Sedan 1990-talet har Peking avvisat Washingtons inbjudningar att delta i förhandlingar om kärnvapenkontroll. Istället har det utökat och moderniserat sin arsenal: landets beräknade 500 kärnstridsspetsar är på väg att fördubblas till 2030. Kinas framsteg, tillsammans med Nordkoreas, har haft en följdeffekt i regionen. Trots amerikanska säkerhetsgarantier vill nu en majoritet av sydkoreanerna att deras land ska ha sina egna kärnvapen, och Japans långvariga motvilja mot bomben håller på att urholkas. Asien är nu på väg att se en destabiliserande kapprustning under de kommande åren.
Om man agerar snabbt kan Washington dock stoppa denna oroande utveckling. I februari bjöd Peking in världens kärnkraftsstater att förhandla fram ett fördrag om att det inte ska användas i första hand. (USA, som har mer än tio gånger så många kärnvapen som Kina, upprätthåller en första-användningsmöjlighet.) Efter så många avvisade framsteg borde USA välkomna Kinas översikt att prata. Om Peking är beredd att förhandla i god tro bör Washington svara in natura – och trycka på för ett bredare avtal om vapenkontroll.
Washington måste engagera sig i tuff, till och med tvångsdiplomati, vilket gör det klart att Peking står inför ett skarpt val: delta på ett meningsfullt sätt i sakförhandlingar eller trotsa en massiv USA-stödd kärnkraftsuppbyggnad på sin egen bakgård. Och om kinesiska ledare vägrar att göra det, kan Washington inleda diskussioner med Seoul och Tokyo om arrangemang för kärnvapendelning, samt gå snabbare för att uppdatera och utöka sin egen arsenal, kanalisera investeringar till dess kärnvapenförsvarsindustribas.
Vissa observatörer kan invända mot denna tuffa strategi och hävdar att den kommer att bidra till kärnvapenspridning. Men det finns ett lärorikt prejudikat för Washingtons användning av tvång för att föra stater till förhandlingsbordet för vapenkontroll. 1983 satte Washington ut Pershing II-missiler med kärnvapen i Västtyskland och markuppskjutna kryssningsmissiler i Belgien, Italien och Nederländerna. Istället för att föranleda eskalering, tvingade detta aggressiva drag Moskva att engagera sig i diplomati som ledde till 1987 års kärnkraftsavtal för medeldistans, som eliminerade alla medeldistansstyrkor från Europa.
I dag bör Washington stärka sitt missilförsvar, och sina allierades, öka USA:s utplaceringar av kärnvapenubåtar och kärnvapenkapabla bombplan och fullfölja avtal om kärnvapendelning med Seoul och Tokyo. Precis som sådana drag drev Sovjetunionen till förhandlingsbordet tidigare, kunde de övertyga Kina om att förhandla i framtiden.
OTänkbart INTE MER
En tvångsstrategi gentemot Kina skulle kräva stöd från Sydkorea och Japan. Särskilt den sydkoreanska allmänheten vill gå bortom USA:s försäkringar om kärnvapenavskräckning. Två nationella undersökningar som genomfördes i år visade att mer än 70 procent av sydkoreanerna tror att deras land behöver sin egen kärnvapenarsenal. Även om sydkoreanska eliter tenderar att vara oense, fann en färsk rapport från Center for Strategic and International Studies att 61 procent av akademiker, experter, affärsmän, politiker och tjänstemän som tillfrågades skulle stödja ett alternativ för kärnvapendelning med USA ”om nödvändigt. ” En sådan medelvägsstrategi skulle innebära att Washington omdisponerade taktiska kärnvapen till Sydkorea, som inte har varit kärnvapen sedan 1991, när George HW Bush-administrationen drog tillbaka alla amerikanska kärnvapen som en del av en bredare världsomspännande neddragning.
I Japan var idén om att utveckla kärnvapen en gång otänkbar, med tanke på dess status som det enda landet i historien som har varit på väg mot en kärnvapenattack. Men så tidigt som 2002 uttalade Shinzo Abe, då medlem av Japans representanthus och ännu inte premiärminister, att ”innehavet av kärnvapenbomber är konstitutionellt, så länge de är små.” Även om en undersökning från 2020 visade att 75 procent av den japanska allmänheten fortfarande stöder ett globalt förbud mot kärnvapen, har vissa ledare för det liberala demokratiska partiet (LDP) intagit en mer tillåtande hållning. Efter Rysslands invasion av Ukraina 2022 argumenterade Abe för att Japan borde överväga ett NATO-liknande avtal om kärnvapendelning med USA. En undersökning från mars 2022 visade att 63 procent av japanerna var öppna för diskussioner om ett alternativ för kärnvapendelning. USA:s förre utrikesminister Henry Kissinger var ännu mindre försiktig om Japans kärnkraftsambitioner, och sade 2023 att Japan var ”på väg mot att bli en kärnvapenmakt om fem år.”
För tillfället fortsätter Tokyo att kämpa för icke-spridning, särskilt under ledning av premiärminister Fumio Kishida, som är medlem i LDP men vars familjerötter är knutna till Hiroshima. Men Kishidas politiska framtid är svår, och andra LDP-medlemmar som kan ersätta honom accepterar mer kärnvapen. Snart kan den kinesiska kärnkraftsexpansionen och nordkoreanska kärnvapenhot få japanska ledare att anta kärnvapensyner som mer liknar sydkoreanska ledares. Under de senaste åren har några japanska tjänstemän till och med ifrågasatt om USA:s kärnvapenparaply är tillräckligt, och föreslår istället att landet bör överväga att utveckla sin egen arsenal. ”Vi respekterar idealen om icke-spridning, förutsatt att USA:s kärnvapengaranti är perfekt”, sa Nobukatsu Kanehara, som hade tjänstgjort som biträdande kabinettssekreterare under Abe, 2021. Men han tillade en viktig varning: ”Är det? Det är den stora, stora oro för oss.”
ESKALATERA FÖR ATT AVEKALERA
Vapenkontrollens historia visar värdet av tvångspolitik för att få stater att gå med på förhandlingar. Under SALT I, den första omgången av strategiska vapenbegränsningssamtal, från slutet av 1969 till sommaren 1972, lekte USA med tanken att lägga till extra stridsspetsar till missiler, vilket övertygade sovjeterna att stanna vid förhandlingsbordet. Och USA:s president Ronald Reagans strategiska försvarsinitiativ, ett projekt för att bygga ett missilförsvarssystem i rymden, drev hans sovjetiska motsvarighet, Mikhail Gorbatjov, att vädja till amerikanerna att delta i en serie toppmöten. Inför sådana provokationer var Moskva tvungen att välja mellan att påskynda kapprustningen och att bedriva vapenkontroll. Vid dessa tillfällen lönade sig Washingtons spelande, vilket tvingade Moskva att backa.
Hur skulle tvång fungera idag? Även om nuvarande amerikansk politik motverkar ökad kärnkraftsutbyggnad, kan Washington utnyttja hotet om att beväpna Sydkorea och Japan för att föra Kina till förhandlingsbordet. Om Peking avböjde dialogen skulle det riskera ett mycket större kärnvapenhot på sin egen bakgård. Ett kärnvapen i Japan och Sydkorea skulle öka sannolikheten för missuppfattningar, felberäkningar och olyckor, vilket höjer insatserna för en kärnkraftskatastrof. Inför en så farlig verklighet kan Peking mycket väl falla under USA:s påtryckningar och inleda seriösa förhandlingar om vapenkontroll. Naturligtvis är denna strategi inte utan risk. Men ansträngningar med låg risk har misslyckats med att mildra Pekings ambitioner, vilket kräver en ny strategi för vapenkontroll.
Till och med visioner om dystopiska kärnkraftsframtider har spelat en roll för att motivera ledare att engagera sig i vapenkontroll tidigare. (Reagan hade visat lite intresse för vapenkontroll tills han tittade Dagen efteren film som skildrar en kärnvapenförintelse i den amerikanska mellanvästern.) Att lägga ut en kärnkraftsframtid med allvarliga säkerhetskostnader för Peking kan äntligen få uppmärksamhet från kinesiska eliter, något som har gäckat amerikanska tjänstemän i decennier, och dra Peking till förhandlingsbordet för seriösa diskussioner.
Washington skulle kunna utnyttja hotet om att beväpna Sydkorea och Japan för att föra Kina till förhandlingsbordet.
Om ett sådant tillvägagångssätt ska fungera måste Washington tydligt kommunicera till Peking att Kinas kärnvapenmodernisering, tillsammans med Nordkoreas utökade kärnkraftsprogram, nödvändigtvis kommer att påskynda USA-ledd regional spridning. För detta ändamål måste Washington göra klart för Seoul och Tokyo att de är öppna för att diskutera alternativ för kärnvapendelning om Peking skulle fortsätta att utöka sina kärnvapenstyrkor. Och det borde signalera till Peking att i frånvaro av materiella kärnvapensamtal, kommer uppmaningar från högerflygeln i det amerikanska utrikespolitiska etablissemanget att utöka USA:s kärnvapenarsenal att vinna fram.
Dystopiska kärnkraftsframgångar kan redan vara på gång: Pekings februariinbjudan kom fyra månader efter att kongresskommissionen för USA:s strategiska ställning, som ger kongressen råd om kärnkraftspolitik, publicerade sin årsrapport, som föreställde sig ett värsta scenario av Kina och Ryssland samarbetade i en kärnvapenkonflikt 2035. Kommissionens rekommendationer för en kärnvapenuppbyggnad som svar på det tänkta scenariot sågs utan tvekan av kinesiska ledare som ett hot.
Naturligtvis skulle den nuvarande amerikanska administrationen föredra att upprätthålla USA:s åtaganden enligt icke-spridningsavtalet för kärnvapen, som förbjuder icke-kärnvapenstater att utveckla en arsenal, och behålla sin avskräckande ställning med färre kärnvapen. Men om Peking fortsätter att utveckla sin arsenal har Washington inget annat val än att överge dessa åtaganden. Paradoxalt nog kan dess bästa chans att upprätthålla fördraget vara att först inta en position med dramatiskt ökad kärnkraft.
HÅRDBOLLL
Genom att betona de konsekvenser som väntar Kina om landet skulle fortsätta att utveckla sin arsenal, skulle Washington kunna övertyga kinesiska ledare att komma till förhandlingsbordet för bredare samtal. Om Peking går med på seriösa förhandlingar måste man visa god tro genom att tillåta större insyn i Kinas kärnvapenarsenal, ställning och planer. Så småningom skulle ett sådant arrangemang kunna omfatta Ryssland, när förhållandena väl är gynnsamma, samt Frankrike och Storbritannien.
I gengäld kan Washington erbjuda Peking ett åtagande att hjälpa till att begränsa spridningen i Östasien – till exempel genom att arbeta för att övertyga USA:s allierade att avstå från att utveckla sin egen kärnkraftskapacitet. Men för att det ska fungera måste Washington fortsätta att visa ett fast åtagande att utöka avskräckningen genom mekanismer som Nuclear Consultative Group, ett forum för att diskutera kärnkraftsfrågor med Sydkorea.
I slutändan bör USA:s mål vara att omformulera konkurrensen med Kina som en potentiellt positiv summa, med de två länderna som arbetar tillsammans för att stödja icke-spridning. Även om det inte finns någon garanti för framgång, kan inleda en ny amerikansk-kinesisk kärnvapendialog i slutändan skydda Östasien från en större kärnkraftsutbyggnad. Men först kan Washington behöva spela hardball.