Hem Samhälle Den mörka sidan av Pakistans Muzaffargarh solenergiprojekt

Den mörka sidan av Pakistans Muzaffargarh solenergiprojekt

The Dark Side of Pakistan’s Muzaffargarh Solar Power Project

För några år sedan var Hasilwala, ett landsbygdsområde i Punjab, ett ödsligt landskap. Tack vare innovativ solteknik investerade samhället i bevattning och jordbruk och blåste liv i den torra jorden. Nu hotar samma teknik att göra det förskjuta dem.

”De rycker bort våra förfäders land och vårt levebröd”, beklagade 80-åriga Maheen Bibi, en nödställd invånare i Chah Hasilwala, som ligger i Muzaffargarh-distriktet i Punjab. ”Vi har ingen annanstans att ta vägen. Gud kommer att se till att rättvisa segrar.”

Hennes ord återspeglar mångas ångest när regeringen går på att förvärva över 2 500 hektar mark för att etablera ett solkraftverk, en utveckling som hotar att rycka upp familjer som har förvandlat sin en gång karga mark till blomstrande fält.

”Regeringen tillhandahöll ingenting – inga vägar, ingen elektricitet, inget vatten,” sa den lokala ledaren Muzaffar Khan Magsi till The Diplomat. ”Nu när vi har byggt våra liv här vill de ta bort allt.”

Han hävdade att nästan 300 familjer kommer att möta arbetslöshet och hemlöshet. Deras skydd beaktas inte ens i projektet.

Vad är Muzaffargarh Solar PV Park?

Muzaffargarh Solar PV Park är ett solenergiprojekt på 600 MW, planerat i Punjab, Pakistan. Enligt GlobalDatasom spårar och profilerar över 170 000 kraftverk över hela världen, är projektet för närvarande på tillståndsstadiet.

Muzaffargarh Solar PV Park är ett markmonterat solprojekt planerat att täcka ett område på över 2 400 hektar. Det kommer att utvecklas i en fas, med byggstart 2025 och kommersiell verksamhet beräknas starta 2026. Projektet utvecklas och ägs för närvarande helt av de Utvecklingsstyrelsen för alternativ energi, Pakistan.

I september 2022 premiärminister Shehbaz Sharifs regering godkänt ett program att producera 2 000 megawatt el från solenergi. Som en del av detta initiativ beslutade regeringen att sätta upp en 600 megawatts solenergianläggning cirka 35 kilometer norr om staden Muzaffargarh i Punjab, den största provinsen i landet, mellan MM Road och Rangpur Road.

Undersökningen och markförvärvet för detta projekt var anförtrotts till National Transmission and Dispatch Company (NTDC). Land Acquisition Act 1894 åberopades, och arbetet med att kartlägga och uppskatta priset på mark tilldelades distriktsförvaltningen i Muzaffargarh, eftersom Kot Addu inte var ett separat distrikt vid den tiden i Punjab.

Tillfällig arrende av mark krävdes för entreprenören under projektgenomförandefasen för att etablera bygglägren, kontor, verkstäder med mera. Den mark som behövdes förvärvades av entreprenören genom förhandling med markägarna i form av ett arrendeavtal under överinseende och godkännande av Projektledningsenheten (PMU).

Hyresavgiften betalades dock inte baserat på gällande marknadspriser för markupplåtelser. Detta innebär att marken för entreprenörens anläggningar togs genom ett frivilligt avtal – ett som markägaren senare vägrade på grund av missnöje med de erbjudna villkoren.

Den 16 mars 2024 utfärdade NTDC:s huvudkontor, vatten- och kraftutvecklingsmyndighetens hus ett pressmeddelande som tillkännagav det ”lyckade förvärvet av tvåtusen, femhundrafemtiotre tunnland mark i Tehsil Chowk Sarwar Shaheed för solkraftverket. ” Dessutom tillkännagav jordförvärvssamlaren tilldelningen av den ovannämnda marken enligt avsnitt 11 i Land Acquisition Act 1894. Generaldirektören (Land) NTDC och andra tjänstemän var också närvarande vid evenemanget. En bild som åtföljde pressmeddelandet föreställde en banderoll med texten ”Prisutdelning”.

För vissa invånare var det den första bekräftelsen på att deras mark togs bort.

De lokala markägarnas känslor

Den lokala bonden Amir Khan, som driver en butik nära Adda Chowk i Kot Dadu, uttryckte samtidigt som han pratade med The Diplomat sin frustration över bristen på kommunikation angående markförvärvet.

”Mina invändningar ignorerades, och jag fick aldrig något formellt meddelande innan priset tillkännagavs. Undersökningsarbetet började för flera år sedan utan vår vetskap”, förklarade han. ”De uppskattade initialt mitt marks värde till 225 000 till 280 000 rupier ($800-$1000) per acre, medan andra i olika områden erbjuds 400 000 till 500 000 rupier ($1 400-$1 800) per acre.”

Amir noterade att lokalbefolkningen avvisade regeringens erbjudande. ”De pressade oss att acceptera pengarna och varnade att om vi inte gjorde det, måste vi åka till Lahore för skälig kompensation”, sa han.

Efter att tjänstemännen hade lämnat restes banderoller och dagen efter kom nyheten att marken hade förvärvats.

När samhällsmedlemmar organiserade sig för att motstå ytterligare statliga undersökningar, lyfte den lokala journalisten Sara Malik, medan hon diskuterade incidenten med media, fram de miljömässiga konsekvenserna av projektet. ”Det här solprojektet hotar vitala gröna livsmiljöer som det lokala djurlivet är beroende av. Att omvandla jordbruksmark till industrizoner kommer att störa ekosystemen”, sa hon.

En tjänsteman från ministeriet för klimatförändringar talade på villkor av anonymitet till The Diplomat att projektet kan verka fördelaktigt för energiproduktion, men kostnaden kan vara för hög. Hundratals försörjning står på spel, och Pakistan skulle förlora dyrbar åkermark som bidrar till nationell livsmedelssäkerhet.

Samhället är fortfarande fast beslutet att kämpa mot projektet och uttrycker sin oro över både deras försörjning och miljöpåverkan. När protesterna fortsätter, krockar mellan regeringsplaner och lokala behov intensifierasvilket understryker det akuta behovet av en mer hållbar strategi för utveckling.

När regeringen team kom igen nyligen, lokalbefolkningen gjorde motstånd och hindrade dem från att genomföra en ny undersökning.

Föråldrade landrekord reflekterar inte nya verkligheter

Mehar Ijaz, en hyresvärd i Thal som också utövar juridik i Muzaffargarh, uppgav i en videointervju att mer än 50 markägare har lämnat in framställningar till Land Acquisition Collector baserad i Lahore. Han tillade att framställarna har framfört invändningar angående allvarliga överträdelser av reglerna vid fastställandet av värdet för förvärv av mark enligt olika sektioner av 1894 års förvärvslag.

”Våra invändningar hördes inte och förfarandet genomfördes ensidigt. Jag lämnade också in en framställning till domstolen för den extra biträdande kommissionären i distriktet Muzaffargarh, men rättvisa skedde inte där heller, sade han.

Det komplicerade problemet är den drastiska omvandlingen i Hasilwala, där lokalbefolkningen har använt ny bevattningsteknik för att möjliggöra jordbruk på tidigare karga marker. Lokalbefolkningen säger att statlig kompensation inte återspeglar det nya värdet av deras mark, inte heller de kostnader och ansträngningar som lagts ner på att göra jordbruk möjligt.

Shafqat Nonari uttryckte frustration över att landet trots betydande investeringar i bevattningssystem och jordbruksaktiviteter är undervärderat och felaktigt framställt som ofruktbart i regeringens register. ”Marknadskursen för våra länder är mellan tio till femton och till och med arton lakh (mellan 1 000 000 och 18 000 000) rupier per tunnland men myndigheterna erbjuder mycket mindre,” sa han. ”Om mark ska förvärvas bör vi kompenseras till marknadspris.”

Markägaren Mian Ameer Nawaz från Thal sa: ”Om bara kommissionär Dera Ghazi Khan skulle besöka platsen med sina biträdande kommissionärer och inspektera dessa bördiga marker, är jag övertygad om att de skulle flytta solenergianläggningen.”

Den 15 juni arrangerade lokalbefolkningen en protest vid busshållplatsen Khudai, nära Head Muhammed Wala i Punjab. De sa att regeringens erbjudandepris är för lågt. ”Det kostar 800 000 till 1 000 000 rupier att bara jämna ut ett tunnland karg mark och göra det odlingsbart. Vi kommer inte att acceptera erbjudandet under några omständigheter.”

Ameer Momin Rehmat, en lokal från Muzaffargarh, Punjab, deltog också i denna protest. Han föreslog att tusentals tunnland statlig mark ligger ledigt i distrikten Muzaffargarh och Kot Addu, där regeringen kan sätta upp kraftverket och skona denna jordbruksmark.

Projektingenjörer, som förblir optimistiska om solenergiinitiativet, insisterar på att projektet i slutändan kommer att gynna regionen. Men de erkänner samhällets oro. ”Vi förstår klagomålen”, sa en ingenjör på villkoret av anonymitet. ”Men det här projektet är avgörande för energihållbarheten i området.”

När protesterna intensifieras ökar klyftan mellan regeringens ambitioner och samhällsbehov. Med framtiden för sina hem hängande i en balansgång fortsätter invånarna i Thal att kämpa för sina rättigheter – och påminner oss om att bakom varje utvecklingsprojekt finns det liv och försörjning som hänger i balans.