När de våldsamma sammandrabbningarna mellan Arakan-armén och Myanmars militär intensifieras, flyr tusentals rohingyer och andra etniska minoriteter sina hem i delstaten Rakhine och söker skydd i grannlandet Bangladesh. Gränsområdet har blivit en kritisk zon, med cirka 4 000 till 5 000 rohingya-, chakma- och baruafolk strandsatta i olika byar runt nollpunkts- och Tombruområdena. Många riskerar farliga resor på natten, med hjälp av mäklare, för att ta sig in i Bangladesh, bara för att möta hotet att gripas och tryckas tillbaka av gränsbevakningen i Bangladesh.
Mitt i denna humanitära kris belyser de personliga berättelserna om två rohingya-kvinnor – Humaira och Salma Bibi – de djupa strider som de som flyr från turbulensen står inför.
Humaira’s Journey: En berättelse om förlust och överlevnad
I mars, under den heliga månaden Ramadan, ”ombads vi att lämna vår by av Mogh Baghi (Arakanarmén), eftersom de planerade att slåss med Myanmars militär”, minns Humaira, en rohingya-kvinna. Hon levde en gång i fred i byn Hadir Bill. Varningen markerade början på en obeveklig flykt från fara för henne och hennes familj.
Deras första tillflyktsort var Nol Boinna, där de bodde i ”10 till 15 dagar”. Rädslan för att eskalera våldet tvingade dem dock att flytta till Maugni Fara igen. ”Vi var tvungna att flytta till Hari Fara igen när vapen och bomber började landa på Maugni Fara”, förklarar Humaira. Varje by de sökte skydd i blev en annan slagmark och lämnade dem inget annat val än att fortsätta röra på sig.
I Hari Fara sökte de skydd i en skola, men ”skolan bombades också.” Desperata och utan någon annanstans att vända sig flydde de till Kunar Fara. ”I Kunar Fara eskalerade striderna mellan Mogh Baghi och militären”, säger Humaira.
Så småningom hamnade de i Zam Boinna Camp, även känt som Hla Poe Kaung Camp, byggt av Myanmars militär för pilotrepatrieringen av rohingya från Bangladesh. ”Vi stannade i det lägret i nästan två och en halv månad”, uthärdade svält och det ständiga hotet om flygbombningar.
Humaira och hennes familj bestämde sig för att hitta säkerhet och beslöt att fly till Bangladesh. ”Vi flydde från lägret och kom till Bangladesh för att vi svälte och våra män kunde inte arbeta. Vi har också barn att ta hand om”, förklarar hon. De betalade mäklare orimliga summor för passage: 550 000 kyats per person.
Deras resa tog dem till Mangala, där de gick ombord på ”en båt utan motor.” Men när de nådde Jaliardwip, en liten ö i Naffloden som markerar gränsen mellan Bangladesh och Myanmar, mötte de en ny mardröm. ”Vi hölls på Jaliardwip en natt, eftersom de hävdade att de inte kunde nå Bangladeshs stränder”, berättar Humaira. Mäklarna, istället för att underlätta deras säkra passage, höll dem som gisslan och krävde mer pengar.
När de förberedde sig för att fortsätta sin resa slog tragedin till. ”Mogh Baghi avfyrade pistoler och attackerade oss med bomber med hjälp av drönare från ovan”, säger Humaira, hennes röst tung av sorg. Attacken var plötslig och förödande. ”Det fanns inget sätt att beräkna hur många av oss som var där, eftersom publiken var väldigt stor”, tillägger hon.
I kaoset fick Humaira skador på axeln, bröstet och nära örat. Ännu värre, hon förlorade sin 9-årige son och sin farbror i attacken. ”Nästan 60 personer dog på plats framför oss”, säger hon. ”Jag kunde inte ens se min sons kropp och var tvungen att lämna honom där.”
Hennes man skadades också och fick sår på sina ben, knän och fötter. ”Han har varit inlagd på sjukhuset i Chittagong,” konstaterar Humaira. På grund av svårighetsgraden av deras skador och förvirringen under deras flykt skildes de åt. ”Jag kom med mina barn och andra människor. Jag räddade mitt liv, och han räddade sitt”, säger hon, smärtan av separationen är uppenbar.
Nästan åtta månader efter att ha varit framme för att fly från sitt hem, anlände Humaira till Bangladesh den 2 november. Nu står hon inför nya utmaningar. ”Jag måste betala för transport av CNG-fordon åt båda hållen (till sjukhuset). Om jag behöver en operation stannar jag på sjukhus under den tid som behövs, säger hon. Trots sina egna skador och förlusten av sin son kämpar hon för att ta hand om sina överlevande barn och oroar sig över makens tillstånd. ”Jag har inte kunnat träffa honom ännu”, erkänner hon.
Salma Bibis berättelse: En mammas kamp för sina barn
Salma Bibi, som kommer från Hari Fara i Rekkwa nr 2, Maungdaw, beskrev de svåra förhållanden som tvingade hennes familj att fly. ”Mogh Baghi utsatte oss för obeveklig tortyr och förtryck”, sa hon. ”De bombarderade oss med sprängämnen och lämnade oss inget annat val än att överge vårt hem och söka säkerhet någon annanstans.” Salma och hennes familj flydde den 10 augusti.
Deras resa speglar den för tusentals fördrivna personer i regionen. ”Vi flydde till Kunar Fara och från Kunar Fara kom vi till Dargwa Fara. Sedan flyttade vi till lägerbasen i Zam Boinna (Hla Poe Kaung), berättar Salma. Varje drag var ett desperat försök att hitta säkerhet, men faran verkade följa efter dem.
När förhållandena försämrades beslutade Salma och hennes familj, inklusive hennes man och tre döttrar, att fly till Bangladesh. ”När situationen eskalerade och överlevnad blev omöjlig, tog vi vägen från Mangala och kom hit”, säger hon. De använde bybornas båtar för att nå Jaliardwip och lovade att betala biljetten vid ankomsten. ”De krävde 550 000 kyats per person”, konstaterar hon.
Vid Jaliardwip var de strandsatta i två dagar utan tillräcklig mat eller vatten. ”Vi kunde inte äta”, minns Salma. ”Vi tog med lite kex till barnen. Jag matade dem med kex och vi stod inför svåra utmaningar.”
Situationen blev dödlig när Arakan-armén attackerade. ”Först var det skottlossning mellan (den) Arakan Rohingya Salvation Army (ARSA) och Mogh Baghi. Sedan när han såg oss attackerade Mogh Baghi oss med drönare, säger hon. Salma bevittnade två drönare som släppte bomber på sin grupp. ”Vi hörde skottlossning på långt håll… Jag såg två drönare falla på vår sida.”
I det kaos som följde dödades Salmas man, Dil Mohammed. ”Vi kunde inte se honom i kaoset. Jag gick någonstans med mina barn, och han gick någon annanstans”, säger hon och rösten brister. ”Senare informerade folk oss om att min man hade dött – hans hjärna hade kommit ur hans huvud.”
Salma och hennes barn skadades också i attacken. ”Jag är skadad på bröstet, handen, pannan och benet”, berättar hon. ”Min dotters fingrar skiljdes från hennes hand och bara hennes tumme blev kvar. Ytterligare en dotter skadades på låret.”
De lyckades nå Bangladesh den 4 november, efter andra som flydde. ”Vi mötte stora svårigheter och på något sätt lyckades vi nå Bangladeshs stränder”, säger Salma. De fick medicinsk behandling på sjukhuset International Organization for Migration. Dessa, säger hon, bombfragmenten togs bort i en operation. ”Jag behöll alla fragment som togs ut från mina skador”, konstaterar hon.
Nu bor hon i läger nr 24 i Leda, och Salma står inför den svåra uppgiften att återuppbygga sitt liv utan sin man. Trots sina förluster har hon kontakter med andra fördrivna familjer. ”Jag är kopplad till en. Det är min mans storasysters dotter. Hennes man lever men är skadad i båda benen.”
Den bredare krisen
Berättelserna om Humaira och Salma är symboliska för den större humanitära krisen som utspelar sig längs gränsen mellan Bangladesh och Myanmar. I år har tusentals riskerat allt för att undkomma den intensifierade konflikten mellan Arakanarmén och Myanmars militär.
Många försöker ta sig in i Bangladesh på natten med hjälp av mäklare som kräver orimliga avgifter, som ibland uppgår till deras livsbesparingar. ”Folk har delat med oss att de är rädda för att söka hjälp eftersom detta kan utsätta dem för att bli utnyttjade eller till och med återföras till Myanmar”, säger Orla Murphy, Läkare Utan Gränsers (MSF) landschef i Bangladesh.
Flyktingar som anländer till Cox’s Bazar går in i överfulla läger där matransonerna sträcks ut, vilket gör många, särskilt kvinnor och barn, sårbara för undernäring och försummelse. Läkare Utan Gränser rapporterar en ökning av undernäring bland barn under 5 år sedan juli, vilket belyser den allvarliga bristen på tillgång till mat och hälsovård under deras mödosamma resor och i lägren.
Gränsbevakningen Bangladesh står inför den utmanande uppgiften att hantera denna tillströmning. De gripna ”knuffas omedelbart tillbaka över gränsstängslet”, och några har omhändertagits. Sådana handlingar riskerar att bryta mot principen om non-refoulement, som förbjuder att individer tvingas återvända till en plats där de utsätts för förföljelse, tortyr eller annan allvarlig skada. Detta har skapat en farlig situation för flyktingar som inte har någon annanstans att vända sig, vilket gör dem sårbara för ytterligare våld och exploatering.
Humaira och Salmas berättelser ger ett fönster till den enorma mänskliga belastningen av konflikten i Rakhine State. Flera förflyttningar, ofattbart våld och personliga förluster har lämnat ärr som kommer att bestå i många år framöver. Nu i Bangladesh står de inför utmaningarna i livet i överfulla flyktingläger, där tillgången till mat, hälsovård och säkerhet fortfarande är osäkra.
Deras resor belyser desperationen hos de som flyr från våldet och den komplexa humanitära krisen vid gränsen mellan Bangladesh och Myanmar – en kris som fortsätter att utvecklas när tusentals fortfarande är på flykt, fångade mellan eskalerande konflikter och osäkra framtider.