De Syriens president Bashar al-Assads fall markerar en vändpunkt inte bara för Syrien utan också för islamistiska rörelser över hela världen. För talibanerna är detta ögonblick bitterljuvt. Medan kollapsen av en rivaliserande regim erbjuder en symbolisk seger, utgör uppkomsten av Hayat Tahrir al-Sham (HTS) en direkt ideologisk och strategisk utmaning. HTS löften om inkludering, tolerans mot minoriteter och demokratiska reformer lyfter fram talibanernas regressiva politik och auktoritarism. Dessutom skulle de syriska rebellernas seger kunna inspirera oppositionsrörelser i Afghanistan och uppmuntra moderata talibantjänstemän att trycka tillbaka mot sin ledares hårda styre.
Det överraskande oppositionsstyrkornas frammarsch i det syriska inbördeskriget och den efterföljande kollapsen av Assad-regimen har skickat chockvågor över hela världen. Arabvärlden har sett utvecklingen i Syrien med blandade känslor – hopp om förändring men också oro över instabilitet. Talibanerna hälsade dock händelsen med öppen entusiasm.
Flera Talibananslutna sociala medier konton firade de senaste framgångarna för rebellerna i Syrien. Den 8 december förlängde talibanerna grattis till de HTS-ledda styrkorna, rebellgrupperna som störtade Assads regering, och uttryckte hopp om att maktövergången i Syrien skulle leda till upprättandet av en regering i linje med ”folkets ambitioner och islamiska värderingar.” I Kabul och andra afghanska provinser markerade talibanerna segern med firande och delade ut godis och rallyn.
Ändå ligger bakom jublet en obekväm verklighet: Assads fall bådar kanske inte gott för talibanerna på lång sikt.
HTS och talibanerna: divergerande vägar
Medan den syriska rebellgruppens blandning av nationalism och islamism ekar ideologin av Afghanistans talibaner och Pakistans Tehreek-e-Taliban, kan de syriska rebellerna göra sina afghanska motsvarigheter besvikna. HTS policy och retorik indikerar, åtminstone för nu, ett markant annorlunda synsätt på styrning. Syriska oppositionsledare och HTS har utlovat att arbeta för en inkluderande regering som erkänner Syriens etniska och religiösa mångfald.
Däremot har talibanerna gjort det systematiskt uteslutna kvinnor och minoriteter från det offentliga livet och misslyckas med att bilda en inkluderande förvaltning. Religiösa minoriteter, som shiiter, utsätts för utbredd diskriminering under talibanstyret, inklusive restriktioner om deras religiösa sedvänjor.
HTS och dess allierade har signalerat planer på en övergångsregering på 18 månaderantagandet av en ny konstitution och val som följer. Även om dessa löften återstår att uppfylla, står de i skarp kontrast till talibanernas orubblig auktoritärismkännetecknad av dess drakoniska politik mot kvinnor och minoriteter. Talibanernas beslut att helt och hållet förbjuda kvinnor från utbildning – inklusive ett nyligen förbud mot utbildning i hälsosektorn – har ritat internationellt fördömande. Norge, en gång relativt öppet för engagera sig med talibanernauttryckte nyligen besvikelse över gruppens restriktioner för kvinnors utbildning och upphävt planer på att ta emot ett talibans sändebud.
Denna ökande globala isolering är en växande oro för moderata röster inom talibanerna. Personer som Sirajuddin Haqqani, talibanernas inrikesminister, och Abbas Stanikzai, biträdande utrikesminister, båda inflytelserika talibantjänstemän, har offentligt kritiserats gruppens ledare, Hibatullah Akhundzada, för hans alltmer restriktiva politik. Haqqani, i synnerhet, har varnade att sådan politik riskerar att alienera den afghanska befolkningen och påskynda talibanernas bortgång.
De senaste potentiella planerna på att begränsa verksamheten för alla utländska icke-statliga organisationer i Afghanistan, tillsammans med ett förbud mot kvinnors utbildning, fördjupade landets isolering och förstärkte inre oliktänkandesärskilt inom Talibanerna. Mot denna bakgrund kan de syriska rebellernas uppenbara vilja att omfamna inkluderande styrelse uppmuntra moderata talibantjänstemän att mer aktivt motsätta sig Akhundzadas hårda hållning.
En inspirationskälla för oppositionsstyrkor
Assad-regimens kollaps kan också få oväntade ringeffekter i Afghanistan. Medan talibanerna firade de syriska rebellernas seger, kan deras jubel bli kortvarig. HTS framgång med att störta en mångårig autokrat kan uppmuntra oppositionsstyrkor i Afghanistansåväl som moderata medlemmar av talibanerna, som blir allt mer desillusionerade av Akhundzadas enmansstyre.
Afghanistans före detta vicepresident Amrullah Saleh, en framstående röst av motstånd, liknade jubelscenerna i Damaskus till perioden 2001 då USA-stödda styrkor störtade talibanerna. För talibanerna kan Assads fall oavsiktligt fungera som en varnande berättelse om de autokratiska regimernas bräcklighet.
De syriska rebellernas seger ger en glimt av hopp för dem som motsätter sig talibanerna. Om HTS följer sina löften om demokratiskt styre och inkludering, skulle det kunna ge en motberättelse till talibanernas stela, utestängande regim. För afghaner som längtar efter förändring kan HTS uppstigning fungera som en inspirerande modell trots de utmaningar Syrien utan tvekan kommer att möta i sin övergång.
Talibans minskande legitimitet
Talibans auktoritära styre, som redan kritiserats till och med av vissa islamistiska allierade, står nu inför en ytterligare utmaning: konkurrens från en rivaliserande islamistisk styrelsemodell. HTS pragmatiska retorik, som inkluderar att engagera sig i minoriteter och planera demokratiska reformer, står i skarp kontrast till talibanernas växande isolering och stelhet.
Trots inofficiella band med en handfull länder är talibanregeringen fortfarande okända av någon stat. Politiker som att förbjuda kvinnors utbildning och begränsa utländska icke-statliga organisationer har fördjupat Afghanistans humanitära kris och ytterligare urholkat talibanernas legitimitet.
Pragmatiska talibanledare fruktar att Akhundzadas hårdföra inställning är ohållbar. Utvecklingen i Syrien, särskilt HTS uppenbara förändring mot inklusivitet, kan vidga befintliga klyftor inom talibanernas ledarskap. En framgångsrik övergång till Syrien – även om den fylls av utmaningar – skulle understryka talibanernas misslyckanden och stelhet.
När firandet bryter ut i Syrien, maskerar talibanernas offentliga glädjeuppvisningar en djupare oro. Assads fall är en skarp påminnelse om att ingen auktoritär regim är oövervinnelig. För talibanerna väcker framgångarna för de syriska rebellerna oroande frågor om deras egen framtid. HTS framväxt som en potentiell modell för islamistiskt styre kan undergräva talibanernas anspråk på ledarskap i den islamiska världen och ytterligare isolera dem på den globala scenen.
Medan talibanerna delade ut godis i Kabul, kan de snart inse att Assads fall inte är den oförmögna segern de hade hoppats på. Istället är det en varning för de utmaningar som ligger framför oss – både inifrån och utanför Afghanistans gränser.