BRYSSEL ― Till skillnad från amerikaner tar européer inga risker.
Om de gjorde det, skulle de 10 biljoner euro som de har kvar på sina bankkonton – det är mer än en tredjedel av storleken på den amerikanska ekonomin – kunna investeras på aktiemarknaden istället. Det skulle ge företagen mer pengar. Det skulle göra det möjligt för dessa företag att spendera på projekt för allmänhetens bästa. Och allt detta skulle stärka Europas drunknande ekonomi.
För regeringar kan det vara sista chansen att rädda kontinenten från att glida ner i den finansiella avgrunden att bryta ner barriärer för att göra det möjligt för allt att hända. Det är en del av vad Europeiska unionen kallar kapitalmarknadsunionen – ett tråkigt namn på ett komplicerat projekt som innehåller några ganska ogenomträngliga idéer – men som skulle kunna förändra spelet.
”Kapitalmarknadsfacket går från ett trevligt att ha till ett absolut kritiskt måste-ha”, säger Niels Brab, chief regulatory officer på börsgruppen Deutsche Börse.
EU har länge basunerat ut sin inre marknad ― föreställningen att människor, varor och pengar ska kunna röra sig runt blocket lika obehindrat som om det bara vore ett stort land som USA. I verkligheten har man misslyckats med att leva upp till det löftet, särskilt när det gäller flödet av pengar, och de ekonomiska konsekvenserna av det är nu uppenbara. Kapitalmarknadsfacket är ett försök att rätta till det.
Inte konstigt då att den har några kraftfulla backar. ”Vi kan inte skjuta upp dessa investeringar”, sa Frankrikes president Emmanuel Macron tidigare i år. Och enligt EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen är hennes kommande femårsperiod ”investeringstiden”, vilket kommer att börja med att ”fullborda vår kapitalmarknadsunion.”
Och det är inte svårt att se varför en sådan djärv vision behövs. Den europeiska ekonomin släpar allt mer efter USA och Kina. Industrin är i en svacka. Dess kontanta startups är mindre och mindre framgångsrika än sina utomeuropeiska rivaler. Och EU:s skatteregler innebär att det finns lite offentliga pengar att spendera på att gå mot grön energi och bygga upp försvarsindustrin inför rysk aggression.
”Vi behöver finansiera riskabla innovationsprojekt för att komma ikapp den tekniska klyftan med USA”, säger Stéphane Boujnah, VD för Europas största börsgrupp, Euronext.
Så européernas besparingar på 10 biljoner euro ser väldigt inbjudande ut. Och även om det bara är en del av kapitalmarknadsfackets idé, är det en stor del, och det är därför vi snart kan få ett omprofilering för att kalla det spar- och investeringsfacket istället.
Som ett första steg har Frankrike lanserat skapandet av en EU-omfattande gemensam sparprodukt. Målet skulle vara att driva ut europeiska sparare från bankinlåning med låg ränta till aktier där de kan hjälpa företag att växa.
Pensioner är också ett självklart mål.
Det finns några undantag som Nederländerna och Sverige, men i stora delar av Europa betalas pensionerna av staten och finansieras genom beskattning. Däremot har USA sin 401(k) – ett skatteincitament privat konto som investerar pengarna och betalar ut när folk går i pension.
”Om du verkligen vill stärka den europeiska ekonomin och tillhandahålla stabil finansiering och långsiktig finansiering är pensionssparande ett mycket självklart val”, säger Michiel Horck, senior counsel på PGGM Investments, ett holländskt pensionsförvaltningsföretag som förvaltar 243 euro miljarder värde av tillgångar.
Skillnaderna visar sig i statistiken. I USA äger nästan 60 procent av hushållen aktier, direkt eller indirekt genom sina pensioner. I Frankrike är den siffran cirka 18 procent, med liknande siffror i Tyskland.
Värdet på alla företag på Europas aktiemarknader, i procent av BNP, är hälften av värdet i USA enligt en rapport från kommissionen.
Och riskkapital i Europa – som gör satsningar på företag i tidiga skeden inom tekniksektorn och betraktas som en magisk ingrediens som gör USA så attraktivt för nystartade företag – är 1/20 av storleken på USA.
En ammunitionsfabrik, en vindkraftspark och en artificiell intelligens startup är alla väldigt olika. Men de har en sak gemensamt: de behöver pengar för att komma igång.
Det är där kapitalmarknaderna kommer in.
En kapitalmarknad är varje plats som investerare handlar med finansieringskällor. Det mest uppenbara exemplet är en börs, där företagsaktier köps och säljs, men det finns också liknande marknader för företags- eller statsskulder, så kallade obligationer.
Helst skulle kapitalmarknadsfacket koppla samman vad som nu är 27 olika marknader över hela EU, låta investeringar spridas över gränserna och i processen locka mer kapital från sparare för att hjälpa till att finansiera europeisk industri och hjälpa den att konkurrera med utländska rivaler.
Det är inte så att pengarna inte finns där, säger Mathieu Savary, chefsstrateg på BCA Research, ett finansiellt forskningsföretag. Men ”Europa har fragmenterade kapitalmarknader … vilket gör det dyrare för företag att skaffa pengar.” För närvarande investeras europeiskt sparande till ett värde av 300 miljarder euro utomlands varje år, främst i USA
När Europas ekonomiska dvala börjar se mer ut som en permanent stat, börjar vissa saker att förändras. EU:s regeringschefer enades i april om att ”återstarta” den europeiska marknaden för återförsäljning av skulder, känd som värdepapperisering, som under lång tid hade varit politiskt giftig i Europa på grund av sin roll i finanskrisen 2007-2008. Finansministrarna enades också i maj om att arbeta med att ”fördjupa” nationella kapitalmarknader – öka attraktiva investeringsmöjligheter – vilket inte skulle kräva lagstiftning på EU-nivå.
Det finns en känsla av att det är en idé vars tid har kommit. I utkanten av ett möte med EU:s finansministrar i juli rynkade Tysklands Christian Lindner när han ställde frågor om Frankrikes enorma skuld – men han strålade praktiskt taget när BLADET.SE frågade om kapitalmarknadsunionen.
Det är ”en av våra högsta prioriteringar”, sa han. ”Detta är mycket viktigare än att alltid överväga ytterligare offentlig skuld.
Och mitt i en ibland svår relation mellan EU:s mäktigaste regeringar, är det ett ämne där Paris och Berlin ser öga mot öga.
Tyskarna gillar det eftersom det kanske undviker behovet av mer gemensam EU-upplåning av det slag som gjordes under pandemin, vilket de hatar.
I Frankrike är projektet ytterligare ett steg mot att göra EU mindre beroende av USA:s privata kapital kan hjälpa Europa att omorientera sig inom områden som energi och försvar. Att det också kan hjälpa att avvänja europeiska sparare från amerikanska investeringar är en extra bonus.
”Spelreglerna i Europa idag är inte längre tillräckliga, för om vi tittar på försvar och säkerhet, artificiell intelligens, avkarboniseringen av våra ekonomier och ren teknik, så har vi en mur av investeringar”, sa president Macron i sitt tal med titeln ” Europa – det kan dö.”
Att få detta gjort är inte lätt. Standardisering av konkurslagar, en viktig del av projektet, har varit helt fast. Detta är avgörande eftersom när fordringsägarna bestämmer sig för om de vill hjälpa till att finansiera ett projekt eller inte, vill de ha säkerheten att veta vad som kommer att hända om det går uppåt.
En annan nyckelidé är skapandet av en enda EU-tillsynsmyndighet för ”icke-banker” finansiella organisationer, såsom börser och kapitalförvaltare. Detta skulle tillåta dem att följa samma regler över hela blocket när de verkar över gränserna, men många huvudstäder är inte för. Den mest sannolika kandidaten för den framtida EU-tillsynsmyndigheten skulle vara European Securities and Markets Authority (ESMA) med huvudkontor i Paris – men rivaliserande huvudstäder oroar sig för att det skulle vara vinnare som tar allt, med stora företag som flyttar till Frankrike för att vara nära sin tillsynsman. .
Sedan kommer det faktum att det skulle finnas förlorare i alla samordnade ansträngningar att skapa en inre marknad för finansiering. För närvarande drar många finansinstitutioner — banker, försäkringsbolag, börser och liknande — på att vara en stor fisk i en liten damm. Under kapitalmarknadsunionen skulle de bli utsatta för konkurrens från hela Europa. Vissa av dem skulle inte klara sig, antingen gå i konkurs eller bli uppköpta av konkurrenter.
”Väldigt få länder är övertygade om att deras nationella mästare skulle överleva kontakten med faktisk konkurrens”, säger Bryan Coughlan, hållbar finansansvarig på European Consumer Organisation. ”Alla säger alltid att de vill ha öppna marknader och konkurrens och så vidare, men det är inte vad som händer i de faktiska policyinställningarna.”
Även om kapitalmarknadsunionen skulle fullbordas kanske det inte är den silverkula som Europa hoppas på. Hur mycket finansiering det skulle låsa upp är fortfarande öppet för debatt. Thierry Philipponnat, chefsekonom på Finance Watch, en NGO, fruktar att några av de mer optimistiska resultaten är ”önsketänkande”.
”Titta, gör det, men dröm inte om att det kommer att finansiera olönsamma projekt eller projekt utan tillräcklig avkastning”, sa han. ”Det kommer aldrig att bli fallet. Och mycket av det vi måste göra idag, i synnerhet för att bekämpa klimatförändringarna, är av den karaktären.”
I en färsk rapport fann Finance Watch att även i bästa fall, där kapitalmarknadsunionen är fullbordad, kan privat finansiering bara tillgodose en tredjedel av EU:s gröna omställningsbehov. Resten skulle behöva komma från offentliga kassan.
Även om det fortfarande finns kvar på ritbordet, är risken att kapitalmarknadsfacket låter politikerna ta sig an svåra politiska beslut om hur de ska samla in mer offentliga pengar – antingen genom att låna på nationell nivå eller EU-nivå, höja skatter eller minska utgifterna – och undvika finansiering av blockets grundforskning, försvar och energiprioriteringar.
Ändå, även om det är en dröm, kan det vara det bästa de har.
Boujnah, Euronexts vd, är entusiastisk över dess utsikter nu när ledarna äntligen tar tjuren vid hornen.
”När det finns en politisk vilja kan européer vara extremt snabba”, sa han.
Det måste de vara.