Den 23 juli nådde 14 palestinska partier en överenskommelse om en enhetsfrontsregering efter krigets slut. Pekingavtalet ger skenbart en lösning på frågan om efterkrigstidens regering i Gaza. Hamas, som tagit ett slag under de senaste månaderna, hade tidigare förklarat att de inte längre kunde styra regeringen på egen hand. USA:s förslag att Fatah skulle ta över verkade också osannolikt, eftersom Fatah inte har råd att gå in i vakuumet utan att ådra sig anklagelsen för att följa Amerika-Israel-alliansens fotspår. In klev Kina, som en alternativ stormakt som åtnjuter bättre trovärdighet än amerikanerna bland palestinier och förmedlar en nationell enhetsuppgörelse. Pekingplanen som sammanför Fatah och Hamas är nu en direkt konkurrent mot Emiratis plan att placera ett tillfälligt internationellt uppdrag som inte inkluderar varken Fatah eller Hamas.
Förutsägbart har Pekingavtalet åtföljts av militär upptrappning mot Israel på alla fronter. På kvällen den 28 juli riktade Hizbollah en störtflod av Katyusha- och Falaq-raketer mot Golan och dödade mer än 10 barn på en idrottsplats i den drusiska staden Shams Abdal. Houthierna har successivt eskalerat till att använda ballistiska missiler, riktade mot den södra delen av Israel. Iran har utfärdat nya hot om en marin blockad av den israeliska kusten. Syriens ledare Bashar al-Assad reste till Moskva för att diskutera närmande med Turkiye och för att söka skydd från regional upptrappning. Ryssland har varnat Israel för konsekvenserna.
Den senaste tidens upptrappning på alla fronter är ett samordnat drag för att pressa Israel till vapenvila. Det avgörande elementet i händelsekedjan är enhetsavtalet i Peking, som nu har garanterat Hamas politiska överlevnad, om än i skadat och dåligt skick, samt löst Fatahs legitimitetsproblem i Gaza. En vapenvila nu är genomförbar för den palestinska sidan eftersom parterna har lyckats utveckla en gemensam grund. Sammankomsten av 14 partier är en effektiv styrka för att åsidosätta de anti-Fatah huvudpersonerna i Emirati-planen.
Ur Israels perspektiv är Pekingavtalet ett politiskt bakslag eftersom dess påstående om att hålla Gaza militärt på obestämd tid nu väger mindre med tanke på att en nationell enhetsregering för och för palestinier håller på att ta makten. Avtalet kommer också att testa Israels beslutsamhet att hålla Hamas utanför regeringen. Framgången med Pekingavtalet kommer att ge en stark drivkraft för Israel att ta ”dagen efter”-samtal med USA och Gulf-arabstaterna med mycket större allvar eftersom situationen har konverterats till en kapplöpning mot tiden.
Internationellt framträder Israels växande isolering som en viktig faktor. Benjamin Netanyahus tal i kongressen betonade upprepade gånger nödvändigheten av ett fortsatt och orubbligt USA:s stöd för Israels krigsinsats. Han försökte imponera på den amerikanska publiken att kriget inte är enbart Israels och har en direkt bäring på USA och dess kamp mot terrorismen. Trots det uppmuntrande mottagande som Netanyahu fick i kongressen, är sanningen att Israel idag är ganska isolerat mot den månghövdade, mäktiga alliansen ledd av Iran, förstärkt av Kinas och Rysslands militära och diplomatiska och militära stöd.
Relationerna mellan Israel och Väst har gått in i en tumultartad period. Europa är upptaget av kriget i Ukraina och även om det inte vore så är det inhemska stödet till Israel i europeiska länder långt ifrån enhälligt. Vissa europeiska länder har diplomatiskt erkänt palestinsk stat. Den nya Labour-regeringen i Storbritannien har återinitierat överföring av medel till UNRWA och stött Internationella brottmålsdomstolens fråga om arresteringsorder mot Netanyahu och försvarsminister Yoav Gallant. Till och med den nuvarande amerikanska regeringen har endast stött Israel villkorligt och försökt balansera engagemang för israelisk säkerhet med inrikespolitiska tvång: driva på för vapenvila, efterlysa återhållsamhet och sätta restriktioner på vapenöverföringar. Att 2024 är ett valår och en ganska stor pro-palestinsk valkrets stödjer det demokratiska partiet vid makten har komplicerat scenariot. Det är inte konstigt att Netanyahu kopplade samman de anti-israeliska demonstranterna som löpte amok i USA med iransk sponsring, eftersom protesterna ständigt trycker på den röda linjen för USA:s regeringsstöd till Israel. Ett växande avstånd mellan den amerikanska regeringen och Israel kommer att uppmuntra den anti-israeliska axeln att eskalera kriget och gå därifrån med en bättre affär. Det verkliga värdet av de gisslan som kidnappades av Hamas den 7 oktober demonstreras nu, vilket skapar demoralisering och splittring inom Israel och fungerar som ett effektivt förhandlingskort för Hamas överlevnad.
En fungerande palestinsk enighet, ökat ryskt deltagande och Kinas intåg, i kombination med Israels växande avstånd från väst och internationell isolering har tillfälligt tippat balansen till förmån för den anti-israeliska axeln. Med stöd av Pekingöverenskommelsen har den regionala anti-israeliska axeln ökat tempot med avsikten att lägga större kostnader på Israel för att trycka in det i ett hörn och få fram en vapenvila.
Men kommer denna beräkning att gå enligt plan? Hizbollahs raketattack mot Golan kommer med största sannolikhet att leda till hårda israeliska vedergällningar, som möjligen utlöser krig i Libanon. Israel har dessutom en kuslig vana att vända på steken under de mest ogynnsamma omständigheterna, som under krigen 1967 och 1973. Det råder dock ingen tvekan om att Israels militära och politiska kapacitet kommer att utsättas för deras största test sedan 1973. En faktor att se upp för kommer de arabiska staterna i viken att vara irrelevanta från och med den 7 oktober, men återställda till diplomatisk betydelse efter Peking-avtalet som rivaliserande påverkare av fredens form ”dagen efter”.