Inbördeskriget i Libanon var en komplex och blodig konflikt som beräknas ha krävt så många som 200 000 människoliv mellan 1975 och 1990. Krigets centrala aktörer, sekteriska splittringar och socioekonomiska dynamik fortsätter att ge eko än i dag. Och för vissa tog inbördeskriget i Libanon aldrig riktigt slut.
1943 – Libanon blir självständigt från Frankrike under andra världskriget. Nationalpakten, en de facto oskriven konstitution, etablerar ett konfessionellt politiskt system där makten delas på sekteristiska linjer: presidenten är alltid maronitisk katolik, premiärministern sunnimuslim, parlamentets talman shiamuslim, etc.
1948 – Det arabisk-israeliska kriget och det efterföljande Nakba driver cirka 110 000 palestinska flyktingar till Libanon, vilket rubbar den sekteriska balansen i den nybildade staten, särskilt till nackdel för maronitiska katoliker. Ekonomin i det övervägande shiamuslimska södra Libanon lider i spåren av befolkningsförflyttningar och begränsade gränsöverskridande rörelser efter upprättandet av staten Israel.
1958 – 1 700 amerikanska marinsoldater invaderar Beirut i Operation Bluebat – den första amerikanska militära interventionen någonsin i Mellanöstern – mitt i tilltagande sekteriska oroligheter i Libanon, som i stora drag ställde den västvänliga och kristna presidenten Camille Chamoun mot en svällning av panarabisk nationalism bland Libanons Sunni gemenskap. Invasionen ses tillbaka på som en överreaktion från Washingtons sida.
1964 – Palestine Liberation Organization (PLO) grundades i Jerusalem, i syfte att centralisera ett hittills atomistiskt palestinskt motstånd mot Israel.
1967 – Sexdagarskriget producerar ytterligare en våg av palestinska flyktingar som tar sig in i Libanon.
1969 – Kairoavtalet överför kontrollen av palestinska flyktingläger från de libanesiska väpnade styrkorna till Palestina Armed Struggle Command, en gren av PLO. Flytten väcker sekteriska spänningar i dess urholkning av Libanons nationella auktoritet, vilket driver en kil mellan kristna och muslimska grupper.
1970-71 – Den ”svarta september”-konflikten bryter ut mellan den jordanska armén och PLO, vars milis lagligen hade vistats i Jordanien enligt villkoren i sjupunktsavtalet från 1968, och använder landet som bas för gränsöverskridande attacker mot Israel. Det slutliga resultatet är ett förkrossande nederlag för PLO, som därefter utvisas från Jordanien och tvingas flytta sin verksamhetsbas till Libanon, där gruppen finner en fristad bland en ansenlig befolkning av palestinska flyktingar.
april 1975 – Skjutningen av en PLO-förare i en maronitisk stadsdel släpper lös ett utslag av sekteristiska mord som lämnar hundratals döda inom några dagar. Våldet får sekteristiska grupper att ta till vapen och sätta upp checkpoints i områden de kontrollerar.
Detta anses allmänt vara inledningen av det libanesiska inbördeskriget, en konflikt som i stora drag ställde den libanesiska nationella rörelsen (LNM) – en koalition av muslimska och socialistiska grupper som motsatte sig den etablerade ordningen för den nationella pakten och stödde PLO – mot de övervägande Christian Lebanese Front, som kämpade för att upprätthålla status quo och fördriva palestinierna från Libanon.
1976 – Syrien ingriper i inbördeskriget i Libanon på uppdrag av maronitiska milisar, och tar senare under året kontroll över en 40 000 man stark kontingent under Arabförbundet, kallad den ”arabiska avskräckningsstyrkan”. Till grund för den syriska operationen ligger dess långvariga mål att föra Libanon tillbaka in i fållan, antingen genom att dominera dess inrikespolitik eller helt absorbera den i den syriska staten.
mars 1978 – Israel startar Operation Litani och invaderar Libanon som svar på en palestinsk sjöburen räd som dödade 33 israeler nära Tel Aviv, bara för att dra sig tillbaka månader senare och överlämna kontrollen till lokala falangistiska miliser som kallar sig South Libanon Army (SLA). FN:s fredsbevarande styrkor under FN:s interimstyrka i Libanon (UNIFIL) är utplacerade till området, men det faller på SLA att upprätthålla en buffertzon längs gränsen mellan Israel och Libanon. Invasionen hjälper till att vända strömmen av inbördeskriget, som hade gynnat LNM- och PLO-styrkorna.
Invasionen driver en våg av 200 000 övervägande shiamuslimska flyktingar norrut, vilket gör att Amalrörelsen, en hittills obskyr politisk grupp som organiserar sig för att stoppa den långvariga marginaliseringen av shiamuslimer i libanesisk politik, ökar. Den israeliska invasionen 1978 inleder en gradvis process genom vilken Amal utökar sin stödbas över södra Libanon till skada för PLO och andra palestinska grupper.
juni 1982 – Med hänvisning till UNIFIL:s misslyckande med att stoppa PLO:s attacker mot Israel från Libanon inleder Israel Operation Peace for Galilee och invaderar Libanon igen och belägrar Beirut med stöd av allierade kristna miliser.
augusti 1982 – En multinationell fredsbevarande styrka anländer till Libanon som en del av ett avtal om vapenvila mellan PLO och Israel, bestående av trupper från USA, Frankrike och Italien. Operationens mandat var att underlätta PLO:s tillbakadragande och garantera säkerheten för civila palestinska som lämnats kvar i Libanon.
september 1982 – PLO drar sig tillbaka från Beirut till Tunisien med skydd och hjälp av internationella styrkor.
Senare samma månad massakreras uppskattningsvis 2 000-3 500 civila i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i västra Beirut av falangistiska miliser som svar på mordet på den tillträdande kristna presidenten och milisledaren Bashir Gemayel. Vid den tiden var lägren under belägring av IDF, som anklagades för att aktivt underlätta dödandet genom att skjuta ut bloss för falangisterna att operera på natten. Massakern skapar ett offentligt avbrott mellan Israel och Reaganadministrationen. IDF drar sig så småningom tillbaka från Beirut men kommer att stanna i södra Libanon i 18 år.
april, 1983 – En bilbomb förstör USA:s ambassad i västra Beirut och dödade 63 människor. Attacken markerar en taktisk förändring mot självmordsoperationer som kommer att bli allt mer bekant under de följande decennierna.
oktober 1983 – En självmordsbomb på en militärbaracker i Beirut dödar 299 medlemmar av amerikanska och franska väpnade styrkor, vilket representerar den största endagsförlusten av människoliv i marinkåren sedan Iwo Jima. Attacken tär på allmänhetens stöd för USA:s intervention i Libanon, vilket banar väg för en snabb avgång av den internationella fredsbevarande styrkan under månaderna som följde. USA:s underrättelsetjänst tillskriver senare kasernattacken Hizbollah.
1984 – Amal och allierade shiamiliser tar full kontroll över västra Beirut.
1985 – Israels ockupation krymper till en ”säkerhetszon” längs gränsen till Libanon.
Hizbollah släpper sitt ”öppna brev”, gruppens första politiska manifest. Dokumentet identifierar Israel, USA och Frankrike som primära fiender och antyder att gruppen hade en roll i 1983 års självmordsattacker mot amerikanska och franska mål i Beirut.
1988 – Brödernas krig börjar mellan sekulära Amal och Hizbollah, två shiagrupper förankrade i södra Libanon och med stöd av Syrien respektive Iran. Där Amals vision för shiasamfundet är sekulär, är Hizbollahs religiöst grundad, och rörelserna står på motsatta sidor angående PLO:s pågående närvaro i Libanon, med Amal i opposition och Hizbollah som stöd. Hizbollah går så småningom ut som segrare och fortsätter att bli en del av Libanons efterkrigstida politiska liv.
1989 – Taif-avtalet är undertecknat i Saudiarabien, vilket återställer det tidigare konfessionella styrsystemet i en modifierad form som tillskrev mer politisk makt till muslimska grupper. Avtalet legitimerade en pågående roll för Syrien och dess väpnade styrkor som garant för freden. De skulle förbli i Libanon till 2005, då en utbredd misstanke om en syrisk roll i mordet på den förre premiärministern Rafik Hariri ledde till det fredliga upproret av cederrevolutionen. Avtalet krävde också avväpning av alla väpnade miliser i Libanon. Men detta genomfördes inte med hänsyn till Hizbollah, först på grund av den pågående israeliska ockupationen i södra Libanon, och efter 2000 på grund av dess nära band med de syriska ockupationsstyrkorna.
1990 – Syriska styrkor stormar Baabda-palatset, driver Michel Aoun i exil och närmar inbördeskriget i Libanon.