Inom några minuter efter att Maduro-regeringen utropade seger i det venezuelanska valet den 28 juli, Kina gratulerade honom om ”hans framgångsrika omval” och för ”det smidiga presidentvalet.” Kina skyndade sig in i sin dom trots att enligt regeringen bara 80 procent av resultaten hade rapporterats – vilket innebär att minst 2 miljoner fler röster ännu inte räknats.
Kinas reaktion har avvisats av alla latinamerikanska länder utom Bolivia, Nicaragua, Honduras och Kuba. Kina är också på kant med BRICs nyckelpartner Brasilien och dess bälte- och vägpartners Chile, Peru, Ecuador och Uruguay. De stora ekonomiska makterna på kontinenten – Argentina, Chile, Colombia och Brasilien – har begärde bevis av vad de anser vara ett bedrägligt påstående om seger. Till och med Mexiko, känt för att hålla sig borta från kontroverser, har bett om att få se valrådets röstrekord.
Den senaste undersökningen har stämplats som valmissbruk av Carter Centerden Organisationen av amerikanska stateroch EU. The New York Times rapporterad den där det har sett en representativ lista över de verkliga valsiffrorna som visar oppositionen med 66 procent av rösterna.
Varför har Kina så snabbt ställt sig på en venezuelansk regering som har presiderat över långvarig ekonomisk katastrof? Kina värdesätter framför allt en visad förmåga att hantera en ekonomi. En anledning är den osäkra karaktären hos den enorma låneportfölj som Kina har med Venezuela – nästan hälften av alla kinesiska lån till Latinamerika och Karibien. Venezuela åtog sig att återbetala Kina med olja, vars belopp har varierat beroende på dess pris.
Det kanske inte är förvånande att Kina har vänt ryggen åt ett latinamerikanskt samförstånd till förmån för en venezuelansk regim som man har stöttat i 25 år. Men tiderna har förändrats i Latinamerika sedan Hugo Chavez valdes 1998. Kina vill nu påverka hela kontinenten. Det är den största handelspartnern för alla större länder i regionen utom Mexiko. Och 22 av länderna i Latinamerika är deltagare i Kinas Bälte- och väginitiativ. Ändå har Kina visat lite oro för den regionala påverkan av Maduros regering.
Grannländerna delar inte Kinas uppfattning att dess ”strategiska partnerskap” har gynnat Venezuela. De ser de 8 miljoner venezuelaner som har lämnat landet; många är fördrivna och bor i Peru, Colombia och Ecuador. Dessa länder har drabbats av massiva invandrartillströmningar, vilket har ansträngt deras ekonomier. Kina har inte gjort något för att hjälpa.
Venezuela har försökt gå med i BRICS-organisationen. En annan inbjuden medlem till BRICS – Argentina – har kraftigt fördömt Maduros beteende. Inom BRICS har Sydafrika och Indien ännu inte erkänt Maduro. Båda länderna har själva nyligen haft fria och allmänt rättvisa val där oppositionspartierna har vunnit styrka. Andra BRICS-medlemmar som UAE och Egypten har ställt sig på Brasiliens sida genom att inte acceptera resultaten. Så i denna fråga är Kina, tillsammans med Ryssland och Iran, en del av en liten minoritet i BRICS, en grupp som det ofta sägs dominera.
Vad är det som binder länderna i Latinamerika när de avvisar valfusket i Venezuela? Kina verkar inte vara medvetet om att i alla stora länder i Latinamerika minns människor över 50 år militärstyrda regeringar. De har personlig kunskap om förtrycket och fängslandet och de ”försvunna” som kommer med sådana regimer. 1977 var alla utom fyra länder i regionen under militärdiktaturer. Ett av undantagen var Venezuela. När jag tjänstgjorde i Venezuela som diplomat på 1990-talet hade det tagit emot många flyktingar från sådana diktaturer i Brasilien, Chile och på andra håll.
Så latinamerikanska ledare och väljare gillar inte falska valresultat för när regeringar tappar ansvarsskyldighet händer dåliga saker.
Om Kina vill bygga sitt inflytande i Latinamerika och försöka skapa ett verkligt ”asiatiskt århundrade” över hela världen, måste det visa mer diplomatisk övertygelse. Kinas attraktion som diplomatisk partner beror till stor del på dess ekonomiska framgång. Varför skulle de då koppla sin vagn till misslyckade ekonomiska system som Venezuela och Kuba?
Peking kämpar också med sin diplomati i konflikten mellan Ryssland och Ukraina där en kinesisk allierad, Ryssland, invaderade en annan viktig BRI-partner, Ukraina. Och Kinas ansträngningar att försona Iran med Saudiarabien har till stor del fallit sönder eftersom den ekonomiska stabilitet och fred som Kina efterfrågar för båda regionerna har fallit sönder.
Kina är beroende av global handel och investeringar. Den har större fisk att steka i Latinamerika än att stärka en misslyckad regim i Venezuela.