Den 22 december 2024, en våldsam sammandrabbning mellan Jamaat-e-Islami och Bangladesh Nationalist Party (BNP) i Gaibandha-distriktet lämnade minst 10 personer skadade. I kölvattnet av Sheikh Hasinas avgång och oredan i Awami-ligan befinner sig Bangladesh vid ett historiskt vägskäl. Avgången för en av landets mest auktoritära ledare utgör en sällsynt möjlighet att återuppbygga sitt politiska system och ge sig in på den liberala demokratins väg. Men Bangladeshs förankrade politiska kultur, rotad i decennier av illiberal demokrati, våld och dåligt styre, kastar en lång skugga över denna utsikt. En sammandrabbning mellan BNP, Jamaat-e-Islami och den nyligen framväxande politiska plattformen ledd av revolutionära studenter verkar oundviklig och hotar att pressa nationen tillbaka in i den välbekanta cykeln av instabilitet och autokrati.
Sedan demokratin återupprättades 1990 har Bangladeshs politiska system fungerat som en fasad av demokratiskt deltagande. För de flesta medborgare har demokratin varit begränsad till den enda handlingen att avge sin röst på valdagen, med liten eller ingen makt i att forma styrning därefter. Politiska partier har använt muskelkraft på gatunivå för att dominera den politiska arenan, medan styrning har reducerats till ett verktyg för att konsolidera makten och kontrollera resurser.
Sheikh Hasinas Awami League (AL) tog dessa tendenser till oöverträffade höjder, koncentrerade makten i hennes händer och förvandlade Bangladesh från ett illiberal demokrati till en fullfjädrad auktoritär ange. Under hennes regim urholkades det institutionella oberoendet, oppositionens röster undertrycktes systematiskt och landets resurser kontrollerades av en tätt sammansvetsad elit i linje med det styrande partiet.
Den studentledda julirevolutionen 2024, som tvingade Hasina att kliva avmarkerade en dramatisk vändpunkt. Medan AL förblir i oordning, dess framtid osäker när den brottas med etiketten ”massmordsregim” på grund av grymheter som begåtts under Hasinas ledning, presenterar eran efter Hasina sin egen uppsättning utmaningar. Interimsregeringen, även om den skenbart är neutral, möter ökande påtryckningar från BNP, Jamaat-e-Islami och den revolutionära studentplattformen, som var och en tävlar om inflytande i det framväxande politiska landskapet.
BNP, som det främsta oppositionspartiet, har utan tvekan tog fart i efterdyningarna av Hasinas avgång. Det är rimligt att tro att om fria och rättvisa val hade hållits 2014, så skulle BNP ha kunnat vinna. Denna uppfattning, i kombination med det nuvarande offentliga missnöjet med AL, har fått BNP att driva på interimsregeringen för omedelbara val. Partiets förtroende stärks ytterligare av ett brett stöd, vilket tyder på att det kan vinna ett val om det hålls i dag. BNP:s tidigare misslyckanden i förvaltningen och dess samband med korruption och utpressning förblir dock betydande utmaningar som den måste ta itu med för att återuppbygga allmänhetens förtroende och etablera sig som en trovärdig kraft för förändring.
Jamaat-e-Islami, den största islamistiska partiet i Bangladeshhar också upplevt ett uppsving. Jamaat, som länge var marginaliserad och förföljd under Hasinas regim, har utnyttjat sin organisatoriska styrka och sin positiva roll i julirevolutionen för att återvinna politisk relevans. Partiets motståndskraft inför motgångar har fått det förnyad respekt bland vissa delar av befolkningen. Ändå står Jamaat inför betydande utmaningar när det gäller att övervinna sitt polariserande förflutna, särskilt dess kontroversiella roll under 1971 års befrielsekrig. Medan Jamaat har lyckats positionera sig som en legitim politisk kraft, fortsätter dess kritiker – både inom BNP och bland det civila samhället – att betrakta den med misstänksamhet. För Jamaat kommer det att omdefiniera sin identitet och utöka dess dragningskraft vara avgörande för dess överlevnad och framgång i den nya politiska ordningen.
Studenterna som ledde julirevolutionen är en annan framväxande kraft på Bangladeshs politiska arena. Deras rörelse, driven av en önskan att bryta sig loss från de traditionella politiska eliternas korrupta och nepotistiska metoder, försöker ta itu med systemfrågor som meritokrati och maktkoncentration. Eleverna är i färd med att bilda en ny politisk plattformvilket potentiellt skulle kunna störa det förankrade tvåpartisystemet och föra nya idéer till Bangladeshs politiska diskurs. Men deras begynnande rörelse står inför många hinder, inklusive interna splittringar, brist på politisk erfarenhet och utmaningen att navigera i en polariserad och ofta våldsam politisk miljö. Etablerade partier har redan börjat förtal av interimsregeringen vilket ytterligare skulle kunna komplicera dess ansträngningar att etablera sig som ett trovärdigt alternativ.
Trots de stora förändringarna sedan sommaren 2024 är Bangladeshs politiska kultur fortfarande djupt polariserad. Även om polarisering är ett naturligt inslag i demokratisk politik, eskalerar den i Bangladesh ofta till våld och tvång på gatunivå. BNP, Jamaat och den revolutionära studentplattformen har redan börjat handla med anklagelser, vilket fördjupar splittringen bland deras anhängare. BNP:s intelligentsia har stämplat Jamaat och Awami League som ”massmördare” ansvariga för grymheterna 1971 respektive våldet 2024. Jamaats intellektuella anklagar i sin tur BNP för utpressning och opportunism. Samtidigt skyller studentledarna på de etablerade partierna för undergräver interimsregeringen och hindra reformansträngningar. Denna cykel av ärekränkning och skuld hotar att spåra ur de ömtåliga framsteg som gjorts i kölvattnet av Hasinas avgång.
Roten till Bangladeshs politiska sjukdomskänsla ligger i dess djupt bristfälliga system, som prioriterar politisk lojalitet framför meriter. Maktbefattningar – från universitetsrektorer till överdomare – tilldelas alltid utifrån politisk tillhörighet snarare än kompetens. Detta beskyddarsystem vidmakthåller korruption, ineffektivitet och allmänhetens misstro, vilket hindrar landet från att förverkliga sin demokratiska potential. Om inte tillgången till resurser och möjligheter är systematiserad och baserad på meriter kommer bangladeshier aldrig att uppleva demokratins sanna väsen.
För att bryta sig loss från denna cykel behöver Bangladesh radikala konstitutionella och systemiska reformer. Avpolitiseringen av institutionerna är väsentlig, med utnämningar vid universitet, rättsväsende och offentlig tjänst som görs på grundval av meriter och konkurrens snarare än politisk trohet. Valreformer är också avgörande, inklusive inrättandet av en oberoende valkommission och mekanismer för att förhindra väljarnas hot och bedrägeri. Att decentralisera makten för att ge lokala myndigheter skulle minska koncentrationen av auktoriteter i händerna på ett fåtal individer eller partier. Att stärka det civila samhället och uppmuntra opartiska organisationer att främja ansvarsskyldighet och transparens skulle ytterligare stärka demokratiskt styre. Att ta itu med tidigare grymheter genom en transparent och inkluderande process av övergångsrättvisa skulle dessutom hjälpa till att läka nationens splittringar.
Inkluderandet av unga ledare och rörelser i styrning och beslutsfattande är ett annat viktigt steg. Studenterna som ledde julirevolutionen representerar en ny generation bangladeshier som är ivriga att utmana status quo. Att förse dem med plattformar för att delta i den politiska processen skulle inte bara diversifiera landets ledarskap utan också ge nya perspektiv till dess styrning.
Bangladesh står i en kritisk tidpunkt. Sheikh Hasinas fall och upplösningen av Awami-ligan erbjuder en gång i generationen möjlighet att förändra landets politiska system. De ökande spänningarna mellan BNP, Jamaat-e-Islami och den revolutionära studentplattformen hotar dock att försätta landet tillbaka i kaos. Utan radikala reformer av konstitutionen och styrelsestrukturerna riskerar Bangladesh att upprepa sin historia av illiberal demokrati och auktoritärism.
Den interimistiska regeringen, de politiska partierna och det civila samhället måste ta sig an och prioritera nationens långsiktiga intressen framför kortsiktiga maktkamper. Drömmen om en liberal demokrati i Bangladesh kommer bara att förverkligas om alla intressenter förbinder sig till systemreformer och arbetar tillsammans för att kartlägga en ny kurs för landet. Tid är avgörande, och de val som görs i detta kritiska ögonblick kommer att forma Bangladeshs framtid för kommande generationer.