Inbördeskriget i Sudan har gjort mer än att förstöra liv – det har demonterat själva systemen som upprätthåller dem. Jordbruket, som en gång var ryggraden i landets ekonomi och en livlina för miljoner, har ställts på knä av år av våld. Men historien slutar inte där. Den resulterande matosäkerheten har blivit mer än en humanitär tragedi; det är en gnista som återupplivar själva konflikten som orsakade den. I Sudan är hunger och krig inte längre isolerade kriser, utan två sidor av samma mynt, låsta i en ond cirkel som hotar att konsumera landet.
Sudan, Afrikas tredje största land, har genomlidit årtionden av konflikter och politisk instabilitet, med situationen som förvärrats efter 2019 avsättningen av den mångårige diktatorn Omar al-Bashir. Ursprungligen sågs som ett steg mot demokrati, övergången löste sig snabbt då rivaliserande fraktioner inom militären tävlade om kontroll. I april 2023 eskalerade denna maktkamp till ett förödande inbördeskrig mellan Sudans väpnade styrkor (SAF) och Rapid Support Forces (RSF), två militära grupper ökända för sin uppenbara ignorering av juridiska och etiska normer. Konflikten har fördrivit över 11 miljoner människor, förstört viktig infrastruktur och ödelagt jordbrukssektorn, som en gång sysselsatte en stor majoritet av befolkningen. Med miljontals sudaneser som nu står inför akut matosäkerhet, vikar nationen på gränsen till kollaps, låst i en cirkel av våld och svält.
Kollapsen av Sudans jordbrukssektor
Störningen av Sudans jordbrukssektor står som en av de mest synliga offren under inbördeskriget. 2011 var 80 % av landets totala arbetskraft sysselsatt inom jordbrukssektorn. Den siffran har sedan dess halverats, med kriget som tvingade många bönder att överge sina åkrar eller fly till stadsområden i jakt på säkerhet. Nedgången i jordbruksproduktiviteten påverkar också livsmedelssäkerheten, eftersom minskad inhemsk produktion tvingar Sudan att förlita sig mer på import, som ofta är otillgänglig på grund av de stigande transportkostnaderna och handelsblockeringar orsakade av kriget.
Denna jordbruksförödelse matar direkt in i en förvärrad humanitär kris. År 2023 sjönk den totala spannmålsproduktionen till uppskattningsvis 4,1 miljoner ton – en dramatisk minskning med 46 % från nivåerna före kriget. Tidiga prognoser för 2024 tyder på en ytterligare minskning med 18 % till cirka 3,38 miljoner ton. Den kontinuerliga minskningen av spannmålsproduktionen är en oroande trend, särskilt med tanke på att det inte verkar finnas några interna försök från vare sig RSF eller SAF för att stärka landets livsmedelssäkerhet.
Effekterna av Sudans jordbrukskollaps är dystra – 26 miljoner människor, mer än hälften av landets befolkning, står nu inför akut hunger. För att sätta detta i perspektiv är detta tre gånger så många som New York City, vilket gör Sudan hem till den största hungerkrisen i världen idag.
Förflyttning förvärrar jordbrukets kollaps: mer än 11 miljoner sudaneser har flytt sina hem, lämnat sina åkrar ovårdade och deras uppehälle förstört. Konflikten har gjort landsbygdsområden otrygga och bönder flyr antingen eller kan inte odla sin mark på grund av kriget. Många flyttar till täta stadskärnor, där resurserna redan är tunna. I städer som Khartoum har konkurrens om mat, vatten och basvaror drivit många människor till informella bosättningar, vilket ytterligare underblåst fattigdom och instabilitet. När stadsbefolkningen växer utsätter det ytterligare påfrestningar på infrastruktur och tjänster, vilket skapar nya flampunkter för konflikter om begränsade resurser.
En konflikt-svält feedback loop
Fördrivningen av sudanesiska bönder på grund av konflikter har skapat en förödande återkopplingsslinga som binder jordbrukets kollaps till eskalerande hunger och våld. När gårdar och åkrar förstörs minskar mattillgången, vilket förvärrar hungern. Den resulterande hungersnöden driver nya rekryter att ansluta sig till militära styrkor, som sedan i sin tur attackerar fler byar och förstör fler gårdar, vilket skapar ännu mer hunger.
I grund och botten är det en enkel kedjereaktion: våld förstör gårdar, hungern växer och sedan föder hunger mer våld. Varje steg gör nästa värre, och cykeln fortsätter att upprepas. Så länge gårdarna förblir förstörda och striderna fortsätter är det nästan omöjligt att stoppa svältspiralen och konflikten
En särskilt skadlig konsekvens av denna återkopplingsslinga är spridningen av miliskontroll över strategiska jordbrukszoner. Både de sudanesiska väpnade styrkorna (SAF) och de snabba stödstyrkorna (RSF) har använt taktik som att blockera bistånd och plundra gårdar för att utöka sitt inflytande. När bördig jordbruksmark kontrolleras av miliser, blir tillgången till mat ännu mer begränsad, vilket leder till ytterligare fördrivning och lidande. Frånvaron av statlig auktoritet i många landsbygdsområden har gjort det möjligt för väpnade grupper att fylla maktvakuumet, ofta på jakt efter utsatta befolkningar, vilket förvärrat både matkrisen och det pågående inbördeskriget.
De ekonomiska konsekvenserna är också allvarliga. År 2023 minskade Sudans ekonomi med nästan 40 %, till stor del på grund av störningar i jordbruket och handeln, med mycket av livsmedelsförsörjningen reducerad till import som nu är föremål för extrem inflation. Stigande kostnader för transporter och handelsblockeringar har lett till skyhöga priser på viktiga varor, inklusive baslivsmedel, vilket gör dem otillgängliga för majoriteten av befolkningen. Priset på bröd har ökat med mer än 200 % sedan kriget började, och en gång rikligt med spannmål som spannmål har blivit ont om.
Landets oförmåga att bryta denna cirkel av förstörelse, hunger och våld har lett till en av de värsta humanitära kriserna i senare tid. År 2024 förväntas Sudan ha det högsta antalet människor i behov av akut humanitärt bistånd globalt, med över 18 miljoner individer som behöver omedelbar hjälp.
Ser framåt
För att bryta cykeln krävs brådskande åtgärder på flera fronter. Humanitärt bistånd måste underlättas, med säkra korridorer för mat och medicin etablerade för att förhindra ytterligare svält. Internationellt tryck på alla inblandade fraktioner för att tillåta obegränsad tillgång till bistånd är avgörande för att lindra omedelbart lidande. Samtidigt kommer återuppbyggnaden av Sudans jordbruksinfrastruktur – särskilt i områden där fördrivna bönder kan återvända säkert – vara avgörande för en långsiktig återhämtning. Lokala ansträngningar för att återuppliva jordbruket, med stöd av internationella partner, skulle kunna erbjuda det enda hållbara sättet att bryta cirkeln av våld och hunger. Dessutom kan en förbättring av fördrivna människors försörjning genom att skapa jobb och tillgång till utbildning bidra till att minska tjusningen hos milisar och erbjuda alternativ till dem som hamnat i våldets cirkel.
I slutändan kommer ett slut på inbördeskriget i Sudan att kräva nedmontering av milisens maktstrukturer och återställande av statlig auktoritet över landets jordbruks- och ekonomiska resurser. Endast genom att bryta sambandet mellan våld och svält kan Sudan hoppas på att gå mot en säker och fredlig framtid.