Nyligen åkte Japans parlamentariska vice utrikesminister, Matsumoto Hisashi, till Riyadh för att besöka Saudiarabiens judoförbund i hopp om att stärka de bilaterala förbindelserna. Han träffade också saudiska tjänstemän för att diskutera möjligheter under Riyadhs ”Vision 2030”, en omstrukturering och modernisering av den saudiska ekonomin under ledning av den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman.
För Riyadh är strategin av avgörande betydelse med tanke på dess växande behov av externa investeringar. Många länder gör en övergång från fossila bränslen, vilket minskar den globala efterfrågan på olja. Den saudiska storslagna strategin syftar också till att förändra sin image och samtidigt sin utrikespolitik. I det syftet är ”mjuk makt” – nationernas förmåga att attrahera baserat på legitimiteten hos deras tillskrivna värderingar – nyckeln.
Nära kopplat till mjuka maktsträvanden är nation branding, där länder kan göra om sin globala image på olika sätt. För Riyadh har det varit genom sport, som har varit en välsignelse för kungariket och det bredare Mellanöstern. Saudiarabien har lyckats attrahera främsta talanger till Saudi Pro League, medan Qatar höll ett mycket framgångsrikt världsmästerskap 2022. Och FIFA, det styrande organet bakom fotbollen, har gett kronprinsen ytterligare en framgång via värdrättigheterna till fotbolls-VM 2034, där Riyadh var den enda budgivaren. Saudiarabiens offentliga investeringsfond (PIF) har investerat miljarder till stora sportevenemang, inklusive fotboll, golf och Formel 1. Och i Hisashis besök i Riyadh hölls diskussioner om samarbete för de 20:e Asian Games som kommer att hållas i Nagoya 2026.
Faran är dock ”sporttvätt” av länder i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) med urusla människorättsrekord. Bakom kulisserna av dessa händelser sker ofta övergrepp på migrantarbetare. I Doha var avgiften för migranter hög, med 6 500 migranter som rapporterades döda i februari 2021 sedan Qatar vann sitt VM-bud. En annan rapport noterade att Bangladesh förlorade minst fyra personer per dag som arbetade i Saudiarabien 2022, med mer än 13 500 som dog mellan 2008 och 2022. Mycket av detta beror på dåliga arbetsförhållanden samt Saudis ”Kafala” sponsringssystem, som knyter an migranter till sin arbetsgivare.
Lockelsen av miljarder i intäkter, sponsring och löftet om accelererad ekonomisk tillväxt får ofta multinationella företag och utvecklade länder att blunda för kränkningar av mänskliga rättigheter och arbeta för att skapa varaktiga ekonomiska partnerskap. Japan verkar följa efter. 2025 markerar 70-årsdagen av Japan-Saudiarabiska bilaterala förbindelser och Japans utrikesministerium har godkänt ett brett utbud av evenemang som ska hållas i Japan och i Saudiarabien. Japans regering håller en ansökningsprocess för dessa evenemang, där sökande varnas för kränkningar av allmän ordning eller moral, kränkningar av religion eller främjande av ideologier, eller de som inte tjänar allmänhetens intresse.
Även om dessa symboliska händelser förväntas vara mindre och banden mellan Tokyo och Riyadh förväntas växa, kan Japan inte ignorera eller överge mänskliga rättigheter i processen. Som Saudiarabiens Fourth Cycle Universal Periodic Review (UPR), en mekanism för mänskliga rättigheter inom FN, var Japans ledarskap frånvarande när det gäller kritiskt skydd av mänskliga rättigheter för migrantarbetare. Förutsägbart var drabbade länder eller de med höga överföringshastigheter som Bangladesh, Nepal, Mexiko, Uruguay och Brasilien bland de handfulla som gav specifika rekommendationer angående förbättring av arbetslagstiftningen för invandrarbefolkningar. Japan kom inte med några specifika rekommendationer och språket som användes var i bästa fall ljummet.
Japans meritlista med Riyadh är långt ifrån strålande. Under 2017 skapade de två länderna ”Saudi-Japan Vision 2030”, ett ramverk för ett strategiskt partnerskap som utforskar omfattande områden av ekonomiskt samarbete med offentlig och privat sektors engagemang för att påskynda ekonomisk tillväxt och utveckling. Och medan människorättsorganisationer hade pressat Japans regering att arbeta med mänskliga rättigheter i diskussionerna om möten med höga saudiska tjänstemän, föll samtalen återigen på döva öron.
Det kommer dock att finnas fler möjligheter. Japans egen ”mjuka kraft” har byggts på export av kulturella värden och ”söta” produkter älskade av många. Med början på 1990-talet skapade den en ny bild för sig själv genom att främja mänskliga rättigheter genom bilateral och multilateral diplomati. Det har dock gått tillbaka på detta område, vilket bevisas av initiala bristfälliga ansträngningar för att avskräcka japanska företag från att göra affärer i Myanmar efter kuppen. Tom Andrews, FN:s särskilda rapportör om situationen för mänskliga rättigheter i Myanmar, uppmanade Japan under förre premiärministern Fumio Kishida att ”omkalibrera” ett sviktande internationellt svar. Medan Kirin Brewery och andra japanska företag slutligen övergav sina partnerskap med statligt ägda företag, är Japans ledarskap för mänskliga rättigheter fortfarande under granskning.
Genom sitt samarbete med Saudiarabien och andra människorättskränkande länder i Mellanöstern måste Japan hitta ett sätt att leda igen. Det växande partnerskapet med Riyadh är nu ett kritiskt test.
Mark S. Cogan är docent i freds- och konfliktstudier vid Kansai Gaidai University i Osaka, Japan. Han är en före detta kommunikationsspecialist vid FN i Sydostasien, Afrika söder om Sahara och Mellanöstern.