Den 15 augusti 2024 var det tre år sedan talibanerna tog kontroll över Afghanistan och tog det afghanska folket som gisslan.
2018, när USA:s dåvarande president Donald Trump utsåg Zalmay Khalilzad till det särskilda sändebudet för fred och försoning i Afghanistan, tryckte han entusiastiskt på för förhandlingar med talibanerna för att få ett slut på USA:s längsta krig. Khalilzads mandat bestod av (1) att säkra tillbakadragandet av amerikanska och andra utländska trupper; (2) säkra en garanti från talibanerna att det inte kommer att ske några terroristattacker från afghansk mark; (3) säkra en vapenvila; och (4) intra-afghansk dialog.
I sin senaste intervju med Tolo TV, Afghanistans största tv-nätverk, upprepade Khalilzad att Dohaavtalet som undertecknades av USA och talibanerna den 29 februari 2020 fortfarande behöver implementeras. Han avfärdade talibanernas retorik att USA förlorade sitt längsta krig. Khalilzad hävdade istället att det var av val som USA lämnade Afghanistan.
Jag hävdar att syftet med förhandlingarna mellan talibanerna och USA inte var fred och försoning i Afghanistan utan snarare att uppfylla det första målet i Khalilzads mandat: att dra tillbaka utländska trupper. Samtidigt har afghanska kvinnors oro – som tagits upp konsekvent och modigt under de tre åren av förhandlingar från 2018-2021 – ignorerats. Idag har dessa farhågor förvandlats till en levande mardröm för flickor och kvinnor.
Talibans olagliga styre har haft en enorm inverkan på det afghanska folket även medan de nuvarande globala geostrategiska förändringarna har försvårat freden i Afghanistan. Vad kan det internationella samfundet i allmänhet och Sydasien i synnerhet göra för att stödja en afghanskt centrerad och driven politisk process som kan leda till varaktig fred och regional säkerhet?
Under hela förhandlingarna mellan talibanerna och USA betonade det afghanska civila samhället och kvinnogrupper att det inte finns någon skillnad mellan de talibaner som styrde Afghanistan på 1990-talet och dagens talibaner. Talibanerna är en ideologiskt dogmatisk, extremistisk, religiös proxygrupp. Väl vid makten har deras mål varit att radera kvinnor från det afghanska samhället. Faktum är att, som afghanska kvinnor påpekar, när talibanerna tog makten började de förinta kvinnor, den politiska oppositionen, civilsamhället, media och progressiva röster en efter en.
En av de första åtgärderna som talibanerna vidtog var att förbjuda utbildning och skolor för afghanska flickor efter årskurs 6. Det har inte tagits några flickor från gymnasieskolor eller universitet under de senaste åren. Därefter började talibanerna förbjuda kvinnor från anställning, till exempel stängdes kvinnodrivna bagerier. Gå till parker, hamam (offentliga bad) och kaféer var förbjudna för kvinnor. Lokala och internationella icke-statliga organisationer (NGOs) är förbjudna att tillhandahålla utbildning och träning till kvinnlig personal. Talibanerna ersatte också ministeriet för kvinnofrågor med ministeriet för spridning av dygd och förebyggande av last.
Kvinnor är också förbjudna att delta i radio- och TV-program där programledarna är män, från sport och att resa utomlands utan mahram (manlig chaperone) (för mer information se US Institute of Peaces lista över förbud). I försöken att radera kvinnor från det afghanska samhället har talibanerna lagt ansvaret på afghanska män om deras kvinnliga medberoende inte lyder dekreten. Detta innebär att afghanska män också är offer för talibanernas könsdiskriminerande politik.
Talibanerna förklarade att de följer kung Zahir Shahs konstitution men kommer inte att tillåta några politiska partier och sociala organisationer att vara aktiva. Trots att de tillkännagav amnesti för dem som arbetade med/för den tidigare republikens regering, har de fortsatt med godtyckliga arresteringar, dödande av före detta afghanska säkerhetsstyrkor och tortyr och försvinnanden av före detta regeringstjänstemän, enligt en rapport från FN:s särskilda rapportör om situationen mänskliga rättigheter i Afghanistan (särskilt FN:s särskilda rapportör är förhindrad att komma in i landet). Fängslandet av Matiullah Wesa, som förespråkade by till by för utbildning av flickor och stärkande av kvinnor, är prejudikatet för det afghanska civilsamhällets krympande röst, både män och kvinnor.
Talibanerna har lyckats smutskasta den afghanska identiteten genom att återigen ta ner den trefärgade flaggan och eliminera det kulturella firandet av Nowruz. Deras förbud mot utbildning för kvinnor godkändes felaktigt som en del av den afghanska kulturen av Pakistans dåvarande premiärminister Imran Khan när talibanerna de facto blev myndigheter i landet. Talibans hänsynslösa beteende mot religiösa och etniska minoriteter har också skadat mångfalden i Afghanistan.
En annan oroande utveckling är etableringen av madrassas (religiösa skolor) och radikaliseringen av det afghanska samhället. Haqqani-madrassor grundades i Paktia-provinsen och generaldirektoratet för Jihadi-skolor har rapporterat att totalt 6 830 madrassor finns i hela landet. Vid en tidpunkt då 24,4 miljoner afghaner behöver humanitärt bistånd och 9 av 10 lever i fattigdom, enligt FN, lockar talibanerna afghanska familjer med 250 dollar att gå på dessa madrassor. Det finns ett direkt samband mellan restriktioner och förbud för kvinnor, deras bristande utbildning och fattigdom och ökad radikalisering.
Genom att monopolisera makten och vägra att förhandla med afghaner från olika samhällsskikt har talibanerna bevisat att de inte tror på förhandlingar eller försoning. Förenta nationerna och det internationella samfundet måste notera att samförstånd och fred inte kan uppnås genom att stödja en militant grupps vägar som främjar en kultur av straffrihet och bara kan våldets språk.
Även om afghaner inte vill återgå till en tid av krigsherrar och korrupta politiker i den före detta republiken, visade FN:s biståndsuppdrag för Afghanistan (UNAMA), i en undersökning, att endast 4 procent av de afghanska kvinnorna och 3 procent av de afghanska männen gynnar ett erkännande av talibanernas islamiska emirat.
Efter tillbakadragandet av amerikanska trupper från Afghanistan har konflikterna i Ukraina och Gaza ökat stormaktsrivaliteten även om Afghanistan. Afghanistans geostrategiska läge har fått länder som USA, Kina, Ryssland och dess grannar att prioritera sina egna intressen framför det afghanska folkets. Att skära avtal med talibanregimen kommer dock endast att tjäna deras kortsiktiga intressen eftersom talibanerna inte representerar majoriteten av den afghanska befolkningen.
En välmående och fredlig region kan föreställas när Afghanistan är i fred och dess politiska institutioner är byggda baserade på rättvisa, jämlikhet och ekonomiskt bemyndigande. Afghanistans globala ställning sedan andra världskriget har aldrig varit stötande. Den skulle vilja leva i fred med sina grannar, förutsatt att dess suveränitet respekteras och ombudspolitik för involverade intressenter upphör.
Talibanernas nuvarande auktoritära regim är en fortsättning på utländska aktörers missriktade politik, som har främjat instabilitet och extremism i Afghanistan. Regionalt ekonomiskt välstånd och mänsklig säkerhet är direkt kopplade till Afghanistans nuvarande och framtida politiska situation.
Därför måste FN eftersträva en mekanism för internationellt samförståndsbyggande och en nationell sådan som återspeglar afghanernas önskemål om deras framtid med en inkluderande, transparent strategi.
Tyvärr är de människor som bjuds in till internationella forum ansvariga för 40 år av konflikter och förstörelse i Afghanistan. De flesta konfliktaktörer inom Afghanistan förhandlar om sin plats för pengar och makt på bekostnad av det afghanska nationella intresset, vilket gör dem opålitliga för det afghanska folket. Dessutom gör den nuvarande regimen det till en omöjlig uppgift att etablera folkledda processer för att diskutera Afghanistans politiska framtid inom landet.
Afghanistans regionala grannar måste främja debatt och skapa gynnsamma förutsättningar för att främja hållbara utvecklingsmål och civil-politiska och sociala rättigheter för att hitta inkluderande alternativ i Afghanistan istället för att blint falla i fällan att erkänna talibanernas islamiska emirat. Det internationella samfundet måste lära sig av det förflutnas misstag: Om grunden för övergångsrättvisa, jämlikhet och frihet inte implementeras, kommer statliga och politiska etablissement och institutioner att falla. Fortsättningen av status quo i Afghanistan kommer inte bara att förstöra det afghanska samhället utan kaosets krusningar kommer att märkas långt bortom de afghanska gränserna.