Om det inte finns någon gud – alls – vem är vi för varandra då?

I vårt ”moderna” samhälle blir vi uppfostrade till att vi ska visa vördnad och respekt för människor som har en tro på någonting. Till exempel tron på att vaccin stoppar spridning av covid, tron på att Ryssland vill ta över världen, banksystemet eller om man har en tro på en gud och följer dennes heliga skrift. Och kritiserar man någonting av det som många tror på och upplever som sanning – då blir man stämplad som än det ena – än det andra – och kallad för fula saker, så som konspirationsteoretiker eller vad nu för tramsiga epitet människor gillar att klistra på varandra istället för att lyssna på varandra. Detta främjar inte mänsklig utveckling – det snarare snarare begränsar vår tankeförmåga – och gör oss blinda för det som faktiskt är sant.

I ett samtal med våra medmänniskor, så innebär det att vi har möjlighet att vidga liksom att fördjupa vår tankeförmåga, vilket är möjligt när vi får ny kunskap eller ny information. Vi har då möjlighet att välja att förkasta, fördjupa eller pröva nya teorier eller information. I detta blottar sig personlig utveckling – att faktiskt tillstå sig själv att ta till sig ny information – med vetskap om att ingen människa på den här planeten är eller har varit fullkomlig. Ingen människa kan veta allt – och det måste man tillstå sig själv att vara ödmjuk inför. Det innebär att varje individ har en funktion liksom roll att fylla i den här världen – att tillstå sig själv att ha ett öppet sinne – för att förmå att vilja utvecklas – och gå framåt. Istället för att stå still stil och anpassa sina tankar utifrån vad andra tycker och tänker – eller vad andra har sagt åt oss att tycka och tänka.

I ett sammanhang där den högsta önskan är att få vara fri och sedd som en fri individ – i sina tankar och känslor – så främjas vi inte av att begränsa vår frihet utifrån att låta våra värderingar styrs av att vi tror en massa saker – när det i själva verket finns en sanning – det vill säga – någonting konkret att förhålla sig till.

Igår spreds det klipp i mitt flöde på sociala medier om när Rasmus Paludan  var i Borås för att tända eld på en koran.  Han möts av en folksamling som står och skriker på honom – och ber honom att fara åt helvete. Om man begrundar det scenariot – och rannsakar sig själv – så kan man ju ställa sig frågan vad är det för liv an har valt för sig själv, och hur begränsad är man i sina tankar – när man vigt sitt liv åt en bok – en ”helig skrift” – som någon eller några har skrivit i ett givet syfte – för två tusen år sen – om hur man ska vara och hur man ska leva ett värdigt liv? För mig tycks det som att Rasmus Paludan eftersträvar att väcka människor – att få folk att tänka efter – rannsaka sig själva: är det rimligt att låta sig bli så känslomässigt berörd av en annan persons handlingar – när det är uppenbart att Paludans enda rimliga önskan är att provocera fram reaktioner? Båda parter i detta fallet framstår som förlorare. Paludan därför att han söker konfrontation med människor vars liv efterlevs och förhålls utifrån vad som anges i en bok – och samma människor som viger sin energi  och sina tankar åt att låta sig provoceras – då en person kritiserar deras sätt att leva och förhålla sig till vekligheten?

Om vi samtidigt begrundar – vad vi får för samhälle – om alla människor på planeten förhåller sig till en bok som skrevs för 2000 år sedan; kommer det främja mänsklighetens utveckling – eller kommer vi stå kvar på exakt samma plats som vi gör idag – till gagn för vem? En allsmäktig gud?