Under sina första tre år i ämbetet baserade USA:s president Joe Biden sin Mellanösternstrategi på ett enda, okomplicerat projekt: normalisering av relationerna mellan Israel och Saudiarabien. En sådan överenskommelse, trodde Washington, skulle stabilisera den tumultartade regionen och begränsa ett allt mer modigt Iran. Förenta staterna skulle då vara fria att flytta sina resurser bort från Mellanöstern och mot Asien och Europa. Arabvärlden kan till och med bli en del av en ambitiös eurasisk handelskorridor som förbinder Indiska oceanen med Medelhavet, ett företag som skulle kunna konkurrera med Kinas Bält- och väginitiativ.
Hösten 2023 verkade amerikanska tjänstemän vara nära att förmedla ett avtal. Saudiarabien indikerade att de var redo att normalisera banden med Israel om Washington i utbyte skulle ingå en säkerhetspakt med Riyadh. USA var beredd att ge saudierna deras önskan. Även om pakten teoretiskt sett skulle fördjupa USA:s regionala åtaganden, hoppades amerikanska tjänstemän att Saudiarabien, tack vare en nyligen stark relation mellan Israel och Saudiarabien, sällan skulle behöva amerikansk militär hjälp.
Sedan kom Hamas attack mot Israel den 7 oktober. Attacken, som dödade ungefär 1 200 människor, krossade uppfattningen att Mellanösterns aktörer helt enkelt kunde ignorera den israelisk-palestinska konflikten. När Israel svarade med att inleda en förödande invasion av Gaza – en som hittills har dödat mer än 37 000 palestinier – rasade det arabvärldens medborgare och utsåg Iran och dess regionala allierade som frontlinjeförsvarare av den palestinska saken. Arabiska härskare tvingades ändra kurs. Saudiarabien drog sig tillbaka från normaliseringsavtalet och insisterade på att Israel först skulle acceptera palestinskt självbestämmande. Dess grannar tog också avstånd från Israel.
Amerikanska tjänstemän är medvetna om att fakta på plats har förändrats. Men de håller fortfarande fast vid sin vision före den 7 oktober. Trots massdemonstrationer skjutsar de fram och tillbaka till Riyadh för att förhandla fram ett avtal mellan Israel och Saudiarabien. Faktum är att amerikanska tjänstemän verkar tro att ett avtal är mer aktuellt än någonsin. Amerikanska beslutsfattare har föreslagit att Riyadh bör normalisera banden med Israel om det senare går med på en vapenvila i Gaza. För Washington är israelisk-saudiarabisk normalisering fortfarande lösningen på Mellanösterns missförhållanden.
Men denna uppfattning är i allt högre grad en felaktighet. Saudiarabien kommer inte att upprätta förbindelser med Israel i utbyte mot ett slut på kriget. Vid denna tidpunkt kommer Riyadh endast att upprätta förbindelser med Israel om den judiska staten vidtar tydliga och oåterkalleliga åtgärder för att skapa en palestinsk. Och israeliska tjänstemän har absolut inte visat något intresse för att göra detta.
Om USA fortfarande vill ha en israelisk-saudiarabisk överenskommelse måste man luta sig hårt mot israelerna för att ändra sin ståndpunkt. Det måste säkra inte bara en vapenvila utan också en positiv, långsiktig plan för Gazas framtid som slutar i en palestinsk stat. Det måste med andra ord visa arabiska ledare att ett närmare samarbete med Israel inte kommer att ytterligare hetsa upp regionen med konflikter som undergräver deras egen trovärdighet samtidigt som de stärker Teheran och dess partners. Annars slösar USA bort sin tid genom att driva på för normalisering – och äventyra säkerheten för belägrade arabiska regeringar.
KOMMER INTE TILLBAKA
Sedan kriget i Gaza började har USA haft ett avgjort blandat diplomatiskt rekord i Mellanöstern. Å ena sidan drog Washington tillbaka Iran och Israel från randen av direkt konfrontation, efter att de två utbytt missilbeskjutning i april. Det kämpar nu för att förhindra Israel och Hizbollah från att gå in i en total konflikt. Men när det kommer till kärnan av saken – striderna i själva Gaza – har den amerikanska diplomatin åstadkommit väldigt lite. Washington har misslyckats med att påverka krigets genomförande, att säkra en vapenvila eller att få några åtaganden från Israel om framtiden för Gaza eller en palestinsk stat. Dessa misslyckanden äventyrar Washingtons framgångar på andra områden. Så länge striderna fortsätter, till exempel, kommer Israels motstånd mot Hizbollah att intensifieras. Beskjutning mellan de två har fördrivit tiotusentals israeler sedan kriget började i Gaza, och därför ser Israel nu att säkra sin norra gräns som en del av sin kampanj för att förstöra Hamas. En sådan upptrappning skulle kunna inbjuda Iran och dess regionala aktörer att ingripa för att hjälpa sin libanesiska partner.
Det är inte svårt att se varför USA har misslyckats med att stoppa blodsutgjutelsen. Amerikanska tjänstemän har utövat påtryckningar på arabiska stater, särskilt Egypten och Qatar, för att säkra Hamas samtycke till ett avtal om vapenvila. Men den har knappt utövat sin betydande inflytande över Israel. Istället för att hota att inskränka eller avsluta offensivt bistånd har Washingtons huvudsakliga inställning varit att berätta för Israel att om det skulle sluta slåss kan det ha formella förbindelser med Saudiarabien. Detta är inte ett löfte som USA kan leverera. Saudierna har vägrat att erbjuda normalisering i utbyte mot bara en vapenvila, och det är osannolikt att de kommer att ompröva.
Även om Riyadh skulle acceptera en sådan överenskommelse finns det ingen garanti för att Israel skulle samtycka. Landet har avvisat varje uppmaning, vare sig från Washington eller FN, att avsluta konflikten. Den har övervägt att dra tillbaka sina styrkor endast tillfälligt, för att befria israeliska och utländska gisslan. Israel har visat sig vara så engagerat i kriget att det till och med har äventyrat sina band till de arabstater som det har förbindelser med. Egypten och Jordanien – som normaliserade förbindelserna med Israel 1978 respektive 1994 – har svalnat de diplomatiska banden, satt sina militära styrkor i beredskap och varnat för att deras fredsavtal med Israel är i fara. Bahrain och Förenade Arabemiraten, som båda normaliserade banden 2020, har minskat diplomatiska kontakter och affärsrelationer.
Washington har knappt utövat sin betydande inflytande över Israel.
Dessa drag har tydliga föregångare. Israels uppträdande har uppflammat arabvärlden och hotat dess stabilitet. Egypten har sett massinhemska protester till stöd för palestinier, och landets ledare oroar sig för att dessa demonstrationer kan vända sig mot dem. Kairo har under tiden hamnat under direkt press från Israel, som bröt mot ländernas avtal från 1978 genom att beslagta Gazas gränsövergång i Rafah. Israel gjorde det utan att ens ge egyptiska tjänstemän tillräckligt meddelande. Andra arabiska regeringar som har förbindelser med Israel, inklusive Jordanien och Marocko, har också bevittnat storskaliga gatudemonstrationer. De fruktar att denna populära upprördhet så småningom skulle kunna explodera i ett uppror av den arabiska våren eller föranleda en återväxt av extremism och terrorism.
Israels åsidosättande av sina arabiska allierades intressen förklaras delvis av dess totala strävan att förstöra Hamas. Men det kommer också från en känsla bland israeliska tjänstemän att deras land inte behöver regionala fredsavtal för att vara säkert. Israel antar att Washington, om behovet uppstår, kommer att kontrollera arabstaternas beteende. Det visar också att dessa länders ilska mot Israel balanseras av deras rädsla för Iran. När Teheran lobbade missiler och drönare mot Israel i april, till exempel, samarbetade Jordanien och Gulfländerna med USA för att fånga upp nästan alla. Israeliska tjänstemän förväntar sig att, allt eftersom eskaleringen med Iran fortsätter, kommer monarkierna i viken att inte ha något annat val än att sluta led med Israel och USA, och att Abu Dhabi och Riyadh kommer att avsluta sina egna normaliseringsavtal med Teheran.
Men israeliska tjänstemän har fel. Även om det är omöjligt att urskilja deras exakta motiv, hjälpte Jordanien och Gulfstaterna troligen ner iranska drönare och missiler, inte för att skydda Israel utan för att förhindra det större krig som säkert skulle ha uppstått om Israel drabbades allvarligt. Sedan normaliseringen av banden med Iran har Saudiarabien och Förenade Arabemiraten blivit säkrare. (Innan dessa överenskommelser slog iranskstödda grupper rutinmässigt till båda ländernas territorier.) De har inget intresse av att avstå från sina avtal, särskilt eftersom deras folk inte ser Iran som fienden just nu. Istället är deras fiende Israel.
DEAL ELLER INGEN DEAL
För att övervinna arabiska regeringars betänkligheter om att arbeta närmare med ett oförändrat Israel, kan USA försöka ge sina partners ett erbjudande de inte kan tacka nej till. I utbyte mot ökat israelisk-saudiarabiskt samarbete, till exempel, kan Washington lova saudierna inte bara en säkerhetspakt utan en där Riyadh kan upprätthålla nära band till Kina. USA skulle kunna lova Amman att de kommer att svara om Jordanien attackeras av Iran, och att det kommer att hindra palestinier från att svämma över den jordanska gränsen. Det skulle kunna utöka till Egypten ytterligare ekonomiskt stöd samt garantier för att Israel kommer att dra sig tillbaka från Rafah och avstå från alla handlingar som kan pressa palestinier in på Sinaihalvön.
Men dessa löften skulle bli ekonomiskt och politiskt kostsamma för USA, som redan är tunt. Och det är fortfarande osannolikt att de har någon effekt. Arabiska regeringar skulle utan tvekan älska mer amerikanskt stöd. Men det finns inget som Washington direkt kan tillhandahålla som skulle skydda dem från deras medborgares ilska. Det finns bara en fungerande väg till ett större arabisk-israeliskt samarbete, och det innebär att man avslutar kriget i Gaza och upprättar en suverän palestinsk stat.
Washington måste därför sluta fokusera på hur de kan leverera normaliserade relationer och börja fokusera på vad som kommer att hända med Gaza på både kort och lång sikt. I detta har det mycket arbete att göra. USA har inte lagt fram en trovärdig plan för dagen efter konfliktens slut och riskerar anarki och en oändlig humanitär katastrof i Gazaremsan. I frånvaro av USA:s påtryckningar kan Gaza till och med sluta styras på obestämd tid av Israels försvarsstyrkor. Den israeliska regeringen kan då beordra IDF att gradvis pressa Gazas befolkning in i Egypten och öppna territoriet för judiska bosättare. Skulle det lyckas kan Israel också tvinga ut palestinier från Västbanken. Det kanske inte ens behöver militären för att göra det. Istället skulle den helt enkelt kunna defundera en redan försvagad palestinsk myndighet, göra den oförmögen att leverera tjänster, och sedan låta våldsamma bosättare springa ut. Förrän dessa scenarier är bestämt av bordet kommer ingen arabstat att gå med på att normalisera relationerna med Israel.
Det finns bara en fungerande väg till ett större arabisk-israeliskt samarbete.
För att rädda palestinierna och främja arabisk-israeliska band måste USA främja en alternativ väg för Gazas framtid. Det kan börja med att presentera en strategi för hur Gaza kan återuppbyggas och hur dess säkerhet kan säkerställas. En sådan plan måste ha inköp från arabstaterna, vilket är avgörande för att säkra ett samförstånd inom Palestina som kan hålla remsan säker. Men bara Washington kan pressa Israel att avsluta kriget och acceptera ett sådant förslag, och bara Washington kan medla mellan israeliska och arabiska ledare om ett säkerhetsarrangemang för Gaza. Arabstater kan vara tveksamma till att överhuvudtaget arbeta med Israel, men USA:s ledare bör påminna dem (och israelerna) om att ingen drar nytta av fortsatt oro och att de har ett gemensamt intresse av att skapa en hållbar plan efter kriget. Alternativet är trots allt ett evigt krig i Gaza och möjligen på Västbanken och Libanon, vilket skulle destabilisera hela regionen.
Efter att det finns en genomförbar plan för att återuppbygga Gaza, kan USA börja arbeta på sitt större uppdrag: att skapa en palestinsk stat. Det måste få Israel att erkänna palestiniernas rätt till självbestämmande, åta sig att skapa en palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad och skapa ett diplomatiskt spår för att förverkliga det. Denna process skulle behöva börja med en permanent vapenvila i Gaza, en där Israel går med på att avsluta sin ockupation av Gaza och låta en enad palestinsk myndighet styra över både Gaza och Västbanken. Sådana åtaganden kan räcka för att vinna över saudierna och andra arabiska regeringar och öppna dörren till djupare kopplingar.
För att vara säker kommer denna process att vara extremt svår. Israel styrs av hårt högerpolitiker som har avfärdat palestinsk stat; klyftan mellan dem och arabiska regeringar är enorm. Men USA måste fortfarande göra en seriös ansträngning för att föra samman dessa partier. Tills det finns en tydlig väg till en palestinsk stat kommer Mellanöstern att fångas i en kontinuerlig cykel av konflikter. Det kommer inte att finnas något hopp om regional stabilitet. Och det kommer att finnas små chanser att Israel och Saudiarabien kan normalisera relationerna.