2016 nominerades USA:s president Donald Trump till Nobels fredspris. Ett anonymt brev skickat till Nobelpriskommittén i Sverige hävdade att Trump förtjänade priset för sin ”kraftiga fred genom styrka-ideologi”. Trump vann naturligtvis aldrig priset.
Nobels fredspris har ofta ansetts ha politiska undertoner snarare än att enbart handla om positivt inflytande. Ett anmärkningsvärt exempel är när Jimmy Carter fick priset 2002, och Barack Obama vann det 2009, mindre än ett år efter tillträdet. I båda fallen såg många utmärkelserna som en kritik av president George W Bushs hökaktiga utrikespolitik i Afghanistan och Irak. Carter och Obama, med sina mer diplomatiska tillvägagångssätt, sågs som symboliska motsatser till Bushs aggressiva hållning i dessa konflikter.
Noterbart är att Henry Kissinger, en mycket kontroversiell figur, vann Nobels fredspris 1973 tillsammans med den nordvietnamesiska ledaren Le Duc Tho för att ha förhandlat fram Parisfredsavtalen som syftade till att avsluta Vietnamkriget. Denna utmärkelse möttes av betydande kritik, eftersom Kissinger hade varit inblandad i bombningarna av Vietnam och Kambodja under kriget, handlingar som stred mot principerna om fred och mänskliga rättigheter.
Sedan det kalla krigets slut har flera framstående personer från Sydostasien tilldelats Nobels fredspris. Dessa inkluderar Aung San Suu Kyi från Myanmar (1991), José Ramos-Horta från Östtimor (1996) och Maria Ressa från Filippinerna (2021).
En röd tråd bland dessa pristagare är att de vid tidpunkten för deras erkännande var icke-statliga aktörer som förespråkade förändring mot relativt auktoritära regimer. Dessutom fick var och en av dem betydande stöd från västländer för att främja sina mål för demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.
Hur är det med statliga aktörer och ledare i Sydostasien? Regionen är relativt välmående och har sett en betydande fattigdomsminskning och anmärkningsvärda demokratiska övergångar i vissa länder. Så varför har vi inte sett statliga aktörer från regionen vinna Nobels fredspris? Vi kanske borde börja med att fråga om det finns några statliga aktörer vars prestationer förtjänar ett sådant erkännande.
Ta till exempel Indonesien, en av regionens mest stabila demokratier. Dess ledare har bidragit till att upprätta och upprätthålla demokrati och fred. Två anmärkningsvärda exempel är den framgångsrika begränsningen av militärt inflytande efter decennier av militär dominans under Suhartos New Order-regim (1968–1998), och bevarandet av freden med Free Aceh Movement (GAM) efter den förödande tsunamin i december 2004.
Flera länder i Sydostasien, inklusive Thailand, Indonesien och Myanmar, har en historia av militärdominerade regimer. Indonesien sticker dock ut som det enda landet bland dem som inte har upplevt en militärkupp sedan dess autokratiske ledares fall. Däremot lanserade Myanmars militär en förödande kupp 2021 och arresterade dess demokratiskt valda ledare, Aung San Suu Kyi, och Thailand har sett flera kupper sedan 2000. Indonesien har lyckats undvika all militär intervention sedan Suhartos 30-åriga styre.
Ansträngningar för att minska militärens inflytande i Indonesiens offentliga sfär började under president BJ Habibie 1998 men tog betydande fart 2004, när militär representation i parlamentet formellt avskaffades. Konsolideringsprocessen fortsatte under Susilo Bambang Yudhoyonos (SBY) tioåriga presidentskap. Noterbart är att två av SBY:s försvarsministrar var civila, vilket markerade en kritisk period av reformer för landet, som stod inför säkerhetsutmaningar som försoning efter religiösa konflikter i Maluku, terroristattacker på Bali (2002) och mot Australiens ambassad i Jakarta (2004) ). Samtidigt höll landet framgångsrikt sina första lokalval, vilket gjorde det möjligt för medborgare att välja ledare på distrikts- och bynivå, vilket markerade en betydande förändring från den tidigare auktoritära regimen.
En av de mest dramatiska händelserna under denna period var tsunamin 2004, den största naturkatastrofen i Indonesien sedan självständigheten, som ödelade Aceh och krävde över 250 000 människoliv. SBY, tillsammans med vicepresident Jusuf Kalla, samordnade räddnings- och återuppbyggnadsinsatser i Aceh. Ett anmärkningsvärt resultat av denna katastrof var fredsavtalet med GAM, en separatistgrupp.
Medan vissa hävdar att tsunamin i sig utlöste försoningen, var det SBY och Kallas förmåga att hantera internationellt stöd och förhandla med nyckelpersoner inom GAM som i slutändan möjliggjorde fredsavtalet. Den svenska regeringen, hem för Nobelpriset, spelade också en förmedlande roll i processen. Idag har GAM i stort sett upplösts, medan andra islamiska separatiströrelser, som de i södra Thailand och södra Filippinerna, fortfarande är aktiva.
Det går rykten om att Jusuf Kalla blev nominerad till Nobels fredspris. Mahathir Mohamad, Malaysias långvariga premiärminister, spekulerades också vara en nominerad 2008. Ingen av dem kan bekräftas officiellt, eftersom listan över nominerade förblir konfidentiell i 50 år efter tillkännagivandet.
Nobels fredspriser som tilldelas statliga aktörer speglar ofta politiska intressen, till skillnad från de som ges till icke-statliga personer. Till exempel fick den kontroversielle palestinske ledaren Yasser Arafat priset för sitt arbete med Osloavtalet, tillsammans med de israeliska ledarna Yitzhak Rabin och Shimon Peres. Likaså hedrades Israels premiärminister Menachem Begin och Egyptens president Anwar Sadat för att ha förhandlat fram Camp David-avtalet. Liksom Kissinger och Le Duc Tho har dessa figurer alla varit inblandade i väpnade konflikter eller engagerade i blodiga militära operationer.
Medan ledare som SBY, Kalla, Mahathir och Lee Kuan Yew har mött kritik för sina demokratiska och mänskliga rättigheter, är de mindre kontroversiella än många av pristagarna som nämnts ovan, men de har aldrig tagit sig upp på Nobelpristagarnas lista.
Inflytandet från USA, Storbritannien och Frankrike är tydligt i beslutsprocessen för Nobels fredspris. I samband med Sydostasien och andra utvecklingsländer, ansluter ledare sig antingen till västmakternas berättelser för att stärka sin kandidatur eller lobbar aktivt för att främja sina egna berättelser för att få hänsyn till Nobels fredspris.
Det är dock uppenbart att sydostasiens ledares framgångar när det gäller att skapa stabila marknader (t.ex. Singapore, Malaysia) eller främja demokrati och fred (t.ex. Indonesien) inte har fått genklang hos viktiga beslutsfattare i Washington, London, Paris och Stockholm .
Med tanke på Nobels fredspriss politiska karaktär återspeglar frågan om varför sydostasiatiska ledare inte har vunnit priset kanske deras begränsade inflytande och strategi i hanteringen av stormakter, särskilt när det gäller att främja sin egen berättelse och berättelse.