Finland är trendigt.
I år utsågs landet till världens lyckligaste — för sjunde gången i rad. Det lyckades gå med i Nato utan ryskt straff. Och dess allomfattande nationella säkerhetsansträngningar har fått global mediauppmärksamhet, med The New York Times som uttalade Finland till världens ”prepper nation”.
Men att vara känt som ett land som står inför geopolitiska hot har också sina nackdelar – särskilt när det kommer till ekonomin. Vilket företag skulle vilja göra affärer där det finns risk för attack?
Naturligtvis, i dagens värld är det inte bara Finland som står inför sådana risker. Det finns många andra länder som också måste försöka göra den cirkeln kvadratisk, och hur Finland väljer att svara och försäkra näringslivet kommer sannolikt att vara ett ledande exempel.
De som googlar på ”Finland” i dessa dagar kommer sannolikt att få många träffar om ryska hot, den finska regeringens svar på Rysslands hot, berättelser om Finlands omfattande nationella säkerhet – listan fortsätter på ett liknande sätt. Till och med ChatGPT säger: ”Medan Finland är geografiskt och politiskt stabilt, är dess strategiska säkerhetsproblem fortfarande i förändring på grund av det föränderliga geopolitiska landskapet, särskilt med Rysslands mer aggressiva hållning och bredare europeiska säkerhetsdynamik.” (ChatGPT har definitivt utbildats i tankesmedjors rapporter.)
Finland har verkligen ett beundransvärt omfattande försvar. Det är ännu mer imponerande när man betänker att det fulländades under det kalla kriget, när sovjeterna förbjöd landet att driva militära hjälporganisationer – den sortens frivilligbemannade organisationer som stöder de väpnade styrkorna och utgjorde en formidabel pelare i Sveriges kalla krigets era ”totalförsvar”. Och även om Finlands övergripande strategi kanske inte innehåller hjälporganisationer för försvaret, inkluderar det försvarsmakten, fyra regeringsdepartement, olika statliga myndigheter, statligt ägda företag och alla möjliga styrelser och remissinstanser.
Men det är beredskapsdelen av detta omfattande tillvägagångssätt som mest imponerar på andra länder och journalister eftersom det involverar alla delar av samhället och, till skillnad från militären, är det inte beroende av strikt kommando och kontroll. Regeringar måste engagera den privata sektorn och det civila samhället; de behöver utbilda, övertala, träffas och planera.
”Den största utmaningen är alltid ledning och kontroll”, säger Pekka Toveri, en pensionerad generalmajor i finska försvarsmakten som nu är ledamot av Europaparlamentet. ”Den finska modellen är att man har ministerier som tar hand om frågor inom sina respektive områden, men problemet är att hot sällan berör bara ett område.”
Ändå klarar Finland beredskapen väl. Att få landets mycket hyllade strategiska reserver att fungera innebär till exempel lagstiftning, Försörjningsberedskap, samrådsmöten samt företag med produkter lagrade i reserverna.
Beredskapen är dock så svår att inte ens en ledande nation som Finland kan utföra den perfekt: När regeringen beordrade att lagren skulle öppnas under Covid-19 fann den bland annat ansiktsmasker med sista användningsdatum 2012. ”Det finns ingen silverkula,” sa Toveri. ”Alla måste delta, och det tar årtionden att bygga ett sådant system perfekt.”
Och att försöka utföra totalförsvar ger också en annan utmaning: Att främst vara känd som föremål för nationella säkerhetshot är inte direkt bra för affärer.
Naturligtvis har den nordiska nationen inget annat val än att lyfta fram det ryska hotet: Ryssland döljer inte sin stridbara natur. Och Finland har framgångsrikt sett till att världen inte glömmer hotet intill. Det har lyckats bra med att samla sina nationella resurser för att motverka det. Även finländska företag som tidigare var beroende av export till Ryssland har lyckats flytta sin export till andra länder.
Men hur nationen så småningom lyckas (eller inte) balansera att uppmärksamma Rysslands hot och övertyga näringslivet återstår att se.
Paradoxalt nog ligger svaret även här i motståndskraft och beredskap. Inget land kan ändra sin plats, men varje land har kontroll över hur det motverkar hot. Ett land kan faktiskt signalera att dess samhälle kan fortsätta, även inför extremt allvarlig skada. Nyckeln är att kunna visa förmågan till motståndskraft innan skadan inträffar, eftersom sådana demonstrationer signalerar till potentiella angripare att deras försök inte är värda ansträngningen.
Mästaren på detta metier är kalla krigets Sverige, där totalförsvaret verkligen involverade hela landet – inklusive cirka 11 000 företag som utsetts som ”avgörande” för ekonomin. Regeringen upprätthöll särskilda överenskommelser med dessa företag, vilket gjorde att de kunde fortsätta sin verksamhet även i händelse av en invasion. Budskapet var tydligt: ”Du kanske har en enorm militär, men vårt samhälle och ekonomi kommer att fortsätta oavsett vad.” Och det var ett övertygande budskap också. Trots det massiva sovjetiska hotet höll Sveriges ekonomi på, till och med blomstrade.
Detta är den lina som Finland nu måste gå. Ja, varje västländskt land behöver nu övertyga investerare och penningmarknader om att de kan fortsätta, även om Ryssland eller ett annat land försöker skada det.
Sådan skada sker redan – tänk på bomber på lastplan, inbrott i vattenanläggningar och mordplaner mot chefer – och under de senaste veckorna har underrättelsechefer i Storbritannien, Tyskland och Sverige alla varnat för värre att komma. Företagstyper följer sådana nyheter och de kommer att följa nyheterna om länders ansträngningar att motarbeta angripare lika noga.
De länder som klarar sig bäst kommer att vinna affärer.