Pyramiden

När vi har nåt toppen av pyramiden är vi som mest lyckliga och fullkomliga som människor? Har du någonsin funderat på hur det skulle vara att vinna London Marathon – av att springa fortast av 50 000 deltagare/konkurrenter? Har du någonsin funderat på hur det skulle kännas att komma på en fjärdeplats av London Marathon av 50 000 deltagare – och känna sig fullkomligt misslyckad, och att loppet var helt onödigt, enbart för att man inte kom med på prispallen? Har du någonsin funderat på hur det skulle vara att komma allra sist i London Marathon – av 50 000 deltagare – och vara lycklig liksom helt nöjd med sin prestation – enbart för att man mäktade med att ta sig i mål och genomföra hela loppet?

Om mänsklighet innebär att jämföra sig med varandra och tävla mot varandra – enbart för att se vem av oss som springer fortast just den dagen – där och då – just den dagen – bara för att vinnaren en dag senare eller ett år senare ska se sig besegrad av någon annan som springer snabbare än honom själv – så tordes vi aldrig komma i mål med vårt tävlande.

När vi tillåter bilen vi kör eller den som vi bor granne med utgöra grunden för vilka vi är som individer – istället för att se att ingen kan stanna på toppen på pyramiden för evigt – eftersom vi kommer alltid bli besegrade av någon annan som ämnar vilja prestera bättre än vi själva – till följd av att vi en gång tidigare visade vägen. Det innebär att ingen människa är fullkomlig. Det innebär också – att oavsett vilken bil du kör eller vem du bor granne med – så kommer det alltid finnas någon som du inte kan mäta dig med. Du kommer därmed alltid förlora.

Så vad innebär egentligen tävlandet – och för vem tävlar vi – om vår självkänsla och identitet bärs upp på några få prestationer – även om vi anstränger oss och tränar oss på att bli bäst? Vem som är bäst sitter väl dessutom i betraktarens ögon – dvs att människor mäter olika prestationer på olika sätt. Den som du egentligen vill imponera på – kanske i själva verket inte alls är imponerad av din prestation.

Om målet för oss människor är att vara på toppen av pyramiden – innebär det inte risker – att till exempel någon skulle få för sig att skapa system som omöjliggör – eller i alla fall försvårar – för andra att nå toppen? Är det en orimlig tanke – och är det ett mänskligt beteende? För vad bottnar ett sådant beteende i om inte rädsla – rädsla av att inte vara tillräckliga i våra och andras ögon? Rädsla av att förlora privilegier och anseende? Vad säger det om bilden vi har av oss själva? Vinnare borde väl i själva verket välkomna andra vinnare – om de nu är värdiga att dela pyramiden med oss?

Vi kommer troligen aldrig att komma i mål med det vi önskar och vill med våra liv eller det vi vill uppnå – vi kommer i vår strävan av att vara fullkomliga aldrig att nå dit – och det är kanske inte heller meningen? Vem som springer fortast eller vem som gör flest mål är kanske inte så viktigt när allt kommer omkring – så varför har vi skapat ett system kring detta – ett samhälle som är byggt på konkurrens och tävlan – när det inte finns någon vinnare – utan vi alla är snarare förlorare som har gått på lögnen av att alla våra problem försvinner så snart vi har nåt toppen av pyramiden – när i själva verket toppen av pyramiden bara blir högre och allt mer otillgänglig för allt fler ju högre den blir?

Det är givetvis inte fel att söka personlig utveckling eller bidra till att utveckla samhällen och oss själva i gemenskap med varandra – eller för all del att främja teknisk utveckling som gör livet mer drägligt för allt fler människor. Men när vi har skapat ett system som bygger på konkurrens av att vi tävlar om att nå toppen av en pyramid där ingen människa har förmått att stanna kvar eller ens förmår att stanna kvar i evigheten – kanske vi har ett tankefel – av att ha skapat samhällen som snarare grundar sig på rädslor av att dela med oss av tankar och känslor – det som egentligen ligger till grund för mänskligheten – det som gör oss till människor? Av att vi delar känslor och tankar med varandra – för att därigenom finn stöd och personlig utveckling – eftersom en människa alltid växer när han eller hon vågar dela med sig av sina rädslor tillika känslor – för att förmå att växa som individ och människa – av att inse att det är inte så farligt att bli bedömd av andra människor av att man själv vågar vara just människa.

Tänk om människor är som mest mänskliga länge ner på pyramiden – av att vi där finner oss till ro av att inse att toppen av pyramiden bygger egoism, rädslor, egennytta (att se till själv och skita i andra) och att våra tillkortakommanden blir allt färre ju längre ner på pyramiden vi befinner oss – när de som befinner sig på toppen av pyramiden – är de som är mest rädda av att känna sig otillräckliga – i sin strävan att mäta sig med andra människor – när de inte förmår att inse vad de kan bidra med till (om)världen – för att göra den mer dräglig för oss alla – än att göra den mer dräglig för dom själva?

När vi strävar efter att bli odödliga och att vara närmare Gud – av att vi leker Gud – i vår strävan av att vara Gud – så bör vi komma till insikten – att ingen har varit så nära Gud som just Gud själv. Ingen människa är värdig att vara Gud – därför att ingen människa är gudomlig – och människan har skapat Gud enbart för att lura människor att det finns någon som vakar över oss – som ska rädda oss från oss själva – när den enda som kan och bör rädda oss från oss själva – är vi – av att vi tar ansvar för våra känslor och tankar – av att vi vill och vågar växa som människor – i gemenskap till varandra.

ANDREAS SWEDBERG

Relaterat
Hur smart är en svensk? Det är farligt att vara dum i huvudet, inte coolt

 

Print Friendly, PDF & Email

Jobb i Sverige