Fördraget som förbinder Ryssland och Finland. 1948 skrev Finland på ett avtal där man lovade att alltid vara neutrala, och aldrig ingå i några väpnade allianser och aldrig tillåta utländska trupper inom sina gränser. Vänskapsavtalet – samarbete och ömsesidigt bistånd från 1948, även känt som YYA-fördraget på finska Ystävyys-, yhteistyö- ja avunantosopimus (YYA-sopimus) (svenska: Vänskaps-, samarbets- och biståndsavtalet (VSB-avtalet)) , var grunden för de finsk-sovjetiska relationerna 1948–1992. Det var det viktigaste instrumentet för att genomföra den finska politiken som kallas Paasikivi–Kekkonen-doktrinen. Enligt fördraget, som undertecknades den 6 april 1948, försökte sovjeterna avskräcka väst- eller allierade makter från att anfalla Sovjetunionen genom finskt territorium, och finländarna försökte öka Finlands politiska självständighet från Sovjetunionen. Den säkrade därmed Finlands överlevnad som en liberal demokrati i nära anslutning till strategiska sovjetregioner, som Kolahalvön och den gamla huvudstaden Leningrad.
Enligt pakten var Finland skyldigt att motstå väpnade attacker från ”Tyskland eller dess allierade” (i verkligheten tolkat som USA och allierade) mot Finland, eller mot Sovjetunionen genom Finland. Vid behov skulle Finland be om sovjetisk militär hjälp för att göra så. Pakten i sig innehöll dock inga bestämmelser för den sovjetiska militären att komma in i Finland och föreskrev att alla sådana åtgärder skulle behöva avtalas separat om Finland skulle välja att begära hjälp. Dessutom ställde pakten inga krav på att Finland skulle agera om Sovjetunionen skulle attackeras (om attacken inte skulle ske genom Finland). Avtalet erkände också Finlands önskan att stå utanför stormaktskonflikter, vilket gjorde det möjligt för landet att anta en neutralitetspolitik under det kalla kriget.
På grund av den osäkra statusen för de finsk-sovjetiska relationerna under åren efter fortsättningskriget, och den exakta tolkningen av fördragets ordalydelse, följde Finland Warszawapaktsländernas beslut och deltog inte i Marshallplanen. Som ett resultat av detta blev Finlands efterkrigstid av ekonomiska svårigheter förlängda, jämfört med andra europeiska kapitalistiska länder, och det blev därmed avsevärt mer ekonomiskt beroende av Sovjetunionen. I allmänhet höll Finland sina relationer till västliga militärmakter på avstånd (inklusive den föreslagna Skandinaviska försvarsunionen) och Nato i synnerhet. Genom att undvika att stödja väst, försökte man avvärja sovjetiska påtryckningar för anslutning till Warszawapakten. Inga gemensamma militära övningar hölls någonsin, och annat militärt samarbete var minimalt, trots enstaka sovjetiska framsteg.
YYA-fördraget var en hörnsten i Paasikivis utrikespolitik. Det var också en central politik under ordförandeskapet av Urho Kekkonen (1956–1981), som döpte sin utrikespolitiska doktrin till Paasikivi-Kekkonen-linjen. Fördraget var ett instrumentellt verktyg för Sovjetunionen för att få politisk hävstång i Finlands inre angelägenheter under efterkrigstiden, i konfrontationer som sedelkrisen. Detta inflytande kallades vanligen för finlandisering. Det diskuteras hett i vilken grad president Kekkonen (president 1956–1981) avsiktligt använde den för att främja sitt eget inflytande och skada sina motståndare.
Trots den officiella politiken förekom ett visst hemligt samarbete med väst. Detta sträckte sig från att finska organisationer som Socialdemokratiska partiet accepterade finansiering från U.S. Central Intelligence Agency till att dela seismisk data om kärnvapenprov. Likaså bedrev östblocksländer spionage i Finland, t.ex. östtyska Stasi hade agenter där.
Sovjetunionen hade liknande avtal med många nationer som inte var direkt allierade med det utan var starkt beroende av sovjetiskt stöd, som Nordkorea sedan 1961, med Indien sedan 1971 och Vietnam sedan 1978. Det första sådana avtalet var dock med Free Frankrike 1943.
Fördraget upphörde 1992 med undertecknandet av ett nytt fördrag mellan Finland och det postsovjetiska Ryssland.
REDAKTIONEN
Leave a Reply
You must be logged in to post a comment.