Det som började som studentdemonstrationer för kvotering av statliga jobb har snabbt eskalerat till ett landsomfattande uppror i Bangladesh, en utbredd uppmaning till premiärminister Sheikh Hasinas avgång. Denna oro, utlöst av premiärministerns tillfälliga kommentarer om att demonstranter är ”familjer till kollaboratörer (razakarer) under befrielsekriget”, har kastat Bangladesh in i sin allvarligaste politiska kris på flera år.
Trots en dom från högsta domstolen den 21 juli som till stor del uppfyllde demonstranternas krav genom att beordra en minskning av kvoterna, har studentledare lovat att fortsätta sina protester tills alla nio krav, inklusive förbudet av Bangladesh Chatra League (BCL), studentarm av den styrande Awami League, från alla campus, möts.
Rapporter från marken, även om de är svåra att verifiera på grund av ett kommunikationsavstängning, tyder på betydande offer mellan den 18 och 21 juli. Medicinska källor rapporterar användningen av skarp ammunition mot demonstranter, snarare än gummikulor, vilket framhäver regeringens beslutsamhet att krossa protesterna genom våld. . Dagliga dödssiffror uppskattas till mellan 30 och 51 i Dhaka och närliggande städer, utan information tillgänglig om situationen någon annanstans.
Oöverträffade bilder och videor som visar polishelikoptrar som skjuter på marken och scener med omfattande våld har framkommit, vilket har fått den globala bangladeshiska diasporan att vidta åtgärder. Diasporasamhällen har arrangerat demonstrationer i större städer över hela världen, från Förenade Arabemiraten till Berlin till New York, och uppmanat till Hasinas avgång.
Hasinas administration har länge projicerat en bild av utveckling, stabilitet och ordning, upprätthållen genom våld och hot. Detta hårda grepp om makten försvagas dock.
BCL, känt för sin repressiva taktik på universitetsområden, har förödmjukats och kastats ut av studenter från flera studenthallar. Regeringens försök att återta kontrollen genom våldsamma attacker mot studenter har slagit tillbaka, spridit våldet varje dag och sporrat moralisk upprördhet över dödandet av oskyldiga studenter. Fler grupper utan intresse av offentliga tjänster, inklusive madrassa och privata universitetsstudenter, ansluter sig till protesterna.
Efter hundratals studenters död sedan den 18 juli, inklusive många från elitfamiljer i städerna, kan berättelsen bland den utbildade eliten också förändras. Tidigare likgiltiga för protester ledda av oppositionspartiet Bangladesh Nationalist Party (BNP), kan denna sektion ändra sin hållning om brutaliteten fortsätter.
Hasinas regering, som har bibehållit makten genom tre på varandra följande val som brett kritiserats som riggad, står nu inför en kritisk tidpunkt. Dess impopularitet, länge maskerad av förtryck och rädsla, har tydligt avslöjats. Det som började som en rörelse fokuserad på kvotreform har utvecklats till en återspegling av djupt rotat samhälleligt missnöje.
Protesterna verkar ha krossat det klimat av rädsla som länge har genomsyrat Bangladeshs politiska landskap. Anmärkningsvärt nog uppmanar Bangladeshier både hemma och utomlands nu öppet att Hasina ska avgå – ett krav som skulle ha varit otänkbart för bara en vecka sedan.
Student Alliance of Bangladesh, ett paraplyorgan för olika studentföreningar vid universitet i västerländska länder, har lagt fram en fempunktslista med krav. Detta inkluderar omedelbar avgång av Hasina och alla ledamöter i kabinettet, samt upplösningen av det nuvarande parlamentet.
Sociala medier är fulla av memes, slagord och till och med sånger som kräver premiärministerns avgång, vilket visar en plötslig och dramatisk förändring i allmänhetens stämningar.
Detta oöverträffade utflöde av oliktänkande, allt från gatuprotester till digital aktivism, signalerar en betydande urholkning av regeringens kontroll över den offentliga diskursen. Den snabba spridningen av anti-regeringsentiment, även bland diasporan, understryker djupet och bredden av frustration över Hasinas styre. När rörelsen tar fart, utmanar den inte bara specifik politik utan själva legitimiteten hos den nuvarande administrationen.
Det finns en påtaglig känsla av att Bangladesh har nått en punkt utan återvändo. Regeringens våldsamma svar mot oskyldiga studenter och det förödmjukande utstötandet av BCL från universitetsområden har katalyserat en förändring i det allmänna medvetandet. Landet kan inte återgå till sina gamla vanor av flera skäl.
Den första är rädslan för repressalier. Det finns en utbredd uppfattning att om situationen normaliseras kommer regeringen hänsynslöst att förfölja och straffa varje demonstrant som den gjorde 2018, under den första kvotreformrörelsen. Denna rädsla driver många att se det nuvarande upproret som deras sista ståndpunkt.
För det andra hävdar demonstranter att frågan överskrider bara procentandelar i statliga jobb. De ser det som en kamp för att återställa jämlikhet, frihet och demokrati.
För det tredje, det finns en växande insikt om att BNP, det främsta oppositionspartiet, inte kan ta upp någon betydande politisk utmaning mot denna auktoritära regim. Detta har fått många att tro att att ta upp ”motståndets mantel” är deras enda utväg.
Med 41 procent ungdomsarbetslöshet, skenande korruption och penningtvätt av Sheikh Hasinas inre krets, och hårdhänt undertryckande av oliktänkande, var Bangladesh en krutdurk redo att explodera. Med tanke på landets historia av uppror var det bara en tidsfråga innan en gnista tände upprorets lågor. Det ögonblicket verkar nu ha kommit.
Även om det noggrant hanterade informationsflödet gör det svårt att bekräfta, tyder indikationer på att sammandrabbningar kan ha minskat den 21 juli efter Högsta domstolens dom. Men med ett strikt utegångsförbud och order om att skjuta på plats, i kombination med en fullständig avstängning av internet och telekommunikation, är riktigheten i denna berättelse tveksam. Internetavbrottet väcker alarmerande oro över omfattningen av förtryck och tortyr som används för att slå ner protesterna.
En kritisk fråga skymtar: Kommer landet att se ett återupplivande av det massiva upproret den 18-19 juli? Eller kommer det att gå ner i långvariga gatustrider och motstånd, potentiellt förlama ekonomin och störa det dagliga livet när utegångsförbudet upphör och internetblockaden hävs?
Bangladeshs noggrant konstruerade berättelse om ekonomiska framsteg ligger i spillror, undergrävt av en tvåårig finanskris. Situationen har förvärrats ytterligare av Kinas vägran att förlänga ett avgörande lån på 5 miljarder dollar, vilket gör att landet kämpar för att importera bränsle och behålla sin viktiga klädindustri. Det överhängande hotet om uttag av penningöverföringar från utländska arbetare som ansluter sig till motståndskämparna lägger till ytterligare ett lager av osäkerhet till nationens ekonomiska situation.
Årets val, bojkottat av BNP, verkade initialt cementera Hasinas rädslabaserade grepp om makten. Men det greppet lättar nu tydligt när den sedan länge undertryckta befolkningen hittar sin röst. Fasaden av stabilitet som regeringen länge har upprätthållit håller på att spricka och avslöjar ett djupt missnöje.
Denna utspelade kris representerar mer än bara en politisk omvälvning; det är en potentiell vattendelare i Bangladeshs historia. Resultatet av denna konflikt kan omforma nationens politiska, ekonomiska och sociala landskap i många år framöver, med konsekvenser som sträcker sig långt utanför dess gränser.