Varje samhällelig förändring – börjar med en själv. Som bekant heter det att ingen kan göra allt, men att vi alla kan göra något. Vi är trots allt alla en del av ett samhälle, och vi är alla beroende av varandra för att förmå att forma det samhälle som vi alla vill bo och verka inom.

Idag lever vi i ett samhälle som bygger på att vi är oss själva närmast. Att egoismen och girigheten har fått sätta avtryck i vårt samhälle, av att vi rättar oss efter en samhällskultur som säger ”sköt dig själv och skit i andra”. En sådan kultur skapar inte en inkluderande samhälle – eftersom vi mäter oss med varandra. Ett sådant samhälle skapar konkurrens – av att vi betraktar varandra som fiender istället för som vänner.

Om jag får måla upp den samhällsförändring jag vill se – skulle den innebära att svenskar språkligt utvecklar ett större ordförråd – där man målande förmår att sätta ord på sina tankar och känslor. Att människor är genuint intresserade och nyfikna på de människor man har omkring sig – att man förmår att fördjupa relationer – av att öppna upp och bjuda in till djupare samtal – där man förkovrar sig och utvecklas i samvaro av sociala relationer. Ett samhälle som vägs upp av trygga, självständiga och sunda människor, med sunda vanor och med sund livsåskådning – med intresse av livet – av att lära och lära ut. Med insikten av att man utvecklas mest och bäst som människa i samvaro av andra människor, och däri bygga en gemenskap som handlar om omhändertagande, trygghet, kärlek, lärande och utvecklande efter sökande på upplysning. Där man kan beakta sina egna behov – och ge uttryck för dem – utan att man riskerar eller känner sig obekväm, för rädsla att placeras i ett socialt fack.

Ett samhälle där alla förstår eller i alla fall ges möjlighet att förstå hur samhället är grundat och hur det styrs – liksom hur det allmänna betalningsmedlet skapas och hur infrastrukturen till detsamma ser ut.

Tänk det samhället som bara bekänner sig till två kön – man och kvinna – och där män liksom kvinnor helt har släppt konflikten av att man behöver konkurrera med varandra i tron om att man ska bevisa något mot varann beroende på vilket kön man har. Det är liksom inte det som bygger ett stabilt och tryggt samhälle – när kvinnor och män motarbetar varandra – istället för att samverka – för att därigenom också förmå att skapa trygga och stabila familjer tillsammans, som ger trygga och stabila barn.

Ett samhälle som är upplyst – på riktigt – och som främjar kunskap – och föraktar lättja och snömos. Där ”coola” individer är passé – och där man istället hyllar varandra och lyfter varandras egenskaper i förhöjd själslig interaktion – med sig själv och andra. Där man har förkastat samtliga ideologier och politiska ”ismer” som endast existerar i syfte att förminska och begränsa människors tankeförmåga och sociala utrymme. Ett samhälle där individer förstår på vilka känslogrundande värderingar de fattar sina beslut.

Vi är alla en del av någonting mycket större än att bara se till oss själva. Vi har alla dessutom ett val för hur vi förhåller oss till rådande strukturer – eftersom det är individerna i ett samhälle som utgör samhället, och ett samhälle kan därför bara utvecklas om individen utvecklas. Vi är alla därför fanbärare för det samhället vi vill ha, och de rättigheterna vi tar oss, kan vi inte klandra andra för, om de tar sig samma rättigheter. På samma sätt som den respekt vi visar oss själva – är samma respekt som vi visar andra. Om man vill ha en samhällelig förändring – så ska man alltid börja gräva där man står; man ska alltid börja att rannsaka sig själv – för att förmå att själv vara den förändring man vill se i samhället.

Andreas Swedberg

Print Friendly, PDF & Email

Jobb i Sverige