Uppstigningen av Kinas ekonomiska inflytande i Afrika är obestridlig, med Kina som överträffade USA som kontinentens största handelspartner 2009 och på senare tid fyrdubblade handelsvolymen mellan USA och Afrika. Handelsklyftan har bekymrat amerikanska politiker över att urholka USA:s inflytande på kontinenten, vilket ökar aptiten på utvecklings- och infrastrukturinvesteringar för att underlätta ekonomiska band mellan USA och Afrika. Det är i detta sammanhang som Lobito-korridoren – en 1 300 km lång järnväg som korsar Zambia, Demokratiska republiken Kongo (DRC) och Zambia – först kom i dagen 2023.
Varje amerikanskt initiativ i Afrika är avsett att ta igen Kinas mer långvariga och mer omfattande engagemangsstrategi. Under det senaste decenniet har sådana ansträngningar löpt genom Belt and Road Initiative (BRI), ett kolossalt projekt för infrastruktur och ekonomisk utveckling som sträcker sig över Asien, Europa och Afrika. Hittills har 52 afrikanska regeringar undertecknat BRI-relaterade samförståndsavtal (MoU), och initiativet har översatts till miljarder dollar som investerats i byggandet av vägar, hamnar, järnvägar och annan kritisk infrastruktur. Bara under 2023 flödade omkring 21,7 miljarder dollar i lån från BRI till Afrika.
Finansflöden av denna kaliber är aldrig geopolitiskt neutrala, och i det här fallet har de gett Kina oöverträffad tillgång till Afrikas enorma mineralrikedom, med bara två exempel är Demokratiska republiken Kongo, där kinesiska företag äger 72 % av all kobolt och koppar gruvor och Guinea, där kinesiska företag dominerar bauxitindustrin och är stora intressenter i den vidsträckta järngruvan Simandou.
Lobito Corridor: Slår BRI i sitt eget spel
Gå in i Lobito-korridoren, ett USA-förkämpat försök att engagera sig med Afrika på ett sätt som liknar BRI. Projektet, som tillkännagavs i oktober 2023 vid EU Global Gateway Forum, samlar African Development Bank (AfDB), Africa Finance Corporation (AFC), USA och Europeiska kommissionen, som tillsammans kommer att genomföra byggandet av en järnväg som förbinder nordvästra Zambia till den angolanska hamnen Lobito vid Atlanten.
Finansieringsstrukturen för Lobito-korridoren speglar den för Belt and Road, där USA spelar rollen som den primära facilitatorn, om än på ett sätt som tillåter privat finansiering att spela en roll. Från projektets start till september 2024 har USA dedikerat över 3 miljarder dollar i finansiering inom flera sektorer, inklusive transport och logistik, jordbruk, ren energi, hälsa och digital tillgång. Mycket av finansieringen kommer via Partnership for Global Infrastructure (PGI), en gemensam insats från G7-länder som söker en större roll i det globala infrastrukturområdet, som först etablerades 2022.
Målet med Lobito-korridoren är också bekant genom att den strävar efter att bygga ny infrastruktur i kapitalbristande utvecklingsländer, infrastruktur som kanske inte är lönsam i och för sig även om den möjliggör annan lönsam (och tillväxtfrämjande) ekonomisk verksamhet. Projektet föreställer byggandet av cirka 550 km nytt järnvägsspår i Zambia, från Jimbe på gränsen till Chingola i det zambiska kopparbältet. Den här nya linjen kommer att anslutas till det nybyggda spåret på den angolanska sidan av gränsen, som kommer att ansluta till den redan existerande Benguela-järnvägen vid Luacano. Slutresultatet blir en ny maritim exportkorridor som ger Zambia tillgång till Atlanten. Projektet omfattar också byggandet av cirka 260 km matarvägar längs korridoren och renoveringar av den 120 år gamla Benguela-järnvägen.
Slutligen speglar Lobito-korridoren Belt and Road genom att den främjar amerikanska och västerländska ekonomiska intressen i en mer holistisk mening, en som ser bortom förväntade förluster på själva infrastrukturen. Först och främst föreställer projektet handelsflöden västerut via Atlanten, vilket kommer att hjälpa till att hämta viktiga mineraler och råvaror som behövs för energiomställningen, särskilt från DRC. Koppar är en viktig faktor här eftersom Lobito-korridoren har potential att säkra försörjningslinjer från både DRC och Zambia, eftersom den nya järnvägen för första gången förbinder det zambiska kopparbältet med en atlanthamn. Tidigare har den zambiska metallexporten tenderat att strömma österut för export från Tanzanias hamn i Dar El Salaam.
En transafrikansk korridor? Lobito Corridor ser ut att expandera till Tanzania
USA visade sin hand om framtida planer för Lobito-korridoren i augusti 2024 när Helaina Matza, en särskild koordinator för PGI vid det amerikanska utrikesdepartementet, avslöjade att diskussioner har förts om att utöka korridoren till Tanzania. Under en presskonferens påstod Matza att USA:s politik alltid hade varit regional i dess synsätt och försökte förverkliga en bredare transafrikansk korridor, som överbryggar Atlanten och Indiska oceanen, snarare än en uppsättning ad hoc-infrastrukturprojekt. Matza noterade för övrigt också att den inledande fasen av Lobito-korridoren – renoveringen av Benguela-järnvägen – fortskred smidigt, med koppartransporter som redan flödade från DRC till USA för första gången. Den andra och mer ambitiösa fasen av byggandet av en ny järnväg i Zambia väntade på slutförandet av förstudier.
Beslutet att öppna upp korridoren – och alla viktiga mineraler längs den – för handel österut via Dar El Salaam kan till en början verka kontraintuitivt ur ett nollsumme-geopolitiks perspektiv. Men det här är sannolikt en fråga om långsiktighet. För det första finns infrastrukturen i stort sett redan i form av Tazara-linjen som förbinder Dar Es Salaam vid Indiska oceanen och Kapiri Mposhi i Zambia. För att ansluta till Lobito-korridoren i Chingola skulle det krävas cirka 200 km grönt byggande. För det andra, att inse den transafrikanska korridoren skulle stärka de mjuka maktbetygen för PGI, som påstår sig motiveras av att framför allt främja god förvaltning och regional ekonomisk tillväxt. Enligt Matza är USA:s främsta intresse här att försörjningskedjan är motståndskraftig och att säkerställa att de kritiska mineralerna når regionala och globala marknader (istället för att absorberas av konkurrerande merkantila system som Belt och Road).
För lite för sent för USA:s engagemang i Afrika?
Betydelsen av Lobito-korridoren kan inte överskattas, och inte heller dess aktualitet. Kinesiska utländska direktinvesteringar i Afrika är fortfarande högre än västerländska stater, i genomsnitt cirka 4 miljarder dollar från 2019-2021 medan amerikanska utländska direktinvesteringar blev negativa några år. Ändå har den konkurrensfördelen minskat på senare tid. En ekonomisk avmattning efter pandemin och försvagade utlåningsmöjligheter har fått BRI-relaterade investeringar att rasa i Afrika, från 16,5 miljarder USD 2021 till 7,5 miljarder USD 2023 – en minskning med 55 %. Dessutom, enligt resultat från Bruegelhar en känsla av trötthet inträtt där uppfattningarna om Belt and Road har försämrats över många geografier från 2017-2022, delvis på grund av ökande skuldoro i BRI-staterna.
Häri ligger den verkliga möjligheten för Lobito-korridoren och dess västerländska stödjare. Det är inte de handelsrelaterade ekonomiska intressena som spelar in, som vanligtvis liknar Kinas, och inte heller nivåerna av utländska direktinvesteringar som ännu inte helt har kommit ikapp. Snarare har ett fönster av möjligheter öppnat sig på den mjuka maktfronten, där en kombination av folklig trötthet över skuldåterbetalningar och den ogenomskinliga karaktären hos vissa BRI-affärer skapar krav på ett alternativt sätt för Afrika att minska sitt infrastrukturunderskott.
Lobito-korridoren försöker framställa sig som just ett sådant alternativ. För det första antar det ett mycket mer multilateralt perspektiv än ett typiskt Bälte- och vägprojekt och har ansträngt sig för att samarbeta med regionala aktörer, nämligen AfDB, som har varit en aktiv stödjare av korridoren från början. AfDB-engagemang tjänar två avgörande syften. På det finansiella planet hjälper det till att sprida den ekonomiska bördan av att samla in pengar till infrastrukturprojekt som tenderar att ha en förlängd horisont för lönsamhet, om någonsin – uppenbart i de 1,6 miljarder dollar som AfDB hjälpte till att samla in 2023. Och på politisk nivå, AfDB hjälper till att lindra oron för nykolonial exploatering av stormakter som USA eller Kina. Den multilaterala strategin har också dragit in externa aktörer. Till exempel gav Världsbanken 300 miljoner dollar till ett kompletterande lokalt initiativ, vilket representerade den första infrastruktur som banken bidrog till i Afrika sedan 2002. Och Europeiska kommissionen har lovat att genomföra miljömässiga och sociala genomförbarhetsstudier för att begränsa påverkan på utsatta befolkningar och livsmiljöer längs Lobito-korridorvägen.
Men är detta ett fall av för lite, för sent för Washingtons återkoppling med Afrika? Inte alls. Det är sant att Lobito-korridoren och liknande projekt står inför verkliga utmaningar, nämligen Kinas försprång när det gäller utveckling av infrastruktur och de resulterande ekonomiska och diplomatiska förbindelserna, vilket återspeglas i kontinentens uppvärmning av Peking. Ändå är Afrika mycket större och mer mångsidigt än en enkel etikett kan förmedla. Kontinenten är hem för 54 erkända stater, var och en med sina egna utvecklingsbehov och erfarenhet av att engagera sig med Kina, både positiva och negativa. Och om det finns något som kan förena afrikaner över denna mångfald, så är det ett delat behov av kapital- och infrastrukturinvesteringar. Detta skapar en möjlighet för Washington att bygga nya ekonomiska och diplomatiska broar, och en möjlighet för afrikaner att få ett bättre utvecklingsavtal från Peking och Washington som tävlar om gunst – en sann win-win för alla inblandade.
*Obs: Platser för brytning av kopparbälten på kartan är inte uttömmande och baserade på denna datauppsättning från det amerikanska inrikesdepartementet.