Den svenska atombomben och det svenska svampmolnet fyller himlen i Jokkmokk. Här är kulmen på det hemliga svenska atombombsprojektet, som 1985 avslöjades i Ny Teknik. I 25 år drev svenska militärer, politiker och högt uppsatta tjänstemän ett projekt som slukade tiotals miljarder kronor.

Under ett kvarts sekel pågick hemlig forskning på en den svenska atombomben vid Försvarets forskningsanstalt, där man började de trevande försöken. De svenska atombombsforskarna konstruerat allt som behövdes för att starta bombtillverkningen med ett par månaders varsel.

Den 28 augusti 1957 skakas den svenska lappmarken av en kraftig detonation. Tryckvågen sprider sig många kilometer från detonationsplatsen, och förstör byggnader, fordon och elektronik i sin väg. Det största svampmolnet reser sig en kilometer över den svenska moränmarken.

Bombtesterna i Nausta utanför Jokkmokk är det närmaste en riktig atombombssmäll som Sverige kommer under sin tjugoåriga kärnvapenhistoria. Syftet är att se hur natur och materiel klarade det enormt höga trycket från en kärnvapensmäll.

Vid det första försöket 1956, med kodnamnet Sirius, detonerar tre laddningar med det konventionella sprängämnet bonyl. Laddningarna var på 600 kilo, 6 ton respektive 60 ton, där varje ton motsvarar 600 kilo trotyl. Året efter genomförs det andra försöket, med kodnamn Vega, där två laddningar skjuts av. Den ena på 5 ton och den andra på 36 ton bonyl.

Men det är den äkta varan man är ute efter. Som så många andra nationer i världen efter andra världskriget vill även Sverige ha kärnvapen i sin arsenal. Utan atombomber är landet ett lätt byte för fienden, argumenterar bland andra Nils Swedlund, försvarsstabschef och senare ÖB.

Jämfört med andra länder har Sverige en rad fördelar som gör det möjligt att skaffa nymodigheten. Här finns obegränsad tillgång på uran, här finns vetenskaplig och teknisk kompetens och här finns en industri och en infrastruktur som inte sargats av kriget.

 

Mäktiga män stod bakom de svenska bombmakarna

Vid sidan av militären och delar av näringslivet, knöt de ledande socialdemokratiska politikerna en rad framstående forskare och tekniker till atombombsprogrammet, däribland fem nobelpristagare.

  • Niels Bohr, dansk atomfysiker som fick Nobelpris 1922 för sin modell av atomens uppbyggnad, bidrog med kunskap om kärnklyvning. Ledde under kriget institutionen för teoretisk fysik vid Köpenhamns universitet. Flydde från nazisterna till först Sverige, sedan via England till USA. Där hjälpte han amerikanerna att utveckla atombomben. Var god vän och rådgivare till Tage Erlander.
  • Manne Siegbahn, svensk professor i experimentell fysik som fick Nobelpris för röntgenspektroskopi 1924, bidrog med grundläggande kärnkemi och kärnfysik. Arbetade i Lund och Uppsala med att utveckla utrustning för noggrann mätning av atomernas energinivåer. Ledamot i Atomkommittén som bildades 1945 för att planera den svenska forskningen på kärnenergi. Kommittén formulerade också ”Den svenska linjen”, med självförsörjande kärnbränslecykel.
  • Glenn Seaborg (Sjöberg), amerikansk kärnkemist med svenska rötter som fick Nobelpris för transuranernas kemi 1951, hjälpte till att framställa vapenplutonium. Utvecklade Purex-processen för kemisk raffinering av vapenplutonium åt det amerikanska atombombsprogrammet.
  • Hannes Alfvén, svensk plasmafysiker som fick Nobelpris 1970 för teorier kring magnetohydrodynamik, bidrog med kunskaper om tillståndet vid en kärnreaktion. Var under kriget professor i elektromagnetisk teori och elektrisk mätteknik vid KTH i Stockholm. Arbetade senare med elektronik och plasmafysik. Ledamot i Atomkommittén.
  • The Svedberg, som fick Nobelpris 1926 för utvecklingen av sin ultracentrifug för analytisk kemi. Var professor i fysikalisk kemi och kärnkemi vid Uppsala universitet. Bidrog med kunskaper om bland annat isotopseparation. Ledamot i Atomkommittén.
  • Torsten Gustafson, svensk matematiker och fysiker. Arbetade före kriget med strömningsmekanik och aerodynamik, men ägnade sig senare åt kärnfysik och satt med i Cerns styrelse. Var vetenskaplig rådgivare åt Tage Erlander. Ledamot i Atomkommittén och utredde bland annat vätebomber.
  • Sigvard Eklund, kärnfysiker på KTH och Nobelinstitutet för Fysik, var nyckelfiguren inom kärnenergiforskningen i Sverige. Arbetade först vid Foa och senare vid AB Atomenergi. Hade som uppgift att samordna de civila och militära kärnforskningsprogrammen.
     
  • Torsten Magnusson, fysiker som studerat röntgenspektroskopi hos Manne Siegbahn i Uppsala. Blev avdelningschef vid Foa 2 från starten 1945, och ledde där det huvudsakliga utvecklingsarbetet av den svenska atombomben. Blev senare generaldirektör för Foa.
  • Tage Erlander, socialdemokratisk statsminister. Vill hålla alla dörrar öppna för ett eventuellt beslut att anskaffa svenska atomvapen. Regeringen är splittrad och Erlander tvingas gå en balansgång. Förordar en komplett inhemsk bränslecykel.
  • Olof Palme, socialdemokraternas partisekreterare som har hand om ”atomeriet”, som Erlander uttryckt det. Skriver en rapport där han förordar fortsatt handlingsfrihet. Skjuter upp beslutet att skaffa atombomber, men föreslår fortsatt utvidgad skyddsforskning.
Print Friendly, PDF & Email
Jobb i Sverige