Den 30 juli svors Masoud Pezeshkian in som Irans nya president. Bara timmar efter ceremonin mördades Ismail Haniyeh, den tidigare premiärministern för den palestinska nationella myndigheten och ordförande för Hamas politiska byrå, av Israel i ett pensionat nära presidentkomplexet. Haniyeh hade bjudits in att närvara vid invigningen och hans dödande på iransk mark kastade en skugga över förfarandet. Den förhandsgranskade också de utmaningar som Pezeshkian kommer att möta när han fullföljer sina utrikespolitiska ambitioner.
Men Pezeshkian är väl förberedd för att hantera alla svårigheter som kommer att uppstå under de kommande åren. Pezeshkian inser att världen håller på att övergå till en postpolär era där globala aktörer samtidigt kan samarbeta och tävla över olika områden. Han har antagit en flexibel utrikespolitik och prioriterat diplomatiskt engagemang och konstruktiv dialog snarare än att förlita sig på föråldrade paradigm. Hans vision för Irans säkerhet är holistisk och omfattar både traditionell försvarskapacitet och förbättring av mänsklig säkerhet genom förbättringar inom de ekonomiska, sociala och miljömässiga sektorerna.
Pezeshkian vill ha stabilitet och ekonomisk utveckling i Mellanöstern. Han vill samarbeta med angränsande arabländer och stärka relationerna med Irans allierade. Men han vill också engagera sig konstruktivt i väst. Hans regering är redo att hantera spänningarna med USA, som också precis har valt en ny president. Pezeshkian hoppas på jämlika förhandlingar om kärnkraftsavtalet – och potentiellt mer.
Men som Pezeshkian har gjort klart kommer Iran inte att kapitulera för orimliga krav. Landet kommer alltid att stå upp mot israelisk aggression. Och det kommer inte att avskräckas från att skydda sina nationella intressen.
POLITIK ÄR LOKAL
Detta är ett historiskt ögonblick för stabilitet som världen inte bör släppa. Teheran kommer definitivt inte att göra det. Efter över två århundraden av sårbarhet har Iran – under ledning av den högsta ledaren Ali Khamenei – äntligen bevisat att de kan försvara sig mot alla yttre angrepp. För att ta denna prestation till nästa nivå planerar Iran, under sin nya administration, att förbättra relationerna med grannstater för att bidra till att skapa en regional ordning som främjar stabilitet, rikedom och säkerhet. Vår region har alltför länge plågats av utländsk inblandning, krig, sekteriska konflikter, terrorism, narkotikahandel, vattenbrist, flyktingkriser och miljöförstöring. För att tackla dessa utmaningar kommer vi att arbeta för ekonomisk integration, energisäkerhet, navigeringsfrihet, miljöskydd och interreligiös dialog.
Så småningom kan dessa ansträngningar leda till ett nytt regionalt arrangemang som minskar Persiska vikens beroende av yttre makter och uppmuntrar intressenter att ta itu med konflikter genom tvistlösningsmekanismer. För att göra det kan regionens länder följa fördrag, skapa institutioner, anta policyer och anta lagstiftningsåtgärder. Iran och dess grannar kan börja med att efterlikna Helsingforsprocessen, som ledde till bildandet av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. De kan använda det aldrig genomförda mandat som FN:s säkerhetsråd gav till FN:s generalsekreterare 1987, under resolution 598. Den resolutionen, som avslutade Iran-Irakkriget, uppmanade generalsekreteraren att samråda med Iran, Irak och andra regionala stater för att undersöka åtgärder som kan förbättra säkerheten och stabiliteten i Persiska viken. Den Pezeshkiska administrationen anser att denna bestämmelse kan tjäna som den rättsliga grunden för omfattande regionala samtal.
Naturligtvis finns det hinder som Iran och dess grannar måste övervinna för att främja en fredlig, integrerad regional ordning. Vissa skillnader med dess grannar har djupt rotade ursprung, format av varierande tolkningar av historien. Andra uppstår från missuppfattningar, huvudsakligen rotade i dålig eller otillräcklig kommunikation. Ytterligare andra är politiska konstruktioner inplanterade av yttre krafter, såsom anklagelser om karaktären och syftet med Irans kärnkraftsprogram.
Men Persiska viken måste gå vidare. Irans vision ligger i linje med arabländernas intressen, som alla också vill ha en mer stabil och välmående region för framtida generationers skull. Iran och arabvärlden borde alltså kunna arbeta igenom sina olikheter. Irans stöd till palestinskt motstånd kan hjälpa till att kickstarta ett sådant samarbete. Arabvärlden är trots allt enad med Iran i sitt stöd för att återställa det palestinska folkets rättigheter.
TRYCKAR ÅTERSTÄLL
Efter mer än 20 år av ekonomiska restriktioner borde USA och dess västerländska allierade erkänna att Iran inte reagerar på påtryckningar. Deras intensifierade tvångsåtgärder har konsekvent slagit tillbaka. På höjden av Washingtons senaste kampanj för maximalt tryck – och bara några dagar efter att Israel mördade Irans ledande kärnkraftsforskare, Mohsen Fakhrizadeh – antog Irans parlament en lag som uppmanade regeringen att snabbt främja sitt kärnkraftsprogram och minska den internationella övervakningen. Antalet centrifuger i Iran har ökat dramatiskt sedan 2018 – då USA:s president Donald Trump drog sig ur kärnkraftsavtalet – och anrikningsnivåerna har skjutit i höjden från 3,5 procent till över 60 procent. Det är svårt att föreställa sig att något av detta skulle ha hänt om västvärlden inte hade övergett sin samarbetsstrategi. I detta avseende har Trump, som tillträder igen i januari, och Washingtons partner i Europa själva skulden för Irans fortsatta nukleära framsteg.
Istället för att öka trycket på Iran borde västvärlden sträva efter positiva summorlösningar. Kärnkraftsavtalet är ett unikt exempel, och västvärlden borde försöka återuppliva det. Men för att göra det måste det vidta konkreta och praktiska åtgärder – inklusive politiska, lagstiftningsmässiga och ömsesidigt fördelaktiga investeringsåtgärder – för att se till att Iran kan dra ekonomisk nytta av avtalet, som utlovades. Skulle Trump besluta sig för att ta sådana steg, då är Iran villigt att ha en dialog som skulle gynna både Teheran och Washington.
I en bredare skala måste västerländska beslutsfattare erkänna att strategier som syftar till att ställa Iran och arabländerna mot varandra genom att stödja initiativ som de så kallade Abraham-avtalen (som normaliserade banden mellan olika arabländer och Israel) har visat sig vara ineffektiva tidigare och kommer inte att lyckas i framtiden. Väst behöver ett mer konstruktivt tillvägagångssätt – ett som drar fördel av Irans surt förvärvade förtroende, accepterar Iran som en integrerad del av regional stabilitet och söker samarbetslösningar på gemensamma utmaningar. Sådana gemensamma utmaningar kan till och med få Teheran och Washington att engagera sig i konflikthantering snarare än exponentiell eskalering. Alla länder, inklusive Iran och USA, har ett ömsesidigt intresse av att ta itu med de bakomliggande orsakerna till regional oro.
Även om dagens Iran är övertygat om att det kan kämpa för att försvara sig, vill det fred.
Det betyder att alla länder har ett intresse av att stoppa den israeliska ockupationen. De borde inse att striderna och raseriet kommer att fortsätta tills ockupationen tar slut. Israel kan tro att det permanent kan triumfera över palestinierna, men det kan det inte; ett folk som inte har något att förlora kan inte besegras. Organisationer som Hizbollah och Hamas är befrielserörelser på gräsrotsnivå som har vuxit fram som svar på ockupationen och kommer att fortsätta spela en betydande roll så länge de underliggande förhållandena består – det vill säga tills palestiniernas rätt till självbestämmande förverkligas. Det kan finnas mellanliggande steg, inklusive omedelbar vapenvila i Libanon och Gaza.
Iran kan fortsätta att spela en konstruktiv roll för att få slut på den nuvarande humanitära mardrömmen i Gaza och arbeta med det internationella samfundet för att sträva efter en varaktig och demokratisk lösning på konflikten. Iran kommer att gå med på vilken lösning som helst som är acceptabel för palestinier, men vår regering tror att den bästa vägen ut ur denna sekellånga prövning skulle vara en folkomröstning där alla som bor mellan Jordanfloden och Medelhavet – muslimer, kristna och judar – och Palestinier som drevs till diaspora på 1900-talet (tillsammans med deras ättlingar) skulle kunna bestämma ett hållbart framtida styressystem. Detta är i linje med internationell rätt och skulle bygga på framgångarna för Sydafrika, där ett apartheidsystem förvandlades till en livskraftig demokratisk stat.
Konstruktivt engagemang med Iran, tillsammans med ett engagemang för multilateral diplomati, kan bidra till att bygga ett ramverk för global säkerhet och stabilitet i Persiska viken. Det kan därigenom minska spänningarna och främja långsiktigt välstånd och utveckling. Denna förändring är avgörande för att övervinna invanda konflikter. Även om dagens Iran är övertygat om att det kan kämpa för att försvara sig, vill det fred, och det är fast beslutet att bygga en bättre framtid. Iran kan vara en duglig och villig partner, så länge som dess partnerskap bygger på ömsesidig respekt och lika villkor. Låt oss inte missa denna möjlighet till en ny början.