Över Indiens livliga städer utspelar sig en kris av häpnadsväckande proportioner, i stort sett osedd och obevakad av dem som inte vill märka det. När Indien går framåt mot modernisering och globalisering, lämnar det efter sig miljontals människor som lever i slumkvarter för vilka löftet om utveckling inte har någon mening.
De snabb tillväxt av slumområden över hela Indiens städer representerar inte bara en stadsplaneringsutmaning utan en humanitär kris som omintetgör landets sociala och ekonomiska framsteg.
Bristen på folkräkningsdata – den sista genomfördes 2011 – har förvärrat problemet och väckt frågor om regeringens ”engagemang”till subka saath, subka vikas eller ”allas bidrag, allas tillväxt.”
Indien är en av de snabbast urbaniserande länder i världen. FN uppskattar att dess stadsbefolkning förväntas nästan fördubblas från 461 miljoner år 2018 till 877 miljoner år 2050.
Den massiva tillströmningen av migranter från landsbygdsområden, i kombination med bristande stadsplanering och samhällsstyrning och brist på bostäder till överkomliga priser, har lett till den exponentiella tillväxten av slumområden, som har blivit standardboendealternativ för miljontals migranter. De kan erbjuda närhet till arbetet men på bekostnad av invånarnas värdighet och säkerhet.
Levnadsförhållandena i slumområden kännetecknas ofta av trångboddhet, dåliga bostadsstrukturer, samt brist på sanitet, rent dricksvatten och korrekt avfallshantering. Levnadsvillkoren utsätter invånarna för en mängd av fysiska och psykiska hälsorisker.
Ändå är alternativet att återgå till bristande möjligheter i sina hemstäder på landsbygden otänkbart för många. Slumbor fortsätter därför med hopp om att förbättra sin situation och klättra på den sociala stegen.
Den indiska regeringen har varit medveten om detta problem ett tag. Flera insatser och program som t.ex Jawaharlal Nehru National Urban Renewal Mission (JNNURM), Rajiv Awas Yojana (RAY) och Pradhan Mantri Awas Yojana (PMAY) har genomförts tidigare.
Även om dessa initiativ syftade till att tillhandahålla bostäder till överkomliga priser och förbättra levnadsvillkoren, har deras framgång på marknivå varit tveksam på grund av one-size-fits-all-tillvägagångssätt kommer från en top-down karaktär av design och implementeringar som inte lyckas fånga verkligheten på marknivå.
En primär orsak till den begränsade framgången med dessa insatser har varit bristen på grundläggande förståelse för frågans omfattning. Den senaste omfattande slumräkningen i Indien genomfördes 2011. Det visade 65 miljoner människor bodde i slumområden i tätorter. Medan Indiens stadslandskap har förändrats dramatiskt under de senaste 13 åren, fortsätter beslutsfattare att förlita sig på föråldrade data för att utforma ingripanden.
Själva förståelsen för hur ett slumområde definieras varierar kraftigt mellan organisationer, vilket leder till drastiskt varierande uppskattningar. Det finns fyra olika definitioner av slumområden enbart i det indiska sammanhanget, formulerade av myndigheter och utvecklingsorgan som ger olika siffror på den totala slumbefolkningen.
Sådana stora skillnader utgör en kritisk utmaning för beslutsfattare när den upplevda storleken på problemet varierar drastiskt.
En regering kan inte planera för bostäder, sanitet, utbildning och hälsovård när den inte har exakt information om läget för slumområden, antalet slumbor, deras demografiska profiler och de utmaningar som samhällen står inför.
Bristen på korrekt information resulterar i halvdana ingrepp som misslyckas med att ta itu med de grundläggande orsakerna till slumtillväxt och tillhandahåller lösningar på de utmaningar som invånarna möter dagligen. Konsekvenserna av detta datavakuum är enorma och djupgående.
Den viktigaste frågan som slumborna står inför, som belyser det osäkra i deras existens, är ständigt hot om vräkningar.
I avsaknad av formaliserade markrättigheter eller hyresrätter lever miljoner i den eviga rädslan för att få sina hus rivna när som helst. Denna osäkerhet tar inte bara en enorm psykologisk vägtull utan avskräcker också invånarna från att investera i sina levnadsvillkor när folk vet att deras hus kan jämnas med marken vilken dag som helst.
Omfattningen av denna fråga är häpnadsväckande. A färsk rapport belyser hur mer än en halv miljon människor vräktes från indiska urbana slumkvarter 2013. Medan vräkningar i städer som Delhi fångar global uppmärksamhet, särskilt när de kopplas till händelser som G-20 toppmötemajoriteten av förflyttningarna i icke-storstadsstäder går obemärkt förbi.
Även när sådana incidenter rapporteras saknas ofta korrekta uppgifter om antalet drabbade hushåll, vilket skymmer den verkliga omfattningen av krisen. Vräkningar är inte bara siffror på en sida – familjer befinner sig plötsligt hemlösa, ägodelar vandaliserade, barns hälsa störd och trängda in i djupare fattigdom. Sådana resultat knäpper deras kopplingar till sysselsättning och socialt kapital.
Det första och mest kritiska steget är att genomföra en omfattande, rikstäckande undersökning av slumhushåll som går utöver enbart personal. Den nyanserade verkligheten hos människor som bor i slumkvarter – de olika utmaningar de står inför, de olika graderna av tillgängliga tjänster och de specifika behoven hos utsatta grupper som kvinnor, barn och äldre – måste förstås.
Sådana ansträngningar måste innefatta teknik i datainsamlingsprocessen för att säkerställa noggrannhet och heltäckande. Viktigt är också att involvera slumsamhällena själva i processen, inte som subjekt utan som aktiva deltagare i att bygga en förståelse för sin levda verklighet.
Förekomsten av sådana data kommer att göra det möjligt för beslutsfattare att utforma riktade, evidensbaserade insatser för att möta specifika men varierande behov hos slumsamhällen.
Dessutom en tydlig, heltäckande och allmänt accepterad definition av en slum kommer förhoppningsvis att sätta stopp för motstridiga data och felaktiga ingripanden. Samtidigt måste definitionen vara tillräckligt flexibel för att ta hänsyn till regionala variationer samtidigt som den tillhandahåller en konsekvent och standardram för insatser.
Eftersom Indien strävar efter att vara ett globalt ekonomiskt kraftpaket har det inte råd att lämna miljoner av sin befolkning i yttersta fattigdom och osäkerhet. Att lösa denna urbana kris innebär att erkänna slumbor inte som inkräktare eller ett problem, utan som medborgare med rättigheter och en potential att bidra till Indiens tillväxthistoria.
En djärv, datadriven och medkännande strategi som inte ser slumrehabilitering som en börda, utan som en investering i Indiens ekonomiska tillväxt är en enorm utmaning. Men den potentiella belöningen är ännu större – ett urbant Indien som fungerar för alla och inte bara ett fåtal privilegierade.
Ursprungligen publicerad under Creative Commons av 360 info™.