Den 18 juli omvaldes Ursula von der Leyen till ordförande för EU-kommissionen, efter omvalet av Roberta Metsola till Europaparlamentets ordförande. Medan dessa två toppledare har behållit sina positioner för andra gången, är Portugals förre premiärminister António Costa inställd på att ersätta Charles Michel som Europeiska rådets ordförande.
Estlands premiärminister Kaja Kallas, en stark kritiker av Ryssland och en högljudd anhängare av Ukraina, kommer att ta över som den höga representanten för Europeiska unionen för utrikesfrågor och säkerhetspolitik, och ersätta Josep Borrell. Detta anger både kontinuitet och förändring i EU:s ledarskap.
När EU:s ledning förbereder sig för en ny mandatperiod som understryks av övergångar vid rådet och utrikeskontoret, kommer de sannolikt att visa exakt dessa trender – kontinuitet och förändring – i sitt engagemang med världen, särskilt den Indo-Stillahavsregionen.
EU:s orubbliga och långvariga engagemang för den liberala internationella ordningen, och anslutning till multilateralism, demokrati och mänskliga rättigheter, har etablerat EU som en viktig normativ kraft i den indo-Stillahavsregionen. Detta har manifesterats i EU:s Indo-Pacific-strategi, Global Gateway-initiativet, stöd för klimatförändringsinitiativ och en rad utvecklingsinitiativ som tagits i regionen, inklusive Kambodja, Laos, Östtimor och Vietnam. På andra håll, i stora globala sydregioner, särskilt Afrika, har EU gjort betydande framsteg i arbetet med partner för att främja utveckling, framsteg och fred.
Även om denna kontinuitet i EU:s tillvägagångssätt är lovvärd, behövs också snabba kurskorrigeringar i vissa av dess politik.
Först och främst är EU:s Kina-dilemma. EU har kallat Kina som ”en partner för samarbete, en ekonomisk konkurrent och en systemkonkurrent.” Men sedan termen itererades har materiella förändringar skett i den globala politiken. Från covid-19-pandemin och den ryska invasionen av Ukraina till Kinas allt mer självsäkra ställningar i Sydkinesiska havet och Taiwansundet, och dess ekonomiska tvång av europeiska länder, har Kina visat sig vara mer av en systemkonkurrent och en hård konkurrent till EU än en kollaboratör. Kinas diplomatiska och ekonomiska stöd till Ryssland för att stå emot EU:s sanktioner visar dess ståndpunkt i frågan och ifrågasätter EU:s strategi för Kina. Denna utveckling bevisar otvivelaktigt att Kina står på motsatt sida i en mångfald av frågor som utgör kärnan i EU:s normer och värderingar och har dragit nytta av en västerländsk regelbaserad liberal internationell ordning utan att ge mycket tillbaka.
Motstridiga normer och värderingar mellan EU och Kina har bara förvärrats med det pågående kriget i Ukraina och de hotande kriserna i Sydkinesiska havet och Taiwan, vilket för EU till ett vägskäl där det måste balansera sina diplomatiska och ekonomiska engagemang med Kina med dess grundläggande principer. och internationell roll.
Den senaste utvecklingen i sambanden mellan Kina och Europa har inte varit uppmuntrande. Kinas president Xi Jinpings statsbesök i Frankrike, Serbien och Ungern – hans första resa till Europa på fem år – visade EU:s (särskilt Frankrikes) oförmåga att sätta press på Kina angående handelsobalanser med EU (med en $291 miljarder underskott till förmån för Kina 2023) eller påverka Ryssland att avsluta kriget i Ukraina.
Samtidigt indikerade Tysklands förbundskansler Olaf Scholz’ resa till Kina i maj 2024 att han var beredd att bortse från Pekings människorättsrekord och starka militära ställningstaganden till förmån för ekonomiska vinster, vilket lockade det internationella samfundet. Scholz förväntades ta upp frågor om mänskliga rättigheter med Kina eftersom den kinesiska regeringens syn på mänskliga rättigheter har blivit dramatiskt mer repressiv sedan Xi Jinping övertog ledningen 2013.
Relationerna mellan Berlin och Peking har varit komplicerade. Tyskland erkänner Kina som ett säkerhetsproblem och en geopolitisk konkurrent som det borde ta bort risken från. Istället för att främja förbindelserna mellan Kina och Tyskland i linje med EU:s politik genom att kämpa för respekten för mänskliga rättigheter och internationellt erkända regler och normer, har Scholz valt en inte-rock-the-boat-strategi som inte heller skulle gynna Tysklands långsiktiga intressen inte heller hjälpa till att skydda kinesiska medborgares grundläggande mänskliga rättigheter.
Både Frankrikes och Tysklands ambivalenta attityder till Kina visar bara på deras kortsiktighet i hanteringen av Kina – en brist som måste avlyssnas och åtgärdas av EU.
Kina är också medvetet om de interna splittringarna inom EU när det gäller Ryssland. Kinas fokus på länder som Serbien, Ungern och andra är ett led i ett försök att stärka banden med pro-ryska länder som också är mottagare av stora kinesiska investeringar. Xi strävar efter att visa Kinas fortsatta inflytande i Central- och Östeuropa, trots det växande antalet länder som lämnar det Peking-ledda samarbetsinitiativet mellan Kina och Central- och Östeuropa. Peking försöker återuppliva sina infrastrukturambitioner i Europa, med Belgrad-Budapest Railway redo att bli en viktig del av Kinas Europa-uppsökande.
I ett nyligen talande exempel, Kina försökte utöva onödig press om lagstiftare från Bosnien och Hercegovina, Nordmakedonien och Slovakien (tillsammans med länder i Sydamerika och Asien) för att hindra dem från att delta i toppmötet mellan den interparlamentariska alliansen mot Kina (IPAC), som hölls i Taiwan i juli. EU:s ledning måste hitta sätt och medel för att säkerställa att olika åsikter om Kina och internationella angelägenheter inom Europa inte används till dess nackdel.
Spänningarna är höga mellan Kina och Europa på det ekonomiska området, eftersom EU nu granskar kinesiska investeringar på kontinenten, och EU-kommissionen har inlett en serie handelsutredningar som så småningom kan leda till sanktioner mot Kinas export av clean tech.
Den 4 juli kom Europeiska kommissionen infört provisoriska utjämningstullar om import av elektriska batterifordon (BEV) från Kina och drar slutsatsen att ”BEV-värdekedjan i Kina gynnas av orättvis subventionering, vilket orsakar ett hot om ekonomisk skada för EU:s BEV-tillverkare.” EU har också eskalerat sin inspektion av många kinesiska företag, förstärkt säkerhetsbestämmelserna mot den kinesiska kläddetaljisten Shein och inlett formella utredningar mot TikTok enligt Digital Services Act. EU undersöker också påstådda hinder för tillträde på Kinas medicintekniska marknad.
Mitt i denna utveckling har Kina börjat granska om EU använder ”orättvisa” icke-tariffära barriärer för att kontrollera kinesisk export till regionen och varnat för att EU:s agerande kring elfordonstullar skulle leda till ett ”handelskrig” mellan Kina och EU.
Trots handelsfriktioner är Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 utan tvekan en av de främsta orsakerna till EU:s ansträngande band med Kina. Kina har upprepade gånger förklarat sig vara en neutral part i den pågående konflikten. Trots EU:s protester visar Kinas regelbundna högprofilerade diplomatiska engagemang med Ryssland Pekings intressen och samhörighet med Ryssland. Medan Kinas stöd till Ryssland är taktiskt och drivs av ekonomiskt och militärt egenintresse, kan krigets långsiktiga inverkan och Kinas frestelse att replikera Ukraina-episoden i dess grannskap inte förbises.
EU:s nuvarande Kinapolitik har haft klara kortsiktiga vinster, men ett djupt engagemang med Kina för handel och investeringar kan leda EU in i vad som kan kallas en ”Ryssland 2.0”-situation. EU:s resurser dräneras för att stödja Ukrainas kamp mot Ryssland, vilket leder till ökat beroende av Kina – en prekär situation. Att minska riskerna inte bara med Ryssland utan även med Kina är därför det bästa sättet.
För att vara rättvis mot EU är man medveten om dessa frågor. I hennes 30 mars Kinas politiska tal i Bryssel kallade von der Leyen förbindelserna mellan Kina och EU ”obalanserade” och ”berörda alltmer av snedvridningar som skapats av Kinas statskapitalistiska system.” Hon efterlyste också att relationerna ”ombalanseras baserat på transparens, förutsägbarhet och ömsesidighet.” EU:s syn på förslaget om ekonomisk säkerhet som tillkännagavs i juni 2024 syftar också till att se över de utmaningar som EU står inför i händerna på orättvis kinesisk praxis. Det återstår att se hur EU hanterar interna och externa utmaningar som Kina har ställt upp.
EU är också försiktig med den snabbt utvecklande geopolitiska utvecklingen i Taiwansundet. Till exempel, i sitt valmanifest, tog von der Leyen en bestämd ställning till Kinas självständiga och provocerande handlingar mot Taiwan, och krävde ”kollektiva ansträngningar för att sätta in hela skalan av kombinerad statskonst för att avskräcka Kina från att ensidigt ändra status quo med militära medel, särskilt över Taiwan.”
Taiwan är faktiskt i en svår situation när det gäller att hantera ett krigförande Kina och behöver otvetydigt stöd från EU, USA och andra stora intressenter i regionen. För att förhindra en Ukraina-liknande situation i Taiwansundet måste snabb, trovärdig, multi-intressenter och långsiktig diplomatisk och militär avskräckning byggas upp för att stödja Taiwan. EU:s nya ledning skulle kunna bidra med mycket i det avseendet.
EU måste bevara sin roll som en förkämpe för globala normer, bevara och skydda en regelbaserad liberal internationell ordning baserad på principerna om demokrati, rättvisa, mänskliga rättigheter och rättsstatsprincipen. De rådande omständigheterna kräver ett mer sammanhängande, insiktsfullt, systemiskt, långsiktigt och regelbaserat EU-förhållningssätt till Kina som effektivt kan hantera den hotande Kina-utmaningen innan det är för sent.