Sydkorea brottas med ett fallande födelsetal. Enligt de senaste siffrorna har antalet födslar per kvinna sjunkit till 0,72, det lägsta sedan landet bröt den kritiska fertilitetströskeln på 2,1 år 1984. Det nuvarande antalet är betydligt under ersättningsfertiliteten och representerar den lägsta andelen bland alla OECD-länder – och den förväntas sjunka allt lägre, till 0,68 för 2024.
Hur allvarlig är denna situation? Föreställ dig en befolkningsstorlek på 200, hälften män och hälften kvinnor. Om man antar att 70 procent av kvinnorna föder ett barn under sin livstid, skulle befolkningen lägga till 70 barn. Om hälften av dessa (35) är kvinnor, och 70 procent av dessa kvinnor fick ett barn, skulle antalet nyfödda krympa till cirka 25 i nästa generation. Det är en enorm minskning med 88 procent (från 200 till 25) på bara två generationer.
Dr Lee Sang-limen expert på befolkningsstudier, varnar för att Sydkorea står inför en existentiell kris på grund av dessa alarmerande demografiska trender. Som huvudforskare vid Seouls nationella universitets befolkningspolitiska forskningscenter och civil rådgivare till den parlamentariska arbetsgruppen för befolkningskrisen, tillför Lee omfattande expertis i frågan.
Diplomaten intervjuade nyligen Lee för att få djupare insikter.
Hur allvarlig är Sydkoreas födelsetal?
Sydkoreas sjunkande födelsetal har utvecklats i tre steg. Det första steget uppstod omkring 2002 när det årliga antalet födslar sjönk under 500 000. Denna nedgång kan spåras tillbaka till de ekonomiska svårigheterna och omstruktureringen som följde på den asiatiska finanskrisen 1997.
Den andra etappen, från 2005 till 2015, såg fluktuerande fertilitetstal, men trenden tog en kraftigare nedåtgående vändning från och med 2015. Under denna tredje fas som började 2015 minskade antalet gifta par med barn, och det gjorde också fertiliteten på nygifta. Ungefär samtidigt ökade migrationen av unga människor från storstadsområden utanför Seoul till stadsstäder också märkbart.
En fertilitet på 0,72 är historiskt sett aldrig tidigare skådad. Liknande fall inträffade när Tyskland återförenades 1990 – Östtysklands fertilitetstal sjönk till 0,77 1994 – och under den stora depressionen, när fertilitetstalen i större europeiska städer som Wien sjönk under 1,00. Men dessa sammandragningar var tillfälliga. Det som gör Sydkoreas nuvarande situation unik är att denna dramatiska nedgång sker i avsaknad av en specifik ekonomisk eller säkerhetskris.
Vilka är de huvudsakliga faktorerna som bidrar till nedgången i födelsetalen sedan 2015?
Under 2015 sjönk plötsligt fertiliteten i alla åldersgrupper, ett fenomen som kallas periodeffekt. Flera faktorer bidrog till denna nedgång. Den ena var en kraftig ökning av hyrespriserna, där unga fick allt svårare att ha råd med en bostad med sin arbetsinkomst. Denna utmaning förvärrades 2019 när bostadspriserna började skjuta i höjden.
Politiska felsteg spelade en betydande roll i denna utveckling. Från och med 2010 höjde regeringen det maximala lånebeloppet och utökade tillgången på hyreslån för att stimulera fastighetsmarknaden, vilket oavsiktligt drev upp både boende- och hyreskostnaderna.
Förutom påtagliga faktorer uppstod en betydande förändring i uppfattningen bland den yngre generationen runt 2010. Denna period sammanfaller med den utbredda adoptionen av smartphones och framväxten av sociala medier. När unga människor började jämföra sina livsstilar och konsumtionsvanor med andra på nätet dök en ny form av konkurrens upp – en mellan konsumtion och fortplantning. Många har blivit allt mer materialistiska och prioriterar visningen av sin livsstil på sociala medier framför den traditionella vägen för äktenskap och familjeliv, varav den senare ofta är ekonomiskt betungande och mindre glamorös.
Vilka konsekvenser kan förväntas av ett lågt födelsetal?
För det första kommer utbildning och barnomsorg att bli allt mer problematiska. Många förskolor och skolor på landsbygden stänger redan, och denna trend förväntas intensifieras under det kommande decenniet. Universiteten över hela landet känner också effekterna av minskande inskrivningar.
Lokala industrisektorer kommer också att möta en allvarlig kris. Inhemska industrier som bygg, transport, mat och dryck och boende kommer att uppleva minskad produktion och en krympande marknad. I slutet av decenniet kommer den äldre befolkningen att öka, vilket förvärrar välfärdsfrågorna. En sak att notera är att befolkningens åldrande kommer att accelerera i takt med den sjunkande födelsetalen, vilket förvärrar de kommande utmaningarna.
Vissa experter menar att invandring kan hjälpa till att fylla dessa luckor. Ändå är det osannolikt att det är tillräckligt för att mildra befolkningskrisen. Sydkoreas immigrationspolitik är inriktad på att ta itu med brist på arbetskraft snarare än att ta itu med bredare befolkningsfrågor. Även om detta tillvägagångssätt kan lindra omedelbara arbetskraftsbehov, har det sina begränsningar.
Landets krympande samhälle prioriterar produktivitet och effektivitet, ändå är de flesta invandrare som anländer till Sydkorea manuella arbetare som till stor del inte bidrar till innovation eller produktivitetsökningar. Därför kan en utvidgning av invandringen under det nuvarande ramverket faktiskt förvärra befintliga sociala konflikter.
Skulle du kunna utveckla de säkerhetskonsekvenser som uppstår av en låg födelsetal?
Den snabba nedgången av militär personal utgör en betydande utmaning för Sydkorea, särskilt med tanke på den mycket strukturerade karaktären hos dess väpnade styrkor. Varje soldat har ett specifikt, hårt organiserat uppdrag, som blir allt svårare att utföra när antalet trupper minskar.
En sådan situation kräver en omorganisering av det militära systemet, vilket inbegriper integrering av mer avancerade och vetenskapliga maskiner för att upprätthålla operativ effektivitet. Denna övergång kommer dock vid en utmanande tidpunkt. När den äldre befolkningen växer kommer en större del av statsbudgeten att behöva allokeras till socialtjänsten, vilket ger otillräckliga medel för kostsamma toppmoderna vapen. Jag hänvisar till detta som en konflikt mellan nationell säkerhet och social trygghet.
Om man tittar på nordöstra Asien så har födelsetalen i Kina, Japan, Nordkorea och till och med Ryssland nått eller håller på att nå en kritisk nivå. Under de kommande 10 till 20 åren kommer balansen mellan militär- och säkerhetsstyrkor i regionen att behöva omkonfigureras för att möta dessa demografiska realiteter. Medan vissa hävdar att en krympande befolkning kan minska sannolikheten för konflikter och bidra till regional stabilitet, kan frånvaron av en omkalibrerad maktbalans leda till allvarliga säkerhetskonsekvenser.
Hur bedömer du Yoon Suk-yeol-administrationens policy?
Yoon-förvaltningen fokuserar hårt på att utöka finansieringen av bostäder och barnomsorg. Dessa policyer riktar sig dock främst till gifta par med vissa tillgångar och stabila jobb, med utsikt över den bredare befolkningen. För att driva långsiktiga förändringar måste djupare strukturella frågor som instabilitet på arbetsmarknaden, utbildningsreformer, sänkta bostadspriser och åtgärda regionala skillnader tas upp. Men viktigast av allt är att en förändring i den yngre generationens tankesätt är avgörande för att vända de nuvarande demografiska trenderna.
Kan Japan fungera som en plan för Sydkorea?
Många människor ser till Japan, som stod inför en sjunkande födelsetal och en åldrande befolkning före Korea. Visserligen upplevde Japan att befolkningen åldrades tidigare än Sydkorea, men takten och de underliggande problemen är inte desamma.
Om du till exempel tittar på sociala undersökningar, finns det betydande skillnader i hur sociala värderingar utvecklas i de två länderna kring familjedynamik och könsroller. I Sydkorea förändras samhälleliga värderingar och uppfattningar snabbt, vilket skapar en uttalad klyfta mellan äldre och yngre generationer. Det är ingen överdrift att säga att unga och medelålders befolkningar lever i nästan helt olika världar. Däremot förändras Japans sociala värderingar mer gradvis, vilket resulterar i en mindre uppenbar generationsklyfta. Denna långsammare förändringstakt kan hjälpa till att förklara varför Japans födelsetal, även om det fortfarande är lågt, förblir mer stabilt jämfört med Sydkoreas.
Detta betyder dock inte nödvändigtvis att unga människor i Japan har det bättre än de i Sydkorea. Även om japanska ungdomar kan ha en mer solid utsikt i ekonomiska termer, är det svårt att hävda att de är bättre positionerade när det gäller jämställdhet mellan könen eller påverkan av generationspolitik, där politiken ofta dikteras av den äldre generationen.
Vilken stat skulle då kunna tjäna som modell för Sydkorea?
Det är svårt att hitta ett fall som liknar Sydkoreas, men Tyskland sticker ut som en potentiell modell. Under förre förbundskanslern Angela Merkel (2005-2021) genomförde Tyskland en rad åtgärder för att komma till rätta med dess sjunkande födelsetal, vilket ledde till en gradvis förbättring av situationen. Tyskarna närmade sig frågan om födelsetal genom en ”demografisk strategi”, som erkänner det komplexa samspelet mellan befolkningsdynamiken och samhället. Dessa insatser omfattade arbetsmarknadsreformer, förstärkning av små och medelstora företag och införande av olika familjepolitik.
Däremot fokuserar Sydkoreas strategi till stor del på att försöka kontrollera och hantera sin befolkning – en strategi som är både riskabel och ineffektiv. Att ta itu med den sjunkande fertiliteten är en utmaning som kräver att olika intressen förenas, vilket gör politikens roll allt mer avgörande.