande avsnittet 2006. Men framgången för denna manöver kommer att bero på förståelsen mellan Netanyahu och Biden, som båda för närvarande står inför utmaningar på sina inhemska fronter.