Militären har varit en central kraft i Bangladeshs historia, särskilt i dess tumultartade politiska landskap från självständigheten 1971 fram till 1990-talet. Denna period präglades av kupper, motkupp, mord och direkt militärt styre. Men sedan 1990-talet har militärens öppna roll i politiken minskat, till stor del beroende på två faktorer: dess deltagande i FN:s fredsbevarande uppdrag och dess ekonomiska engagemang genom civila och institutionella roller. Denna dynamik har spelat en avgörande roll för att omvandla militärens funktion i statliga angelägenheter, vilket framgår av dess återhållsamma roll under julirevolutionen 2024.
Under de första åren av Bangladesh växte militären fram som en kraftfull aktör mitt i politisk instabilitet. De mordet på Sheikh Mujibur Rahman i augusti 1975 var en vattendelare som markerade den första framgångsrika militärkuppen i landet. Kuppen följdes av en motkupp ledd av generalmajor Khaled Musharraf i november 1975, som kortvarigt försökte återställa disciplinen inom militären. Musharrafs regeringstid varade dock bara i fyra dagar, då han störtades och dödades i en efterföljande motkupp ledd av soldater lojala med generalmajor Ziaur Rahman, som satt i husarrest under denna tid.
Zias uppkomst till makten som landets militära härskare satte scenen för en period av militär dominans. Hans presidentskap upphörde dock 1981 när han mördades i en misslyckad kupp orkestrerad av generalmajor Abul Manzoor. Det här mordet avslöjade den djupa fraktionismen inom militären, då officerare tävlade om kontroll bland konkurrerande lojaliteter och visioner för landets framtid. Eran av Generallöjtnant Hussain Muhammad Ershadsom tog makten 1982, förankrade militärt styre ytterligare.
Ershads regim, som varade fram till 1990, representerade toppen av militär dominans i bangladeshisk politik. Men det växande folkliga motståndet och internationella påtryckningar tvingade så småningom fram hans avgång, vilket inledde en återgång till parlamentarisk demokrati.
Året 1988 var ett avgörande ögonblick för Bangladeshs militär, när den började bidra till FN:s fredsbevarande operationer. Den sydasiatiska nationens första utplacering av uniformerad personal var att övervaka vapenstilleståndet mellan Iran och Irak, vilket signalerade starten på ett långvarigt engagemang för global fredsbevarande. Under de efterföljande decennierna har bangladeshiska fredsbevarande styrkor spelat avgörande roller i uppdrag över hela världen och tjänat i olika funktioner som att tillhandahålla säkerhet, erbjuda medicinsk hjälp och bygga infrastruktur. I december 2017 hade Bangladesh blivit en av de största bidragsgivarna till FN:s fredsbevarande operationer, med 7 246 trupper och polispersonal utplacerade i 10 uppdrag tvärsöver jordklotet. Än idag är det fortfarande tredje största källan till FN:s fredsbevarande styrkor.
Detta deltagande i FN-uppdrag stärkte inte bara militärens professionella standarder utan gav också betydande ekonomiska och institutionella fördelar. Uppdragen gav enskilda soldater stabil inkomst och internationell exponering, samtidigt som militärens globala rykte och operativa expertis stärktes.
Utöver de ekonomiska och professionella vinsterna omformade fredsbevarande operationer i grunden militärens prioriteringar. Det konsekventa engagemanget i dessa uppdrag minskade institutionens beroende av politiskt ingripande som en källa till inflytande eller resurser. Istället fann militären prestige och stabilitet genom sin roll under FN:s blå flagga, och främjade ett fokus på professionalism och globalt samarbete snarare än inhemska maktkamper.
Denna omvandling markerade ett avsteg från tidigare decennier när militären var starkt involverad i Bangladeshs flyktiga politiska landskap, präglat av kupper och motkupp. Fredsbevarande operationer erbjöd de väpnade styrkorna en ny identitet, en identitet som var centrerad på att bidra till internationell stabilitet och ta avstånd från fraktionism och instabilitet i inrikespolitiken.
Samtidigt integrerade regeringen militären i Bangladeshs ekonomiska struktur. Militärt styrda institutioner, företag och projekt – allt från utveckling av infrastruktur till utbildningsinstitutioner – gav nya vägar för ekonomiskt engagemang. Organisationer som Rapid Action Battalion (RAB) tillät också militären att upprätthålla en viss grad av inflytande i civil förvaltning utan att öppet dominera politiken. Dessa dubbla incitament – internationella fredsbevarande roller och inhemska ekonomiska möjligheter – skapade ett egenintresse för militären av att upprätthålla stabilitet och undvika direkt politisk inblandning.
Militärens korta intervention under 2007–2008 speglade dess utvecklande roll. Till skillnad från tidigare perioder tog militären inte direkt kontroll utan stödde en tillfällig regering under en tid av politiskt dödläge. Denna intervention formades av både inhemska faktorer och internationell geopolitik. Kontexten efter 11 september såg ökad granskning av islamistiska rörelseroch – med tyst godkännande av USA, Storbritannien och Indien – den tillfälliga regeringen avvecklade den islamistiska politiska alliansen ledd av Khaleda Zia. Detta ingripande banade slutligen vägen för Sheikh Hasinas Awami-liga att återvända till makten och etablera en lång period av politisk dominans.
Under julirevolutionen 2024 stod militären inför betydande press att ingripa när protesterna mot regeringen eskalerade. Medan militär sattes in för att upprätthålla ordningendess handlingar var återhållsamma. Rapporter visar att militären till en början använde mycket begränsad makt men verkade dra sig tillbaka under påtryckningar från internationella medier och människorättsorganisationer. Det verkar som om rädsla för att äventyra FN:s fredsbevarande möjligheter – avgörande för både institutionell prestige och personliga ekonomiska fördelar – fungerade som ett kraftfullt avskräckande medel.
En annan avgörande faktor var ledningen för general Waker Uz Zaman, som avstod från att ta makten trots offentliga uppmaningar om militär intervention. Hans beslut speglade ett erkännande av de långsiktiga kostnaderna för direkt styre i ett politiskt flyktigt och ekonomiskt bräckligt land. Till skillnad från tidigare ledare, som såg kupper som ett sätt att hävda kontroll, prioriterade Zaman militärens internationella rykte och ekonomiska intressen framför kortsiktiga politiska vinster.
Som sagt, utvecklingen av militärens roll i Bangladesh – från en dominerande politisk aktör till en professionell och ekonomiskt engagerad institution – har sina rötter i historiens lärdomar. Morden på Mujib, Zia, Manzoor och Musharraf, tillsammans med cyklerna av kupper och motkupp, belyste farorna med intern fraktionism och instabiliteten med direkt militärt styre. Dessa erfarenheter, i kombination med de möjligheter som fredsbevarande uppdrag och ekonomisk integration ger, har i grunden förändrat militärens prioriteringar.
Idag är militären fortfarande en betydande aktör i Bangladeshs statskonst, men dess roll definieras mer av ekonomiska och professionella intressen än av politisk dominans. Julirevolutionen underströk denna omvandling och visade att militärens återhållsamhet inte bara var en fråga om individuellt ledarskap utan en återspegling av bredare institutionella förändringar. De dubbla incitamenten av internationell ansvarighet och inhemsk ekonomisk integration har skapat ett ramverk som motverkar direkt politiskt ingripande, vilket säkerställer att militären verkar inom gränserna för en professionell och globalt ansluten institution.
Detta arv, även om det inte saknar utmaningar, representerar en betydande förändring från de turbulenta åren av kupper och mord, vilket markerar ett nytt kapitel i militärens roll i Bangladeshs styrning och utveckling.