Stay-behind är vad man kallar det av Nato kontrollerande nätverk av paramilitära grupper som skapades i Västeuropa under det kalla kriget för att underlätta gerillakrigföring och motstånd efter en eventuell sovjetisk invasion. Dessa paramilitära grupper mottog stöd från säkerhetstjänsten i respektive land och medlemmarna i grupperna rekryterades till största delen från den civila befolkningen. Efter 1990 har regeringarna i Belgien, Frankrike, Grekland, Nederländerna, Tyskland och Italien medgivit att man har deltagit i stay-behind-nätverk.
När Hitler ockuperade Österrike 1938 arbetade den brittiska underrättelsetjänsten med att utveckla motståndsgrupper som skulle bekämpa fienden efter en ockupation. Efter andra världskriget var det inte längre tyskarna utan Sovjetunionen och kommunismen som blev fienderna. Den starka antikommunismen i USA bidrog till att skapa hemliga arméer som byggdes upp av Nato i olika europeiska länder, så även i Sverige.
Nato-organet ”Allied Clandestine Committe/Special Operations Planning Staff” (ACC/SOPS) koordinerade Stay-behind i 16 länder i Västeuropa samt i Iran.Bland de rekryterade fanns även före detta nazister vars förflutna under andra världskriget man inte brydde sig så mycket om.
När den befarade sovjetiska ockupationen inte ägde rum började de olika Stay-behind-grupperna att bli aktiva inom respektive lands politik med syftet att hålla kommunistiska grupper i Västeuropa borta från makten eftersom framförallt USA och Storbritannien fruktade att dessa grupper kunde förråda Nato-hemligheter till Sovjetunionen. Medlemmar i Stay-behind var involverade i terrorattentat i exempelvis Italien, Tyskland och Belgien. I Italien skylldes terrorattentat på vänstergrupper som de Röda brigaderna vars medlemmar arresterades efter dådet. Stay-behind hjälpte även vid militärkuppen i Grekland 1967, i Turkiet användes gruppen för att döda kurderna.
Rörelsens existens offentliggjordes 1990 av Italiens premiärminister Giulio Andreotti och det inleddes en serie rättsliga undersökningar 1990–1992 mot den italienska avdelningen som bar kodnamnet operation Gladio.
I Sverige var det de nära kontakterna mellan NATO och det officiellt alliansfria Sverige som ledde till bildandet av Stay-behind. Inrikesminister Eije Mossberg och statsminister Tage Erlander blev de drivande krafterna för att bygga upp en sådan grupp. Ett brev till Telegrafverkets generaldirektör, där Erlander ger i uppdrag att bilda en hemlig motståndsrörelse, är ett av de få bevisen att nätverket faktiskt existerade. Som ledare för gruppen utsågs direktören för försäkringsbolaget Thule, Alvar Lindencrona som hade ett stort kontaktnätverk och som sågs som effektiv, initiativrik och riskvillig vilket kan ha bidragit till att han blev ledare för svenska Stay-behind. Även Televerkets generaldirektör Håkan Sterky var aktiv i bildandet av gruppen. Underrättelseorganisationen Grupp B hade redan 1946 eller 1947 börjat med att organisera ett Stay-behind-nätverk.
Även om CIA från början hade planer på att skapa en egen grupp i Sverige kunde regeringen få igenom att bygga en svensk variant av Stay-behind. I kommittén fanns statsministern, utrikesministern (sedan 1969 även försvarsministern) och företrädare för arbetare, tjänstemän, jordbrukare, polis, militär och televerket. Denna breda representation skulle garantera att organisationen hade legitimitet hos folket under en eventuell ockupation. 1954 informerade Erlander de borgerliga ledarna Bertil Ohlin (FP) och Jarl Hjalmarsson (H) om Stay-behind, dock utan att nämna så många detaljer, såsom namn på medlemmarna. Inte ens Erlanders medarbetare som den senare statsministern Ingvar Carlsson förstod varför Erlander träffade Lindencrona så ofta, Carlsson antog att de pratade om försäkringsfrågor.
Trots att Lindencronas grupp hade möten hemma på Stureplan 4 hade hans familj ingen aning om hans egentliga uppdrag. När dottern Elisabeth undrade varför Erlander så ofta var hemma hos dem svarade han ”jag jobbar för mitt land” utan att delge några detaljer. Familjens skidsemestrar i Storlien använde Lindencrona för att hålla kontakt med Högfjällshotellets direktör som 1998 framträdde öppet som medlem i Stay-behind. När Elisabeth hade fyllt 18 använde Alvar Lindencrona sin dotter som täckmantel under sina resor till andra länder som officiellt deklarerades som studieresor för Elisabeth men som egentligen hade till syfte att hålla kontakt med Stay-behind i andra länder. Svenska Stay-behinds dagliga verksamhet sköttes från en lägenhet i Stockholm på Bergsgatan 16. Organisationen hade även ett hemligt kontor i Thulehuset på Sveavägen som man kom åt från Luntmakargatan.
Organisatoriskt var Stay-behind uppdelat i olika regionala ledare där ovannämnde Geijer exempelvis var ledare för en del av Norrland, Småland och Östergötland leddes av en köpman som obehindrat kunde resa runt. Varje regional ledare hade sedan befälet över ett antal motståndsceller, i Geijers fall cirka 60–70 man. Även en stab på sju till nio man var underordnad varje regional ledare. Enligt före detta försvarsstabschefen Carl Eric Almgren bestod rörelsen totalt av 300–400 personer. Medlemmarna var hemliga och använde sig av täcknamn.
Giesecke säger att han inte känner till några vapenlager för Stay-behind och menar att det inte förekom någon utbildning i vapentjänst. Författaren Mikael Holmström menar dock att det inte var något problem för gruppen att komma åt vapen eftersom höga militärer satt med i Stay-behinds ledning. Indirekt förfogade Stay-behind därmed över den svenska armén som kunde mobilisera 750 000 man, den frivilliga skytterörelsen som kunde aktivera 210 000 medlemmar, hemvärnet med 120 000 personer som förfogade över k-pistar och automatkarbiner och Svenska Pistolskytteförbundet med sina 70 000 medlemmar som kunde bidra med mer diskreta pistoler.
Enligt vissa uppgifter avvecklades Stay-behind åren 2001–2003, men enligt andra uppgifter så kan rörelsen finnas kvar fast i annan skepnad.
Inga-Britt Ahlenius och andra har menat att det borde utredas om Stay-behind kunde ha varit inblandat i mordet på Olof Palme. Förre chefen för Säkerhetspolisens kontraspionage Olof Frånstedt skrev i del 2 av sin memoarbok ”Spionjägaren” att han misstänkte att Grupp Barbro, som enligt Olof Frånstedt hade viss anknytning till Stay-behind, kunde ha varit inblandade i mordet.
Tidpunkten för mordet på Olof Palme skulle kunna hänga ihop med hans planerade resa till Moskva som skulle äga rum våren 1986 där Palme och Gorbatjov eventuellt hade diskuterat en kärnvapenfri zon i Europa, något som oroade både CIA, regeringen i Washington och Pentagon.
Agneta Norberg menar att det kan finnas en koppling mellan Stay-behind och Palmemordet eftersom mordet ägde rum i närheten av Thulehuset på Sveavägen där Stay-behind hade ett eget kontor. Enligt Norberg finns det även ett telegram från italienska P2 till republikanska partiet i USA där det står: ”Det svenska trädet kommer snart att falla. Säg det till vår gode vän Bush”.
Andreas Swedberg
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.